Mer än några simtag

Kanske är det ett sätt att smita undan, kanske är det bara ett sätt att kringgå saker och ting, eller kanske det är ett sätt att få inspiration, fast bakvänt. Men jag gör något i alla fall – jag skriver. Även om det är på helt fel projekt. Fast samtidigt: det finns inga ”fel” projekt, väl?

Jag har ett huvudprojekt som pågått i 615 dagar i dag (enligt ”nuvarande tideräkning”) och är en snurrande, slingrande, undanhoppande, svårfångad sak. Tusenskönan alltså. Men det är undansmitandet jag nu sysslar med…

Vad pratar jag om? Jo, i dag har jag påbörjat ett nytt projekt.

Det började med ett påhittat namn, och fortsatte med ännu ett namn, som blev till ett par. Vad slags par det är vet jag egentligen inte. Bara att jag blivit mer och mer nyfiken på dessa två karaktärer som jag inte vet ett dyft om. De har funnits i bakhuvudet i någon eller några veckor nu. I dag blev det dags. Tack vare en promenad, som så många gånger förut, och tack vare att jag fortsatte med sådana där fysiska undanflyktssysslor. Dammsugning och bakning och matlagning.

När dessa sysslor var undanstökade hade jag en sak klar för mig. Jag skulle placera dessa två karaktärer, vi kan kalla dem L och F, i samma värld som Maximilian. Av flera skäl: dels är det lättare att skriva om ett samhälle jag redan känner (även om mycket är osäkert, mer och mer ju mer jag bökar i min trassliga Tusensköna), dels är det ett sätt att närma mig Maximilian från annat håll (även om det kommer att handla om andra karaktärer och vara en helt annan historia nu), dels behöver jag skriva – måste måste måste göra det, måste skriva på vadsomhelst för annars går jag under – och dels tror jag att jag lurar mig själv till att få inspiration på Tusenskönan om jag skriver om L och F. Bakvändlogik.

En ny kula känns dessutom mer inspirerande, mer spännande, mer utmanande. Eller nej, det sista tar jag tillbaka. Vad är mer utmanande än Tusenskönan?

Men jag blockerar mig där; jag krånglar till det; jag känner mig helt bakom flötet. Dessutom inser jag att jag behöver skriva mer, mer, mer, hela tiden för att utvecklas. Ständigt skriva. För jag är rädd för att stagnera också. Övning ger färdighet. Så jag har inte råd att låsa mig. Då är det bara att kasta sig över något annat. Nu kastar jag mig över L & F.

Dessutom kan jag trösta mig själv i mitt bakvända beteende genom att säga åt mig själv att jag ändå inte gett upp på Tusenskönan. Jag ligger bara lågt.

Därtill skriver jag faktiskt på Tusenskönan också. Både i går och i förrgår och dagen dessförinnan har jag skrivit. Till och med i dag, tänkte jag säga, men där fick jag tji, för det stämmer inte… Än. Någon mening ska jag väl lyckas klämma ur mig. Bara jag slappnar av. Slappnar av och dyker in i boken, som om jag dök ned i havet. (Jag vill inte drunkna! – Kanske är det därför jag är så försiktig och allting känns så långt bort, därför det inte går något bra?)

Jag kan dyka, jag är inte rädd, jag kan simma, jag är inte rädd, jag kan…