Leopardkvinnan
är en fristående fortsättning på Operation Fladdermus.
Jag har inte läst det första
albumet, men efter att ha läst Leopardkvinnan
vill jag gärna läsa den första delen.
Det
ska även komma ut en fortsättning på Leopardkvinnan.
Denna direkta fortsättningen är alltså ännu inte utgiven på
svenska, men albumet kommer att heta De svarta hostiornas
herre och utkommer våren 2017.
Något att se fram emot!
Dessa
två (snart tre) album ingår i en spinoffserie på de ursprungliga
albumen om Spirous och Nickes äventyr, där andra erkända
författare och illustratörer eller tecknare, får göra sina egna
versioner och varianter på Spirou. De sammanfogas genom att de har
undertiteln ”Ett extraordinärt äventyr med Spirou och
Nicke av...”
Det här är
Schwartz och Yanns egen variant av Spirou och Nicke och deras värld.
Handlingen från baksidan av boken:
Bryssel, sommaren 1946. Livet i huvudstaden bär fortfarande djupa spår
efter den tyska ockupationen. Spirou kan inte glömma Audrey, den judiska
flickan som fördes bort av nazisterna, och försöker dränka sina sorger i
alkohol. Men när den mystiska leopardkvinnan gör natten osäker på sin
jakt efter en stulen afrikansk fetisch, måste Spirou ta sig i kragen.
Särskilt då hon kidnappar Nicke och hans swingpjattemobil och far iväg
till Paris med Spirou och Glu-Glu hack i häl.
Leopardkvinnan riktar sig till
en vuxnare publik än de ursprungliga albumen. Spirou har
spritproblem på grund av att han sörjer sin kärlek, en kvinna som
försvann och dog under andra världskriget. Han pimplar whisky,
känner sig eländig och beter sig därefter, även om Nicke är sig
lik.
Hela albumet utspelas i
efterkrigstiden, sommaren 1946 närmare bestämt, och det finns en
hel del verkliga referenser till företeelser och personer som fanns
då. Till och med är ett par med som riktiga karaktärer, Jean-Paul
Sartre och Simone de Beauvoir.
Här finns också många litterära
referenser, inte bara till Spirou och Nickes egen värld, till
exempel Noshörningens horn av Franquin, utan även till andra
serier i den belgiska serietraditionen, som till exempel i en
serieruta där det var karaktärer från Tintin-albumet Det svarta
guldet.
På andra sidor fanns fler referenser
till Tintins värld och även fetischen som förekommer i
Leopardkvinnan påminner mig om Tintin-albumet Det
sönderslagna örat.
Som ni hör fanns det många flirtar
med andra serier och metaseriereferenser genom hela det här albumet,
säkert också många som jag missade.
Även i detta album, som i så många
andra med Spirou och Nicke, flirtas det också med snabba sportbilar,
den här gången med verkliga förebilder.
Det finns, som alltid när Nicke är i
farten, töntiga kvinnor – Nickes kärleksobjekt måste alltid vara
något slags nörd av någon anledning. Men Leopardkvinnan
själv, en kvinna som har stor betydelse i albumet, på olika vis, väger upp mot detta i och med att hon är tuff och vet vad
hon vill. Hon är en ovanligt stark kvinnokaraktär, för att vara i
ett Spiroualbum.
Det här albumet hade behållning för
mig på många olika plan. Dels metareferenserna som de nämnda ovan,
dels kängor mot nazisterna och referenser till andra världskriget,
och så en del referenser som verkligen hör hemma i 40-talet där
boken utspelas, såtillvida att det är rasistiska uttalanden eller
som åtminstone i dag i liberala Sverige skulle sägas vara
rasistiska – chokladboll är ju bara för vågat att säga till en
svart människa som skällsord, eller hur?
Leopardkvinnan var ett både
roligt och väldigt underhållande seriealbum och jag njöt av att
läsa. Det var knasigt och tokigt och udda, och det påminde mig om
albumen av Franquin och de andra äldre seriealbumen, som hade hög
klass, precis som det här, och även om plotten ibland var lite löst
hopsatt var det här ett riktigt bra album. Rekommenderas!
Tack till Cobolt Förlag för recensionexemplaret!
Tack till Cobolt Förlag för recensionexemplaret!
Författare: Yann
Tecknare: Oliver Schwartz
Titel: Leopardkvinnan
Originalets titel: La Femme Léopard
Förlag: Cobolt Förlag
Sidantal: 64
ISBN: 978-91-87861-23-9
Recensionsexemplar: ja
Boken finns att köpa här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar