Glömma bort att andas

Jag glömde bort. Tänk att jag glömde bort. Jag glömde bort:

att skriva är att andas.

Så har jag skrivit i presentationer om mig själv på nätet: att skriva är att andas.

Jag glömde bort att andas. Inte konstigt att jag har känt mig tryckt, nedsjunken, liggande i sörjig lera utan möjlighet att ta mig upp.

Någonstans på vägen blev ”jag ska skriva en bok med arbetsnamn Tusenskönan” till ”jag får bara skriva på Tusenskönan”. Inte konstigt att den flackande lågan som var mitt skrivarliv sjönk ihop till ingenting och nästan dog. Jag glömde att nära elden, glömde bort att det finns alla möjliga skrivövningar och skrivlekar man kan göra. Jag tappade bort leken. Det ska vara lekfullt även att skriva en bok; det blev till plikt och ansvar och allvar och ideal och perfektionism.

Det finns alltid tid till att skriva; små stunder här, små stunder där. Jag hittade ströstunder under hela dagen i dag då jag läste i Writing Without the Muse av Beth Baruch Joselow. Under lunchen gjorde jag dessutom en övning: jag skrev en A4-sida, ett vitt olinjerat blad, med flödesskrivning, i Joselows bok kallad Freewriting. Man skriver i tio minuter eller fyller ett visst antal papper med ord, vilka som helst, allt som dyker upp i huvudet, osorterat och okontrollerat. Ett sätt att komma tillbaka till ocensurerat skrivande.

Nu under kvällen har jag suttit en stund, bara en fem, tio minuter – men allting är bättre än ingenting – och skrivit på Tusenskönan.

I dag har jag också varit till biblioteket – ännu en fjärrlånad bok hade kommit fram: The Right to Write – An Invitation and Initiation into the Writing Life av Julia Cameron. Den boken dök jag direkt in i och läste i, bläddrade hit och dit, läste här och där och började om från början och läste saker i ordning. Redan nu har jag fått inspiration därifrån, känner mig bestämd och målmedveten – jag ska sätta igång med skrivövningar och göra varje dag. Julia Cameron skriver bland mycket annat om just det jag skrivit om ovan i kapitlet Dailiness. Hon tar som uppgift och övning upp att man ska skriva varje dag, precis innan sova, i tio minuter, om dagen som varit – först kort sammanfatta den och sedan ställa sig en specifik fråga att sova på, samt notera små positiva förändringar som skett under dagen.

Även om jag inte skrivit i vidare bemärkelse har jag skrivit något liknande, eller något som man i alla fall kan kalla kvällssidor, för det mesta bara en stolplista på vad jag gjort under dagen, men ibland med extrakommentarer till som ”bra gjort” eller ”jättekul”, och ibland skriver jag mer av dagboksanteckningar istället – det varierar beroende på humör och hur sent jag kommer mig för att göra detta.

Nu, i och med Julia Camerons Öka din kreativitet har jag skrivit morgonsidor också, nu i precis en vecka sedan förra tisdagen. Så visst skriver jag… och e-post och jobb förstås.

Men det kreativa skrivandet, det där lekfulla, det där som verkligen ska vara roligt, vara en lek, ett bevis på ens skaparglädje det har fattats mig. Skrivandet för skrivandets skull – det hade jag tappat bort.

Jag är glad att jag funnit det igen, och nu verkligen på riktigt, i och med The Right to Write och alla andra ovan nämnda böcker, i och med alla era trevliga boktips och all er uppmuntran! Tack!

Allting känns ljusare:

nu andas jag igen.