En duktig och passande illustratör

Är jag en duktig och passande illustratör?

Kan jag växa till att bli en duktig och passande illustratör?

Är någon av er läsare en duktig och passande illustratör?

Jag efterlyser en duktig och passande illustratör!

Och vad är orsaken till dessa frågor?

Till min stora förvåning fann jag, just hemkommen, ett brev från ett förlag liggande på dörrmattan! Förväntningarna steg högt när jag insåg att det var ett av de förlag jag skickat in barnbok 2 till. Humöret sjönk snabbt när jag läste vad som verkligen stod i brevet, men restes sen i höjden igen, när jag insåg vad jag skulle kunna göra! Ibland är det bra att vara snabbtänkt och utrustad med massa fantasi! Och ödmjuk, naturligtvis, skyndar jag mig att tillägga.

Förlaget hade skrivit ett personligt brev, och bara det är värt ett hurra! Ännu ett hurra för att svar kom så snabbt, och ett tredje hurra för att jag börjar tro på mig själv på riktigt!

Brevet löd:

Tack för att vi har fått ta del av Tapio och indianmaskerna.

I en bilderbok utgör bilderna en så stor del av helheten att det nästan är omöjligt att värdera texten i sin ensamhet. Mitt råd till dig är därför att inleda samarbete med en duktig och passande illustratör. Tillsammans kan ni kanske göra Tapio till den bilderbok som den är avsedd att vara.

Tankarna gick genast till mig själv och min egen ”tecknartalang”… Efter att ha sett underbara och fantasifulla och härliga teckningar från publicerade, utomordentligt duktiga – och professionella – illustratörer, har jag alltid starkt tvivlat, och tvivlade fortfarande på att jag skulle kunna hålla måttet, medan jag gick en rask promenad till ICA och posten för att hämta ut ett paket (mer om det i ett annat inlägg). Tankarna flög förstås åt alla möjliga håll.

Men när jag var hemma igen och förberedde middagen kom jag att tänka på att jag kanske kan ta detta som en utmaning, en chans till att få växa och bli bättre på att teckna och måla. För utvecklas vill jag absolut göra.

Den som stannar upp och tror sig vara ”bäst” eller ”bra nog” inom sitt område stagnerar. Och snart kommer han/hon att finna att andra som inte nöjt sig gått förbi, om och vidare, och blivit bättre än ”bäst”. Man kan alltid göra något bättre. Man kan alltid utvecklas mer. Det finns inget ultimat sista stadium.

En gång i högstadiet sade min dåvarande lärare i SO till mig att jag absolut måste göra något av min tecknartalang, att jag skulle lova honom att jag inte skulle släppa det utan göra något av det som vuxen. Då hade jag mest gjort skämtsamma teckningar av viss stil (jag hade och har några olika beroende på mål/avsikt/humör) som komplement till mina individuella arbeten i SO-ämnena.

Nu är kanske tiden kommen att göra något av det, för rådet har jag redan tagit till mig (jag minns det ju fortfarande). Nu är det dags att utmana mig själv på riktigt, våga ta steget och jobba målinriktat – motiverat och med mål i sikte – vad gäller mitt tecknande/målande.

Jag har alltid tecknat och målat och kommer alltid att göra det. Det är som med skrivandet. En del av mig. Och precis som med skrivandet har jag sedan jag varit åtta år gammal sagt mig att jag vill bli illustratör och illustrera mina egna böcker. Jag fyller snart tjugonio. En tjugo år gammal dröm… Det vore väl fasen om jag inte kunde realisera den! Det är banne mig på tiden!

Visst, jag är långtifrån någon duktig och passande illustratör. Men då får jag väl se till att bli det då!

Jag ska börja med att göra de tjugofem illustrationerna som krävs för Tapio-historien nämnd ovan. När jag gjort dem får jag ta itu med de som behövs för barnbok 1 och 3.

Nu ska jag gå och rita!