Låsning och upplåsning

Tidigare var följande sant:

”Jag har låst mig till att endast, endast och allenast, skriva på Tusenskönan. Ingenting annat, absolut ingenting annat, förrän jag är klar med den boken.”

Men det är inte sant nu längre…

Jag börjar om…

Det är rätt självklart, när man tänker efter, att det (alltså låsningen förklarad ovan) låser mig. Kreativiteten låser sig, det impulsiva, härliga skapandet låser sig.

Häromnatten hade jag en underlig dröm. Det var ingen mardröm, men om jag skulle berätta vad den handlade om skulle nog de flesta andra anse att det var en mardröm.

Drömmens huvudtema eller koncept gjorde att jag nästan genast började tänka kring den som kring en fiktiv berättelse ämnad att bli skriven, en (hemsk) saga att skriva ned…

I går hade tankarna mognat så pass att det var dags att skriva ned något av det i dramatisk form. Dessutom ville jag skriva ned det så snart jag bara kunde för att inte glömma bort det (för jag hade inte fört några som helst anteckningar kring drömmen annars).

Det blev en sida skriven i går, som jag sedan på kvällen medan jag tittade på något teveprogram satte igång att korrekturläsa och redigera i. Det blev något slags avslappnat slags redigering, eftersom jag inte planerat att göra det. Och plötsligt slog det mig att det var på det viset redigerandet kring Tusenskönan borde gå till (fast utan ordet borde).

I dag hade jag planerat att skriva på Tusenskönan under eftermiddagen, men på grund av omständigheter föll det sig så att jag inte skrev någonting alls, något som jag i och för sig inte har något som helst emot (eftersom det jag gjorde istället var så himla trevligt). Och jag hade ändå planerat att jag skulle skriva min obligatoriska 20-21, hur än eftermiddagen hade utfallit.

Men jag har funderat kring det också, kring redigering alltså…

Tidigare under kvällen slog det mig att det är rätt absurt att låsa mig vid att jag inte får redigera under tiden 20-21. Dagarna är ändå så korta och fulla av annat, att den lilla tid jag har till skrivandet måste bli lustbetonat och roligt och leda någon vart, och när jag nu är i sånt humör och läge att jag vill redigera är det väl bara att göra det då.

Jag är säker på att jag förr eller senare hamnar i stadium att jag bara vill skriva nytt och ingenting annat, absolut inte redigera – den tiden, den glädjen.

Just nu får jag lägga glädjen i redigerandet istället.

Således satte jag igång vid klockan 20 i dag. Min koncentration var det lite si och så med, men jag satte i alla fall igång att korra kapitel ett och kom en bit på väg.

Jag ändrade ett stycke som jag haft problem med länge och inte tyckt om men inte vetat hur jag skulle lösa, och ett tag på slutet har jag också haft två versioner av det. Nu började jag om, skrev stycket från början under de två andra styckeversionerna, och lade in meningar och delar från båda versionerna och gjorde en helt ny tredje version. Och sedan tog jag helt resolut bort de två gamla versionerna.

Det och lite till har jag gjort i dag och det känns jättebra. Nu är jag igång, och snart kommer jag att vara tillbaka i att verkligen andas berättelsen, och då kommer jag att kunna skriva nytt också.

Apropå redigerande är det både plus och minus med att jobba i Word och välja att inte stänga av grammatikfunktionen. Å ena sidan får jag påpekanden som att jag borde skriva ettdera där jag i min enfald skrivit endera, å andra sidan får jag påpekanden som att nedrigt ger för talspråkigt intryck (i en replik, märk väl) och att buskarter inte är något riktigt ord…

Jag har inte vågat lägga till buskarter som ett riktigt ord än, och funderar förgäves på vad man skulle kunna ersätta det med som Word skulle behaga godkänna. Samtidigt redigerar jag vidare, och godkänner grönmarkerade meningar bara för att se dem dyka upp igen vid nästa redigeringstillfälle.

Jomenvisst, Word är egentligen ett snällt program…

Jag ska i fortsättningen vara lika snäll mot mig själv vad gällande skrivande och redigerande som programmet Word är snällt mot mig (och vad det egentligen betyder kan man ju klura på)…