Ur spår! Ur spår!

Så mycket jag har tappat i och med att jag inte har skrivit på så länge. Jag måste verkligen gå igenom gammalt material och påminna mig själv om saker och ting. Förskräckligt att det gått så långt – men kul också för nu är jag på väg tillbaka in i den underbara skrivarvärlden!

Nyss skrev jag ut 52 sidor, eller 38 806 ord – med andra ord det första kapitlet.

Det första kapitlet är vad jag är mest nöjd med, även om det är delvis fragmenterat, särskilt i slutet och det är även där som det finns ett par olika versioner av samma sak. Jag vet inte om jag ska redigera i det dock. Kanske som ett sätt för mig att komma tillbaka till boken och dess värld.

Varje författare måste hitta sitt eget arbetssätt – som Linda G vist påminde mig om i kommentarer till det här inlägget. Om jag verkligen hittade sättet som fungerar för just mig, skulle allting vara så mycket lättare. Men jag som tenderar att lyssna mer på andra än på mig själv (i alla fall då jag anser att andra vet bättre i saken ifråga), har inpräntat Skelettet först och när jag nu stampat in det så hårt känns det jättesvårt att bryta mot den allmänt kända regeln.

Fast om jag ser till hur jag arbetat tidigare (NaNoWriMo undantagen) har jag alltid gjort så att jag under en dag först skriver vad jag nu skriver, och sedan skriver ut det, varefter jag läser igenom det, tyst eller högt beroende på hur jag vill/känner/var jag befinner mig just då. Och medan jag läser har jag penna beredd och gör korrekturtecken i marginalerna, och fogar in nya stycken där det behövs. På så vis redigerar jag alltid dagens ordskörd, och när nästa dag gryr fortsätter jag där jag var och skriver vidare, varefter jag återigen redigerar denna dags ordskörd på samma vis.

Med andra ord är det hela tiden ett pågående redigerande. Faran i detta är givetvis att fastna i redigerararbetet och inte komma vidare – men om jag gör som jag beskrivit ovan blir risken att fastna minimal.

Om jag inte alls redigerar dagsordskörden blir det som med disk… Jag har många gånger tänkt på det, som en metafor… Jag har ingen diskmaskin och måste diska för hand. Högst något dygn kan jag låta disken stå, sedan blir det outhärdligt. Jag blir påmind varje gång jag går in i köket, och till sist bara måste jag ta hand om det hela. På samma vis är det i mitt skrivande. Den oredigerade texten irriterar som en vagel i ögat. Hela tiden finns den där, någonstans i mitt medvetande och gnager, irriterar och gnager… liksom knaper knaper knaper när någon knaprar och knastrar på något och ljudet är irriterande högt (sådant som jag irriterade mig mer på som tonåring än nuförtiden). Jag ska inte gestalta det eller ”metafora” det som att någon knaprar på min hjärna för riktigt så illa är det inte, hehe. Men det stör. Jag antar att det är en del av min perfektionism som jag väl borde minska på och tygla.

Fast när jag läser igenom vad jag skrivit ovan i det här inlägget inser jag att jag redan vet lösningen, att arbetssättet som jag beskrivit ovan fungerar för mig.

Klurigheten i det hela är dock en – och en mycket stor en – och det är att jag många gånger inte kommer att hinna redigera allt jag skrivit under dagen samma dag… Kanske är klockan för mycket och jag måste gå och lägga mig. Hur gör jag då?

Helt apropå, en regel som jag läst om på flera ställen och som jag tycker verkar bra och som jag vill ta till mig är att inte läsa igenom bakåt utan hela tiden fortsätta framåt. Med andra ord: efter dagens redigering och när nästa dag tar fart, ska jag inte titta tillbaka mer utan låta texten vara i det (halvt eller delvis eller helt) redigerade tillstånd som det är… Där har jag svaret på hur jag ska undvika överredigering!

Där ser man, som vanligt har man sina egna svar om man bara ger sig tiden att titta tillräckligt djupt och diskutera tillräckligt med sig själv och andra hjälpsamma människor! Tack än en gång, Linda G! Vad du sade sporrade mig rejält!

Nu är helgen över och i och med det är ledigheten över för den här gången. Nu ska jag läsa igenom mitt gamla första kapitel och fortsätta framåt. Frågan är hur jag gör med allt gammalt… Jag har hela första kapitlet, de nämnda 52 sidorna/38 806 orden, 31 sidor kapitel två, och massor av sidor av kapitlen framåt… Sammanlagt 98 sidor.

Vad göra när man vill redigera allt gammalt också – plus att man vill komma framåt? Jag måste ju i alla fall läsa det gamla för att se var det brister och var jag måste skriva nytt… och för att se var jag egentligen är och vilka saker jag borde spinna vidare på… vilka trådar som hänger och bara måste tas upp och det genast. (Det är kul att använda kursivering och fetad stil...)

Så hur göra? Jobba med det parallellt kanske… Först måste jag ju komma tillbaka, andas boken, vara där, vara Maximilian…

Jag börjar i morgon. Tillbaka i 20:00-21:00… Det är skrivartiden, förresten… så när ska jag lägga redigeringstiden?

So much to do, so little time… Inte direkt originellt uttryckt, jag vet, men ack så sant och som vanligt har jag svaret som funkar för mig själv: jag stjäl åt mig lediga småstunder.

Back on track! Ur spår, här kommer jag!