Tillbaka på ruta ett och allt det där...

När jag tog paus då november månad var slut, visste jag inte att jag skulle ta sådan lång paus. Det var inte meningen att jag skulle ta sådan lång paus. Jag skulle bara ta paus lång nog att andas ut på. Men hela december gick. Ledigheten kom. Det blev jul, mellandagar och nyår, och jag hade långledigt ända till den sjunde januari då vardagen började igen. Men inte hjälpte det.

Med så lång paus tappar man allt. Jag visste inte att motståndet skulle bli så himla stort. En enda dag, en enda futtig dag under ledigheten skrev jag på Tusenskönan och då rörde det sig ändå bara om ett stycke, inte ens en sida, bara några rader. Om jag hade låtit bli att kritisera detta faktum hade jag kunnat fortsätta med ytterligare några rader dagen efter. Men nu blev jag arg på mig själv, och vips så var motståndet ännu större.

Jag har fått två paket från Adlibris nu i veckan. Det ena måste jag hämta på posten då det innehöll flera böcker. Det andra paketet var mycket tunnare och lättare och damp direkt ned i brevinkastet hemma.

I det första paketet fanns bland annat en packe anteckningsböcker av märket Moleskine. Det var tre stycken små svarta.

Tanken när jag beställde dem var att ha dem som art journal, men sedan kunde jag inte hålla mig utan ville börja föra art journal genast. Således köpte jag en skissbok på den lokala konstnärsbutiken istället till det ändamålet. Allt övrigt angående min art journal kan ni läsa om här.

Hursomhelst insåg jag när jag öppnade plasten och undersökte anteckningsböckerna (av märket Moleskine) att de hade på tok för tunna blad för att kunna användas till något annat än skrivande. Med andra ord bestämde jag mig för att använda dem till att skriva ur Tusenskönan i.

(En informativ lapp inne i en av de tre böckerna visade på alla möjliga andra slags Moleskine-böcker man kan beställa, bland annat en som är anpassad för akvarellmålande – synnerligen frestande!)

Men motståndet har varit så förbaskat svårt att överbrygga! I söndags planerade jag att jag skulle skriva 20-21 mån-fre den här veckan. Har jag skrivit? Icke då!

I går bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv. På torsdagen skulle nästan vad som helst räcka!

Det räcker om du skriver fem minuter. Bara fem minuter. Bara du börjar och skriver någonting, någonting…

I dag bestämde jag mig för att jag skulle skriva fem minuter på sista delen av kapitel ett (som jag inte blivit klar med och som är fragmenterad som det är nu). Så snart jag kom hem skulle jag sätta mig att skriva.

Visst, visst, säger jag ironiskt. Sarkastiskt. Klockan gick…

Det var väl runt 20:15 som jag slog mig ned med anteckningsboken framför mig. Jag beundrade min snirkliga skrivstil snarare än innehållet medan jag skrev, för innehållet var skit, bla, bla någonting…

Och jag glömde kolla på klockan. Men jag svär, jag skrev inte mer än en tredjedels eller en halv sida. Sedan tog det stopp och jag flydde ut på Internet…

Men det får duga. Jag vet ju hur det är. Lyckas jag komma över motståndet kan jag komma till det där stadiet där jag inte vill göra annat än skriva hela tiden, där jag ständigt längtar efter att skriva när jag inte gör det, där jag andas skrivande, där jag hamnar i rustillstånd efter rustillstånd och verkligen är hög på skrivande.

När jag är så väl medveten om hur det kan vara är det så bittert kallt och svårt att nöja sig med det här, det som är nu och som mer liknar illamående än något annat.