Recension: Hoppa så fångar jag av Eva Holmquist

Hoppa så fångar jag är sista boken i trilogin om rymdskeppet Diligentia.

Diligentia är ett generationsskepp som efter flera hundra år är på väg att nå sin destination.

Människorna ombord på skeppet har glömt sitt förflutna, och varför de är där de är. De tror att skeppet är ett heligt väsen och att de måste hedra det med dagliga ritualer och böner.

När de slutligen landar på en planet för kolonisation, är det många som inte ens vågar eller vill lämna det heliga skeppets korridorer. Några få vågar bosätta sig på planeten, och det är efter att detta skett som tredje boken börjar.

Med Hoppa så fångar jag dyker ett andra skepp upp, Ignotus, och ställer allt på ända, både för kolonisatörerna och för de som är kvar på skeppet Diligentia. Även för besättningen ombord på Ignotus blir det ett omtumlande möte, med ödesdigra konsekvenser för alla inblandade.

Böckerna om Diligentia är ett bra val för den som inte tidigare har läst science fiction, gärna vill prova på, men vill börja lite lätt.

I dessa tre böcker är det människorna som är i fokus, och relationerna människor emellan är det som är det viktigaste.

Hoppa så fångar jag handlar om att hitta sig själv, att våga tro på sig själv, och att våga tro på de kärleksförhållanden som man ger sig in i. Boken handlar också om att våga tro på att den man älskar – eller att man själv – är kapabel att ta emot om man hoppar. Så titeln för boken är lysande och boken i sig är också riktigt bra och väl värd att läsas.

Serien riktar sig i första hand till ungdomar, och huvudpersonerna i böckerna är också, de flesta, mycket unga. Det avspeglar sig även i språket, som är enkelt och direkt, och för handlingen framåt på ett andlöst vis som gör att du bara läser och läser och inte vill sluta. Jag tyckte att serien växte med varje bok.

Det här var en värdig avslutning på trilogin och jag är glad att jag fick tillfälle att läsa den. Tack, Eva Holmquist och Ordspira förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Hoppa så fångar jag

ISBN: 978-91-88381-00-2

Sidantal: 280

Mitt exemplar: fått av författaren (och förlaget)

Recensionsexemplar: ja

Tidigare böcker i trilogin:

Diligentia 1: Kedjor känns bara närdu rör dig

Diligentia 2: Det är inte så lättsom du tror

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ödeland av Eva Holmquist

Eva Holmquist har skrivit en novellsamling som griper tag. 

Novellerna utspelas i olika tidsepoker och i olika genrer, men gemensamt för dem alla är känslan av instängdhet. Huvudpersonerna är på olika vis fast i sina situationer, i öden som de inte riktigt kan styra över, fastän de försöker.

Den ödesmättade känslan griper tag i mig; jag våndas med dem, önskar mig bort, önskar att de ska lyckas, men de är oftast bundna till sina öden, i ett ödeland, där de också är isolerade från omvärlden, ensamma, oförmögna att göra sig förstådda eller göra sig hörda.

Som exempel kan jag ta novellen Passa tiden där innehållet är en reflektion över vår ”tid-är-pengar-fokusering”, där man planerar och planerar, men sällan faktiskt skapar tid för något viktigt, där omvärlden inte lyssnar, och huvudpersonen fastnar bokstavligen i lera, inte kan komma loss på egen hand, men heller inte får någon hjälp – för ingen har tid just precis nu.

Novellsamlingen är lättläst, med ett enkelt språk som flyter och inte står i vägen för handlingen, vilket gör att läsaren kan fokusera på innehållet. Själva novellerna är korta, men ämnena som boken behandlar är sådana som man kan reflektera över, även långt efteråt.

Den här novellsamlingen passar utmärkt att läsa för den som vill läsa korta noveller. Eftersom samlingen i sig är tunn kan man om man vill sluka hela boken i ett svep, eller läsa en novell lite nu och då – när man tycker sig ha tid.

Jag rekommenderar även den här novellsamlingen till nybörjaren som inte läst noveller tidigare.

Ödeland passar perfekt för nybörjaren på noveller, både på grund av det korta formatet, och för att innehållet verkligen griper tag och fångar sin läsare.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Ödeland

Förlag: Ordspira förlag

Format: häftad

ISBN: 978-91-88381-01-9

Sidantal: 136

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ceremonin av Kiera Cass

Först lite kort om handlingen. Jag väljer att citera baksidan på boken för den beskriver handlingen så bra:

Föreställ dig att du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv. Skulle du ta den även om det innebar att du var tvungen att ompröva allt du tror på?

För trettiofem tjejer är Urvalet deras livs chans. En möjlighet att fly den kast de fötts i, slippa det enkla liv som stakats ut för dem och istället leva i lyx och överflöd. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning.

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad någon av dem kunnat ana.

Om man sväljer konceptet, utan att tänka på hur vidrigt det är att unga flickor ska läsa detta, om hur flickor, utan eftertanke, svärmar för en prins, bara för att han är en prins, på precis samma vis som flickor sägs ha svärmat för söta och snygga pojkar i århundraden, så var det underhållande läsning.

Jag drogs med mot min vilja, och tyckte att det var trevligt att läsa, ibland drog jag på munnen och ett par gånger skrattade jag till.

Men annars, nja. Allting löste sig för lätt och för enkelt, vilket gjorde att det mest blev en sockersöt historia. Bitvis tycker jag att den blev alldeles för söt, så söt att den blev sliskig.

Jag väntade på konflikterna, som aldrig kom. Det fanns en och annan intrig med någon flicka, men de gick fort över, och inte ens den som var värst, i gruppen av flickor, gjorde så mycket väsen av sig.

Det finns rebeller som attackerar slottet vid olika tillfällen. Jag hade hoppats att det hade blivit mer av rebellbitarna, men inte ens där blev det riktigt spännande. Spänningen hände precis utanför rummet och det fick man mest veta efteråt. Under själva attackerna som skedde då rebellerna stormade slottet, fick läsaren mest veta vilka flickor som grät, att några bad, att andra höll sig lite lugnare, men att alla var förskräckligt omskakade.

Sedan staplades kliché på kliché, både i språket och i beteendet hos flickorna och i beteendet och personligheten hos prinsen. Som exempel kan jag ta detta att prinsen blev förvånad över flickors beteende, och att de grät, och stod hjälplös och frågade America ungefär (inget direkt citat) ”vad gör man egentligen när flickor gråter?”

Så detta att huvudpersonen hette America. Jag tänkte mig som så att det var en liten lektion i hur nutida Amerikas unga flickor och kvinnor ska bete sig: kyskt, inget sex före äktenskapet, ärligt, modigt (men inte för modigt, för prinsen måste ju kunna rädda flickan), de ska våga gå sin egen väg, inte blanda sig in i intriger eller använda sig av fula knep i jakten på drömprinsen, men de ska inte heller låta någon av de andra konkurrerande flickorna trampa en på tårna.

Det är en feel-good för romantiska flickor, en bok utan större konflikter. Det är första boken i en trilogi, och jag måste säga att jag inte är så ivrig att kasta mig över fortsättningen, även om jag blir lite nyfiken på vilken av de två pojkarna som America till sist kommer att välja (även om jag redan nu kan ana hur det kommer att sluta) – för naturligtvis är det en kärlekstriangel med också.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det här var lättsmält underhållning för stunden, med karaktärer som snabbt glöms bort. Vill du läsa något som är sockersött och lättsmält i sommar, ha en skön stund i hängmattan, så är den här boken något för dig.

Tack, B Wahlströms, för recensionsexemplaret!

Detta är en del i en bloggstafett. Titta här för länkar till de andras inlägg.

Titel: Ceremonin (The Selection, del 1)

Författare: Kiera Cass

Förlag: B Wahlströms

ISBN: 978-91-32-16882-6

Sidantal: 297 sidor.

Mitt exemplar: recensionsexemplar från förlaget

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

Bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass

Jag deltar i en bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass. Mitt inlägg kommer i morgon, den 18 maj, så håll utkik efter min recension då.

Här är en lista över alla deltagare och vilka datum de skriver om boken. Glöm inte att kika in på de andras inlägg.

Bloggstafett Ceremonin av Kiera Cass

16 maj

http://mylifestylebyelvira.blogspot.com

17 maj

www.iheartfantasy.blogg.se 

18 maj

http://havsdjupens-sal.blogspot.se/

19 maj

http://nilmasbokhylla.wordpress.com

20 maj

lexielaser.blogspot.se

21 maj

mittlivsommiimz.wordpress.com

22 maj

Http://Boktokig.blogspot.com

23 maj

https://bokhuset.ax/

24 maj

www.vettansbocker.blogspot.se

25 maj

http://drawreadandtakeaphoto.blogspot.se/

Läsrapport: april 2016

April är till ända. Det var första månaden som jag var med i en read-a-long.

Jag har skrivit fyra inlägg hittills om denna read-a-long, som gällde Odinsbarn av Siri Pettersen.

Du hittar inläggen här:

1. Odinsbarn, read-a-long, del 1

2. Odinsbarn, read-a-long, del 2

3. Odinsbarn, read-a-long, del 3

4. Odinsbarn, read-a-long, del 4

Det här var en riktigt bra läsmånad, tack vare Odinsbarn och read-a-longen.

Jag fick en härlig överraskning också i form av Hej hej vardag, som bara damp ned i brevinkastet rätt vad det var.

En blandad samling denna månad, där fantasy och science fiction dominerade, och verkligheten fick bestå av de kortaste böckerna. Hej hej vardag var min tids verklighet, Leopardkvinnan är något slags verklighetstroget 40-tal, Because of Winn-Dixie är också en skildring av ett slags verklighet i den amerikanska södern. Annars befann jag mig i helt andra tider, på helt andra platser och i helt andra universum.

1. Veronica Roth: Insurgent (382 sidor)
2. Martin J. Sällberg: Mutantupproret 99,4 % DNA (242 sidor)
3. Schwartz och Yann: Leopardkvinnan (64 sidor)
4. Louise Winblad: Hej hej vardag! (174 sidor)
5. Kate DiCamillo: Because of Winn-Dixie (182 sidor)
6. A.R. Yngve: Darc Ages – De mörka tidevarven – Första boken: Uppvaknandet (194 sidor)
7. Siri Pettersen: Odinsbarn (662 sidor)

Sammanlagt antal lästa sidor: 1900

På svenska: 6

På engelska: 1

Kvinnliga författare: 4

Manliga författare: 3

Duo: 0 (en med två manliga – räknar jag som en manlig)

Fackböcker: 0

Ljudböcker: 0

Bäst: Helt klart Odinsbarn av Siri Pettersen

Roligast: Hej hej vardag

Sämst: Mutantupproret 99,4% DNA

Nya författare i april: 6 (alla utom Veronica Roth)

Påbörjad men inte avslutad: Glastronen av Sarah J. Maas (läste cirka 200 sidor i april som kommer att räknas in i maj), samt Across the Nightingale Floor av Lian Hearn (läste 73 sidor i april).

Odinsbarn, read-a-long, del 4, sidan 489-662

Jag har läst Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi har läst den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.

För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.

Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.

Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.

Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.

För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.

Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:

Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.

Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.

Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.

Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.

Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.

Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?

Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.

Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?

Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?

Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.

Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.

Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.

Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack, Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.

Sammanfattning av #hylltömning2016 läs-a-lot

Nellys extra utmaning i #hylltömningsutmaning2016 bestod av en läs-a-lot som började i fredags, 29/4, klockan 15.00 och slutade i dag, söndag, 1/5, klockan 15.00.

Under fredagen läste jag som jag skrev i ett tidigare inlägg ut Odinsbarn av Siri Pettersen och påbörjade Glastronen av Sarah J. Maas. På lördagen fick jag en hel del läst, för trots att det var Valborgsmässoafton hade vi i år inga speciella planer, så därmed hade jag mycket tid där jag valde att läsa. Jag hann läsa ungefär 250 sidor i Glastronen under lördagen.

Nu på söndagen läste jag under förmiddagen och tidiga eftermiddagen, men sedan gav vi oss i väg ut några timmar på ärende och till en asiatisk restaurang och åt god middagsbuffé, så efter cirka klockan 13.00 i dag så blev det ingenting mer läst för mig, fram till tävlingstidens slut klockan 15.00. Trots det hann jag läsa ut Glastronen och påbörja Ceremonin av Kiera Cass, samt läsa 54 sidor i denna (som för övrigt är väldigt lättläst).

Sammanfattningsvis alltså:

Odinsbarn, slutet: 71 sidor.
Glastronen, hela boken: 400 sidor.
Ceremonin, början: 54 sidor.

Sammanlagt antal lästa sidor: 525.
Antal utlästa böcker: 2
Antal påbörjade, men ej avslutade, böcker: 1

Jag är riktigt nöjd med helgen. Såhär mycket hade jag nog inte läst om det inte varit läs-a-lot, så tack för den extra hylltömningsutmaningen, Nelly!

Bookhaul: nytt i hyllan, april 2016

Fått och köpt i april.

Efter att ha köpt/fått väldigt många böcker under februari och mars, tog jag det lite lugnare i april.

Ändå var den en del böcker som letade sig hem till mig.

Mest var det recensionsexemplar, varav jag redan läst ett par (länk till recensionerna).

1. Tidsklyftan av Jeanette Winterson (Wahlström & Widstrand)
2. Leopardkvinnan av Schwartz & Yann (Cobolt förlag)
3. Hej hej vardag av Louise Winblad (Kolik Förlag)
4. Drakarna av Julie Kagawa (HarperCollinsNordic)
5. Ceremonin av Kiera Cass (B. Wahlströms)

Ett par köpta böcker blev det också.

6. Kraften av Siri Pettersen
7. Spökstaden av Ransom Riggs

Kraften kommer det att dröja ett tag innan jag läser eftersom jag tänker göra det efter att jag varit med i Nellys read-a-long för bok två i serien, Röta. Så bok tre, Kraften, kanske också blir en read-a-long bok någonstans i slutet av sommaren?

Spökstaden hade jag egentligen tänkt köpa inbunden redan när den först kom ut, men hur det nu var blev det inte av. Nu passade jag på att köpa den i pocket istället när jag var på Akademibokhandeln. Fast det retar mig lite att jag har bok ett inbunden och inte bok två. Jag borde kanske ha lugnat mig och köpt den via nätet istället, i kartonnage? Nu känner jag nästan att jag borde köpa den inbunden istället, fast inbundna tar i och för sig mer plats.

Vad skulle ni göra om ni hade bok ett inbunden?

Recensionsexemplaren kommer i första hand. Just nu läser jag ett recensionsexemplar från april (Glastronen av Sarah J. Maas), men när jag läst ut den är det dags för Ceremonin av Kiera Cass, och sedan är de andra recensionsexemplaren på tur.

Halvtid i hylltömning2016 läs-a-lot

I går kom jag igång med läsandet senare än jag hade tänkt mig - jag fick bland annat två avier från Posten, med bokpaket som jag ville hämta ut direkt - och läs-a-loten som började klockan 15, blev snarare från 17 och framåt för mig. Med paus för dammsugning och mat och det ena med det andra.

Jag lyckades i alla fall läsa ut Odinsbarn under gårdagen, plus att jag påbörjade och läste första kapitlet i Glastronen. Fredagens läsning, såledeles: 82 sidor.

Under dagen i dag har det blivit promenad och Melodikrysset, lite siesta (jag somnade till och med ett par gånger), och så lite läsning. Hittills i dag har jag läst från och med sidan 12 till 86 i Glastronen av Sarah J. Maas, alltså 75 sidor.

Så, halvtid i hylltömningsläs-loten: 157 sidor.

Det kommer ett inlägg om Odinsbarn senare i dag, men jag kan redan säga att jag älskade boken, tyckte väldigt mycket om den och egentligen genast hade velat dyka in i fortsättningen. Men jag hejdar mig till Nellys read-a-long drar igång i juni.

Jag nämnde i gårdagens inlägg att jag börjat på Across the Nightingale Floor av Lian Hearn och den boken handlar om en pojke som blir lönnmördare. Sarah J. Maas bok handlar om en tjej som redan är lönnmördare. Han är 16, hon är 18. Tyvärr började jag jämföra lite när jag började läsa Glastronen, och det är helt klart till Glastronens nackdel.

Hittills känns inte Celaena trovärdig som lönnmördare, hon är alldeles för ytlig, lättdistraherad, lättimponerad, impulsiv, okontrollerad. Och så detta ständiga tjat om vad för klänningar kvinnorna har på sig och vem som är sötare eller vackrare än vem. Och då är jag bara på sidan 86, som sagt.

Dessutom retar jag mig på att Sarah J. Maas inte klarar av att behålla perspektivet, när hon är inne i en viss karaktär, beskriver hon plötsligt den karaktären utifrån - skriver till exempel att ögonen gnistrar. Hur ska Celaena kunna se själv att hennes ögon gnistrar? Det blir perspektivhopp och gör det hela mindre trovärdigt.

Sarah J. Maas' sätt att skriva påminner mig om hur jag själv skrev i femton-sexton-årsåldern. Hon är bara 30, originalet kom ut 2012 och då var hon 26. Jag tycker att det märks lite, att hon är ung. Det är en väldigt flickig berättelse, ett flickperspektiv utifrån hur Celaena är och beter sig. Barnslig glamour.

Vi får se vad jag tycker när jag läst klart. Jag återkommer med recension då.

Friday Reads: extra hylltömningsutmaning i #hylltömning2016

Som ni nog vet vid det här laget är jag med i Nellys hylltömningsutmaning som heter #hylltömning2016 i sociala medier. Den går ut på att man varje månad får en eller ett par nya böcker att plocka från sin bokhylla och läsa, böcker som ska vara hyllvärmare och som ska ha stått i bokhyllan ett bra tag. För mig är det inga problem, för jag har massor av böcker som har blivit stående alldeles för länge. 2016 är året då jag läser hyllvärmare, blandat med recensionsexemplar och nya böcker som jag inte kan låta bli att köpa - men som jag ska läsa under detta år! - vi får se hur det går med det sistnämnda.

I alla fall kom Nelly på, hastigt och lustigt, att hon ville anordna en läs-a-lot nu i helgen. Hon annonserade tävlingen i ett inlägg i går (som jag läste först i dag). Vem som vill får vara med i läs-a-loten, man behöver inte vara med i hylltömningsutmaningen för det.

Läs-a-lot hylltömning2016 går ut på att läsa så mycket som möjligt från och med i dag klockan 15.00 (nu är jag lite sen med att berätta om detta), och tävlingen pågår fram till söndag klockan 15.00.

Inför läs-a-loten ska man visa upp sin tbr - sin läshög - och här presenterar Nelly sin - men jag fick ju reda på läs-a-loten först i dag, och ska precis nu när jag skrivit detta inlägg verkligen sätta igång att läsa. Dock har jag inga som helst problem att hitta böcker att läsa.

Först och främst ska jag avsluta läsningen av Odinsbarn av Siri Pettersen. Jag har de sista skälvande sidorna kvar. Jag är på 591 av 662, och tänkte läsa ut boken nu i kväll.

Jag håller på i en pocketbok samtidigt, som jag har läst i på luncherna på jobbet, haft i handväskan ute på resa och läst i på tåg och i väntan på buss. Det är Across the Nightingale Floor av Lian Hearn - där är jag på sidan 72 av 309.

Sedan har jag en hög recensionsböcker som väntar på mig, och av dem är det tre som jag ska satsa på i första hand under helgen:

• Glastronen av Sarah J. Maas
• Tidsklyftan av Jeanette Winterson
• Ceremonin av Kiera Cass

Önska mig lycka till, för det tror jag att jag behöver! Häng gärna på du också! Vi får se hur det går; jag återkommer om det.

Recension: Leopardkvinnan av Schwartz och Yann

Leopardkvinnan är en fristående fortsättning på Operation Fladdermus. Jag har inte läst det första albumet, men efter att ha läst Leopardkvinnan vill jag gärna läsa den första delen.

Det ska även komma ut en fortsättning på Leopardkvinnan. Denna direkta fortsättningen är alltså ännu inte utgiven på svenska, men albumet kommer att heta De svarta hostiornas herre och utkommer våren 2017. Något att se fram emot!

Dessa två (snart tre) album ingår i en spinoffserie på de ursprungliga albumen om Spirous och Nickes äventyr, där andra erkända författare och illustratörer eller tecknare, får göra sina egna versioner och varianter på Spirou. De sammanfogas genom att de har undertiteln ”Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av...”

Det här är Schwartz och Yanns egen variant av Spirou och Nicke och deras värld.

Handlingen från baksidan av boken:

Bryssel, sommaren 1946. Livet i huvudstaden bär fortfarande djupa spår efter den tyska ockupationen. Spirou kan inte glömma Audrey, den judiska flickan som fördes bort av nazisterna, och försöker dränka sina sorger i alkohol. Men när den mystiska leopardkvinnan gör natten osäker på sin jakt efter en stulen afrikansk fetisch, måste Spirou ta sig i kragen. Särskilt då hon kidnappar Nicke och hans swingpjattemobil och far iväg till Paris med Spirou och Glu-Glu hack i häl.

Leopardkvinnan riktar sig till en vuxnare publik än de ursprungliga albumen. Spirou har spritproblem på grund av att han sörjer sin kärlek, en kvinna som försvann och dog under andra världskriget. Han pimplar whisky, känner sig eländig och beter sig därefter, även om Nicke är sig lik.

Hela albumet utspelas i efterkrigstiden, sommaren 1946 närmare bestämt, och det finns en hel del verkliga referenser till företeelser och personer som fanns då. Till och med är ett par med som riktiga karaktärer, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Här finns också många litterära referenser, inte bara till Spirou och Nickes egen värld, till exempel Noshörningens horn av Franquin, utan även till andra serier i den belgiska serietraditionen, som till exempel i en serieruta där det var karaktärer från Tintin-albumet Det svarta guldet.

På andra sidor fanns fler referenser till Tintins värld och även fetischen som förekommer i Leopardkvinnan påminner mig om Tintin-albumet Det sönderslagna örat.

Som ni hör fanns det många flirtar med andra serier och metaseriereferenser genom hela det här albumet, säkert också många som jag missade.

Även i detta album, som i så många andra med Spirou och Nicke, flirtas det också med snabba sportbilar, den här gången med verkliga förebilder.

Det finns, som alltid när Nicke är i farten, töntiga kvinnor – Nickes kärleksobjekt måste alltid vara något slags nörd av någon anledning. Men Leopardkvinnan själv, en kvinna som har stor betydelse i albumet, på olika vis, väger upp mot detta i och med att hon är tuff och vet vad hon vill. Hon är en ovanligt stark kvinnokaraktär, för att vara i ett Spiroualbum.

Det här albumet hade behållning för mig på många olika plan. Dels metareferenserna som de nämnda ovan, dels kängor mot nazisterna och referenser till andra världskriget, och så en del referenser som verkligen hör hemma i 40-talet där boken utspelas, såtillvida att det är rasistiska uttalanden eller som åtminstone i dag i liberala Sverige skulle sägas vara rasistiska – chokladboll är ju bara för vågat att säga till en svart människa som skällsord, eller hur?

Leopardkvinnan var ett både roligt och väldigt underhållande seriealbum och jag njöt av att läsa. Det var knasigt och tokigt och udda, och det påminde mig om albumen av Franquin och de andra äldre seriealbumen, som hade hög klass, precis som det här, och även om plotten ibland var lite löst hopsatt var det här ett riktigt bra album. Rekommenderas!

Tack till Cobolt Förlag för recensionexemplaret!

Författare: Yann

Tecknare: Oliver Schwartz

Titel: Leopardkvinnan

Originalets titel: La Femme Léopard

Förlag: Cobolt Förlag

Sidantal: 64

ISBN: 978-91-87861-23-9

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Hej hej vardag av Louise Winblad

Hej hej vardag är Louis Winblads debut i bokform. Serieboken har en ledig tecknarstil, precis så slapp och vardaglig som innehållet är vardagligt och igenkännande.

Serien började på Instagram, där Louise Winblad postade som ett slags terapeutiskt grepp mitt i småbarnsfamiljeröran. Hennes serierutor blev så populära att hon beslutade att göra en bok av dem och utveckla det hon postade på Instagram. En del av bilderna är enbildsstrippar som kommer precis därifrån och refererar just till sociala medier.

Även om jag inte är småbarnsförälder än, så hoppas jag att bli, och nu vet jag vad jag har att se fram emot! Jag tyckte mycket om den här boken. Det var lättläst och lättsmält, med många kloka vardagsiakttagelser.

Igenkänningsfaktorn är hög även för mig som inte har egna barn, men väl vänner som har barn och familj. Dessutom är jag uppvuxen med många yngre syskon och känner igen mig även där.

Louise Winblad har en blogg, tidigare hade hon en blogg som hette Hej hej vardag på loppi och numera har hon en mycket populär blogg på Amelia som också heter Hej Hej vardag.

Tack, Kolik förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Louise Winblad

Titel: Hej hej vardag

Förlag: Kolik förlag

Recensionsexemplar: ja.

ISBN: 978-91-86509-57-6

Mitt exemplar: fått av Kolik förlag som överraskningsrecensionsexemplar

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Uppvaknandet av A.R. Yngve

Om handlingen, från Welas förlag, som gett ut boken (samma text finns också på baksidan av boken):

David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar.

David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans.

Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.

Den här boken var spännande från allra första början och den fortsatte att underhålla boken igenom.

Det som lockade mig mest var tanken på ett samhälle som befann sig i framtiden, men ändå – eller kanske just därför – tappat bort och förvrängt så mycket av vår egen tid. Det blev riktigt underhållande när popikoner och Jultomten fått helt annan betydelse, och när man kände igen annat från vår tid och tidigare som förvanskats och förändrats. Det får mig att undra hur mycket vi har misstolkat av det vi tror oss veta om forntiden och framåt, och om hur de levde för 900 år sedan bakåt från i dag.

När jag fick veta att de dyrkade en gudinna hade jag hoppats att samhället var mer matriarkaliskt än det var. Tyvärr var det som vilket feodalt samhälle som helst, förutom med den lilla touchen som jag var omåttligt förtjust i, att den nya tekniken blandade sig med det ålderdomliga. Robotar, laserteknik och jetmotorer, ihop med feodalherrar och torneringar, där till och med riddarrustningarna har hypermoderna finesser.

För att återgå till kvinnans position och religionen, så verkade inte ens prästinnan ha någon hedervärd position, egentligen – eller snarare, en hög position har hon, men det är en sexuell sådan och inte direkt någon med maktinflytande, åtminstone inte utanför sin kyrka, eller respektingivande – tvärtom verkar en del se ned på henne. Så tyvärr gör detta att folket tror på en gudinna, inte att kvinnorna i samhället därmed får maktinflytande. Kvinnorna har samma låga position som i Medeltidens feodalsamhälle.

Det var en snabbläst bok, mycket eftersom den var så kort och tunn. Men låt inte längden avskräcka dig, det är nämligen första delen i en trilogi, så det finns en fortsättning. Man fick några svar i denna första bok, men det uppstod också en hel del frågor och handlingen utvecklades åt olika håll. Framför allt de spetälska intresserar mig, och jag har mina teorier om vad eller vilka de är, men jag vill läsa vidare för att se om jag har rätt eller fel.

Nu när jag precis har läst ut bok ett ser jag fram emot att läsa fortsättningen framöver, för jag kommer definitivt att läsa vidare.

Jag blir också nyfiken på de tecknade serierna som står till grund för bokversionerna. Ett slags smakprov, i alla fall på tecknarstilen, får man i och med att Uppvaknandet är illustrerad.

Andra och tredje boken i trilogin heter Ödemarkens barn och Slaget om framtiden.

Tack till A.R. Yngve och Wela förlag för recensionsexemplaret!

Författare: A.R.Yngve

Titel: Darc Ages – De mörka tidevarven – Första boken: Uppvaknandet

Serie: Darc Ages – De mörka tidevarven

Förlag: Wela Förlag

ISBN: 978-91-87711-61-9

Sidantal: 194

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Hett i hyllan #37

Monika på Bokföring enligt Monika har haft ett torsdagstema på bloggen nu sedan i höstas förra året, som hon kallar ”Hett i hyllan”.

Hon beskriver det såhär: 

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I Hett i Hyllan den här veckan nämner Monika Tre på tre. Det är en utmaning, organiserad av Pocketlover, som återkommit på hösten under flera år, och går ut på att under en viss period ska läsa tre böcker som på något (valfritt) vis är sammanknutna under ett tema. Man väljer helt själv vilka böcker man vill ha, och hur de ska hänga samman.

Tre på tre har för min del varit ett av de där dåliga samvetena. Jag anmäler mig med glatt humör, med ambitionen att klara utmaningen i år i alla fall. Och så slutar det med att jag inte läser en enda av böckerna.

Så nu är det dags att göra ett Hett i hyllan-inlägg av detta. Jag vet att jag inte läste någon av dessa böcker under det att utmaningen faktiskt pågick, men har jag kommit mig för att läsa någon av böckerna efteråt? Vilka av mina utmaningsböcker står fortfarande olästa i hyllan?

Vi börjar 2012, första gången jag anmälde mig till Tre på tre.

Då var mitt tema 3xUngdomsKina.

Inlägget skrevs i augusti, själva utmaningen pågick september till november.

Böckerna var Beijing Doll av Chun Sue, Shanghai Baby av Wei Hui och Babes in Beijing av Rachel Dewoski.

På en gång kan jag säga att jag inte läst någon av dem. Beijing Doll hade jag påbörjat en gång, till och med före utmaningen, men hur det nu var, läste jag aldrig ut den, och det var i samband med utmaningen jag ville ge boken en andra chans. Mest för att jag faktiskt inte tyckte att den var dålig. 

Jag gillade det jag läste, men den blev liggande, något annat kom emellan, jag läste aldrig ut den, och sedan kom jag till den där punkten när det var så länge sedan man började med en viss bok att man glömt början och borde börja om att läsa från början, för att sedan kunna läsa ut hela boken.

Och när jag väl kommit till ett sådant glömt-det-mesta-läge, ställer jag boken i bokhyllan istället och där blir den stående. Trots att det kanske var en bra bok.

De andra två böckerna i utmaningen har jag aldrig ens påbörjat.

Vi går raskt över till 2013 istället.

Andra gången. Utmaningen skrev jag om här i ett inlägg om Gene Wolfe.

Jag anmälde på Pocketlovers blogg 3xGene Wolfe, alltså tre böcker skrivna av författaren Gene Wolfe.

Böckerna var: 

Exodus from the Long Sun, On Blue's Waters, och In Green's Jungles. 

Det var sista boken i en serie, och de två första i en trilogi som följde direkt på den förra som en fristående fortsättning.

Ännu en gång, pinsamt nog, blev inte en enda av de här böckerna lästa.

Jag har fortfarande inte läst någon av dem. Fast jag har läst en annan bok av Gene Wolfe nyligen, som jag skrev om i En Smakebit på söndag.

Så trots att det var en favoritförfattare, blev det inga böcker lästa.

Över till 2014. Tredje gången gillt, tredje och sista gången jag var med i tre på tre.

Den här gången var mitt tema 3xDystopier och jag presenterade tävlingen i ett inlägg där jag också presenterade böckerna, men var lite osäker på vilka jag skulle välja och till och med antydde att jag skulle läsa sex (6!) stycken dystopier, sådär överambitiös som jag kan vara.

De tre huvudböckerna var följande: Ready Player One av Ernest Cline, Wool av Hugh Howey, Den nya människan av Boel Bermann.

Som bubblare och eventuella, antingen jag bytte ut någon av de tre ovan eller läste ytterligare böcker var: Insurgent av Veronica Roth, Den femte vågen (som jag inte hade än i min ägo) av Rick Yancey, Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij och The Windup Girl av Paolo Baacigalupi.

Även nu blev inte en enda av de här böckerna lästa under just 2014.

Men sedan dess, ja, faktiskt just i år, 2016 och under förra året, 2015, har jag läst ett par av dystopierna.

Jag läste Wool a Hugh Howey i juni 2015 och jag läste Den femte vågen av Rick Yancey i maj 2015 (faktiskt också köpt i maj 2015). Samt att jag faktiskt läst även Insurgent av Veronica Roth, fast utläst nu i april 2016.

Så av 13 böcker har jag läst 3. Snacka om hett i hyllan, dessa som fortfarande står och skriker efter att bli lästa, till och med blivit utvalda för läsning en gång i tiden, fast fortfarande står olästa. Stackars böcker.

Jag tog i alla fall det kloka beslutet 2015 att inte vara med i tre på tre-utmaningen, och det gjorde jag nog rätt i. Sedan har jag nu fått veta genom Monikas inlägg i dag att det aldrig blev någon tre på tre förra året. Vi får se hur det blir i år. Jag ska nog i alla fall inte vara med.

Recension: Mutantupproret 99,4 % DNA av Martin J. Sällberg

Om läsaren går in i denna bok med förutsättningen och medvetenheten om att det är dialogerna och diskussionerna som är det primära, relevanta och intressanta, då får han eller hon mer utbyte av den här boken, än om läsaren tror att han eller hon ska få läsa en historia med mycket handling eller om karaktärer med liv och djup.

Handlingen och världen är bara en kuliss för de resonemang som förs; de olika planeterna som besöks blir experiment för vad som kan ske evolutionärt om vissa premisser ändras, om utomjordingarna anammar ett mänskligt samhälle och mänskliga värderingar. Var och hur skedde egentligen evolutionen och varför har det blivit som det blivit?

Det är mänskligheten Sällberg vill ge en känga i den här boken. Den är både samhällskritisk och kritisk mot mänskligheten i stort. Speciellt psykoanalysen kritiserar han mycket – både psykologin i boken som bygger på hur mutanterna behandlas – men också hur människorna låter sig styras av psykologiska teorier och förutsättningar som många gånger, enligt Sällberg, är infiltrerade av politik och ekonomisk vinning snarare än av någon omtanke om mänskligheten.

Han diskuterar vad som gör en människa, vad som gör intelligent liv, och menar på att inte alla människor är intelligent liv. På samma gång är en del av mutanterna lika mycket människor, eller till och med mer människor än vissa ointelligenta människor; de är tillräckligt intelligent liv för att kunna räknas som människor, även om de bara har precis under 99,4% mänskligt DNA och därför ur vissa ignoranta människors synvinkel är djur.

Vad består då handlingen i Mutantupproret 99,4% DNA av?

Mutanterna gör uppror och förändrar hela det mänskliga samhället.

Med hjälp av vissa hundraprocentiga människor, som står på mutanternas sida, gör de tillsammans revolution mot mänskligheten och det samhälle som byggts upp. Handlingen sker snabbt, en hel del ganska naivt, saker löser sig enkelt (eller komplicerat), men allt sker snabbt och beskrivs ytligt. Även de experimentella samhällena på andra planeter har snabb utveckling, och allting sker under loppet av några få år.

Sällberg drar lite snabba och radikala slutsatser, precis som handlingen i boken, som sagt, är lite snabb och farsartad, men den är som sagt mer av en kuliss, och med det i medvetandet, kan man läsa boken som underlag för en diskussion.

Tyvärr är det mer av författarens egna åsikter hela boken igenom, det är inte så mycket så att personerna i boken har olika röster. De blir alla en och samma röst; det kunde lika gärna vara en och samma person som driver en och samma tes, och får olika motargument eller olika slags uppmuntran till fortsatt diskussion och utveckling av teorier och teser.

I resonemanget kring intelligens har dock Sällberg en poäng. Fördummande av människor är en fara för mänskligheten, och där spelar givetvis in hur samhället bygger upp människor, fördummar dem genom att få dem att sluta tänka eller tänka enligt vissa banor och mönster, genom att agera eller få dem att agera enligt vissa planer och enligt en viss samhällsstruktur, framtagna av makthavarna, som planerar till sin egen fördel, ofta i syfte att ha både politiskt, socialt, och psykologiskt övertag, och i syfte av ekonomisk vinning.

I det framtida dystopiska mutantupprorssamhället vänds politiken till det extrema och poliser, politiker, psykologer etcetera, får order uppifrån om hur de ska påstå en sak, men göra en annan, hur de ska manipulera och trycka ner och fördumma mänskligheten, helt enkelt.

Men jag får känslan av att Sällberg tycker att detta redan sker och att hans mutantuppror bara är ett uppror mot samhället av i dag. Han vill få läsaren att öppna upp ögonen för de åsikter och idéer och tankar som han själv uttrycker genom den här boken, öppna upp till en dialog och föra resonemanget och mänskligheten vidare.

Författare: Martin J Sällberg

Titel: Mutantupproret 99,4 % DNA

Förlag: Böcker som ger tankar

Sidantal: 242

ISBN: 9789176115053

Recensionsexemplar: ja.

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

#AuthorAThon och Dewey's 24 Hour #Readathon

Nu är det söndag och #Authorathon är nästan slut, slutar i och med att denna söndag tar slut, och har pågått sedan förra söndagen.

De senaste veckorna har jag inte läst ut många böcker, så den här veckan tog jag igen det med råge. På måndagen läste jag ut Mutantupproret 99,4 % DNA, på tisdagen läste jag ut Leopardkvinnan av Schwartz och Yann, samt Hej hej vardag av Louise Winblad. På onsdagen läste jag ut Because of Winn-Dixie.

Sedan tog det lite smått stopp och det blev mindre läst, mer harvande (när jag ska göra saker men prokrastinerar istället), så jag läste de första sjuttio-någonting sidorna i Darc Ages - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet av A.R. Yngve och sedan blev det bara lite grand i Odinsbarn, tills jag på lördagen insåg att jag borde ha läst drygt hundra sidor till i Odinsbarn och snubblade över målsnöret, vilket gjorde att jag tjugo minuter i midnatt på lördagen var så trött och resignerade, gick och lade mig, fast jag hade trettio sidor kvar att läsa i Odinsbarn (till sidan 488).

Under söndagen har jag sedan läst klart i del tre av Odinsbarn (enligt read-a-longen) och varit ute på en långpromenad på en och en halv timme under eftermiddagen.

Efter det har jag prokrastinerat igen. Lyckats skriva ett sammanfattningsinlägg om Odinsbarn, del tre, men annars inte gjort vad jag skulle utan istället skaffade jag mig konto på Pottermore och lekte med sorteringshatten.

Ravenclaw passar mig nog mest, kreativ ensamvarg som jag är, med näsan i en bok eller med fjäderpennan i högsta hugg.

Fast nu på slutet av eftermiddagen, början på kvällen har jag lyckats läsa ytterligare några sidor i Darc Ages, del 1.

Över till utmaningarna.

I #AuthorAThon var punkterna följande:

1. Read a book by a favorite author NÄSTANLÄST!
2. Read a new-to-you author  TRIPPELLÄST!
   
3. Give an author a second chance
4. Read a debut author (2015 or 2016)
   DUBBELLÄST!
5. Read a book written by more than one author
   LÄST!
6. Read a book from an author who is from a different continent than you are LÄST!

Nummer 1 skulle kunna vara Siri Pettersens Odinbarn där jag läst 174 sidor den här veckan, för jag tror nog att detta blir en ny favorittrilogi när jag läst klart, om jag verkligen inte ändrar åsikt under bok två och tre, vilket jag inte tror att jag kommer att göra. Så jag avslutade inte riktigt punkt 1, men jag kom på god väg eftersom jag är på sidan 488 av 662.

Jag skulle kunna kombinera 2 och 6, för Kate DiCamillo, som skrivit Because of Winn-Dixie är amerikan.

Nummer 2 har jag gjort med råge eftersom både A.R. Yngve, Siri Pettersen, Kate DiCamillo, Magnus J Sällberg, Louise Winblad och Schwartz & Yann (författarpar) är nya författare för mig. Allihop med andra ord.

Därmed har jag inte alls uppfyllt punkt 3, för ingen författare var gammal i gården för mig.

Som nummer 4 platsar både Louise Pettersen och Magnus J Sällberg.

Jag hade planerat att läsa Saga, volume 5 som nummer 5, fast där blev det Leopardkvinnan istället, som är ett recensionsexemplar och därför gick före. (Recension kommer snart.)

Vad gäller sidor har jag läst följande:

• Mutantupproret 99,4 % DNA: ca 100 sidor (av 242).
• Hej hej vardag: 160 sidor.
• Leopardkvinnan: 64 sidor.
• Because of Winn-Dixie: 180 sidor.
• Odinsbarn: 174 sidor (av 662).
• Darc Ages, del 1: 91 sidor (hittills, jag hinner nog läsa lite till under söndagskvällen).

#Authorathon: 769 sidor (hittills), säg att jag når cirka 800 sidor innan kvällen är till ända.

Dewey's 24 Hour Readathon: Odinsbarn + några sidor Darc Ages = ungefär 180 sidor.

Med detta är jag faktiskt mer än nöjd, måste jag säga. Veckan artade sig ritkigt bra till slut, och jag har läst mycket bra och många spännande och roliga sidor har det blivit.

Odinsbarn, read-a-long, del 3, sidorna 315-488

Jag läser Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi läser den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Det här var en mycket händelserik del, och jag kan inte diskutera den utan att spoila för de som inte läst.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Nu blev Urds öde ännu mer mystiskt, såtillvida att det lät som om han hade en korpnäbb i halsen. Jag blir fortfarande inte klok på vad Urd är för något eller snarare, vad han är i förbund med. Något slags mörka krafter är det i alla fall, som hungrar efter korpblod. Är det korparna själva? Nja, jag ska nog sluta att spekulera om just det här, för det låter som om det bara blir fel.

Hur som helst har korparna stor betydelse, och det får mig att vilja ta reda på mer om korpar. Det första man tänker på är ju förstås Hugin (Hugen/Tanken) och Munin (Minnet), Odens två korpar. Men Odin/Oden är ju förknippad med Odinsbarn och något negativt i trollens värld. Därför får jag gräva vidare. Odins två korpar spanar på världen och rapporterar till Odin. Men i fallet med trollen... Jag hittar inga svar. Är det här något Pettersen hittat på själv, tror ni, eller baseras det på något mytologiskt?

De blinda är lätt att tänka på som blinda, men jag tror att det helt enkelt bara betyder att de är blinda för Kraften, inte att de är utan synförmåga. Jag tror att de blinda mycket väl kan se, men eftersom de är blinda för kraften, så borde de vara människor? Är de blinda Odinsbarn, undrar jag, och försöker se ett samband, eller finns det ett tredje slag? Eller är det helt enkelt bara troll utan Kraft? Fast då borde inte folk under Riten genast förknippa Hirkas oförmåga att famna med Odinsbarn – så frågan är: har De blinda svans eller inte?

Vad gäller språket i Odinsbarn, skriver Pettersen okonstlat, rakt på och med ganska korta meningar, lade jag märke till nu när jag läste vidare och funderade mer över det. Det är ett funktionellt språk, och påminner mig lite smått om det traditionella sättet att berätta på, som i isländska sagor, där det är ännu mer grovhugget och rakt på. Språket ligger inte i vägen för berättelsen, det fyller sin funktion och för berättelsen framåt på ett ärligt vis, rakryggat.

Lite som Hirka är rakryggad och gör modiga val utan att tänka på det, bara för att hon också är okonstlad och ärlig.

Jag gillar Hirka som person, speciellt att hon är den hon är och gör det hon vill, utan att tänka på kön, att det över huvud taget inte betyder något att hon just är en flicka i fallet mod och viljestyrka.

Fast att hon just är flicka, nästan kvinna, kom fram i och med de scener som var starkast i den här delen av boken. Först i fängelset, där personen som talade genom dockor gjorde stort intryck på mig – jag blev nyfiken och hade gärna velat veta vem det var som gömde sig bakom dockorna – och där Hirka höll på att bli våldtagen. Hon visade stort mod även i den situationen, vilket gjorde mig glad, att hon inte gav vika, även om mannen hade övertaget på grund av fysisk styrka.

Sedan tänkte jag återigen speciellt på att hon var flicka när svansen hon fick av Rime var så tung. Det fick mig att reflektera över trollsvansarna, att det nog var tur att svansen hon skulle låtsas ha som sin egen doldes under kappan hon bar. Dels för att den som sagt var tung – och jag tänkte då att som flicka borde hon ha haft en lättare svans, mindre grov; hon fick nu en fullvuxen mans svans, och den måste ha varit tyngre än vad en trollflickas skulle ha varit och också tjockare. 

Sedan var det ju just det att svansen inte satt fast och därför inte kunde röra på sig, så det var väl tur att hon inte ombads lyfta på svansen och visa upp den, för då skulle hon nog ha blivit avslöjad.

Svansen ser jag lite som djurens svansar, en led med muskler, med nerver, med styrförmåga. Jag undrar hur mycket svansen betyder för ett troll som ska hålla balansen, eller om den lite som om människans skulle ha haft svans fortfarande, mest bara har den som en kroppsdel till för att dekoreras, en kroppsdel som inte fyller funktionell betydelse längre, förutom just kanske om man nu skulle gå på en stock över en flod och få hjälp att hålla balansen.

Jag kände verkligen med Hirka när Rime tog fram svansen, såg framför mig hur äcklig den måste se ut med hårtestar och blod och skinnslamsor, och hur hon skulle bli tvungen att ha den pressad mot kroppen, den blodigaste delen där svansen huggits av.

För övrigt tror jag att svansen på framsidan av boken, mer avspeglar myten om Hirkas egen avhuggna svans, den som hon trodde – och faderns sade – blev avsliten när hon var nyfödd. Men efter scenen med ”låtsassvansen”, kan ju bilden på framsidan syfta även på den här. Det var hur som helst en av de starkaste scenerna.

Och därmed kan jag också säga att den här delen slutade med många frågor, med mycket nyfikenhet och spänning på hur det kommer att gå, så man vill definitivt läsa vidare när man hunnit till sidan 488.