Bookhaul: nytt i hyllan, april 2016

Fått och köpt i april.

Efter att ha köpt/fått väldigt många böcker under februari och mars, tog jag det lite lugnare i april.

Ändå var den en del böcker som letade sig hem till mig.

Mest var det recensionsexemplar, varav jag redan läst ett par (länk till recensionerna).

1. Tidsklyftan av Jeanette Winterson (Wahlström & Widstrand)
2. Leopardkvinnan av Schwartz & Yann (Cobolt förlag)
3. Hej hej vardag av Louise Winblad (Kolik Förlag)
4. Drakarna av Julie Kagawa (HarperCollinsNordic)
5. Ceremonin av Kiera Cass (B. Wahlströms)

Ett par köpta böcker blev det också.

6. Kraften av Siri Pettersen
7. Spökstaden av Ransom Riggs

Kraften kommer det att dröja ett tag innan jag läser eftersom jag tänker göra det efter att jag varit med i Nellys read-a-long för bok två i serien, Röta. Så bok tre, Kraften, kanske också blir en read-a-long bok någonstans i slutet av sommaren?

Spökstaden hade jag egentligen tänkt köpa inbunden redan när den först kom ut, men hur det nu var blev det inte av. Nu passade jag på att köpa den i pocket istället när jag var på Akademibokhandeln. Fast det retar mig lite att jag har bok ett inbunden och inte bok två. Jag borde kanske ha lugnat mig och köpt den via nätet istället, i kartonnage? Nu känner jag nästan att jag borde köpa den inbunden istället, fast inbundna tar i och för sig mer plats.

Vad skulle ni göra om ni hade bok ett inbunden?

Recensionsexemplaren kommer i första hand. Just nu läser jag ett recensionsexemplar från april (Glastronen av Sarah J. Maas), men när jag läst ut den är det dags för Ceremonin av Kiera Cass, och sedan är de andra recensionsexemplaren på tur.

Halvtid i hylltömning2016 läs-a-lot

I går kom jag igång med läsandet senare än jag hade tänkt mig - jag fick bland annat två avier från Posten, med bokpaket som jag ville hämta ut direkt - och läs-a-loten som började klockan 15, blev snarare från 17 och framåt för mig. Med paus för dammsugning och mat och det ena med det andra.

Jag lyckades i alla fall läsa ut Odinsbarn under gårdagen, plus att jag påbörjade och läste första kapitlet i Glastronen. Fredagens läsning, såledeles: 82 sidor.

Under dagen i dag har det blivit promenad och Melodikrysset, lite siesta (jag somnade till och med ett par gånger), och så lite läsning. Hittills i dag har jag läst från och med sidan 12 till 86 i Glastronen av Sarah J. Maas, alltså 75 sidor.

Så, halvtid i hylltömningsläs-loten: 157 sidor.

Det kommer ett inlägg om Odinsbarn senare i dag, men jag kan redan säga att jag älskade boken, tyckte väldigt mycket om den och egentligen genast hade velat dyka in i fortsättningen. Men jag hejdar mig till Nellys read-a-long drar igång i juni.

Jag nämnde i gårdagens inlägg att jag börjat på Across the Nightingale Floor av Lian Hearn och den boken handlar om en pojke som blir lönnmördare. Sarah J. Maas bok handlar om en tjej som redan är lönnmördare. Han är 16, hon är 18. Tyvärr började jag jämföra lite när jag började läsa Glastronen, och det är helt klart till Glastronens nackdel.

Hittills känns inte Celaena trovärdig som lönnmördare, hon är alldeles för ytlig, lättdistraherad, lättimponerad, impulsiv, okontrollerad. Och så detta ständiga tjat om vad för klänningar kvinnorna har på sig och vem som är sötare eller vackrare än vem. Och då är jag bara på sidan 86, som sagt.

Dessutom retar jag mig på att Sarah J. Maas inte klarar av att behålla perspektivet, när hon är inne i en viss karaktär, beskriver hon plötsligt den karaktären utifrån - skriver till exempel att ögonen gnistrar. Hur ska Celaena kunna se själv att hennes ögon gnistrar? Det blir perspektivhopp och gör det hela mindre trovärdigt.

Sarah J. Maas' sätt att skriva påminner mig om hur jag själv skrev i femton-sexton-årsåldern. Hon är bara 30, originalet kom ut 2012 och då var hon 26. Jag tycker att det märks lite, att hon är ung. Det är en väldigt flickig berättelse, ett flickperspektiv utifrån hur Celaena är och beter sig. Barnslig glamour.

Vi får se vad jag tycker när jag läst klart. Jag återkommer med recension då.

Friday Reads: extra hylltömningsutmaning i #hylltömning2016

Som ni nog vet vid det här laget är jag med i Nellys hylltömningsutmaning som heter #hylltömning2016 i sociala medier. Den går ut på att man varje månad får en eller ett par nya böcker att plocka från sin bokhylla och läsa, böcker som ska vara hyllvärmare och som ska ha stått i bokhyllan ett bra tag. För mig är det inga problem, för jag har massor av böcker som har blivit stående alldeles för länge. 2016 är året då jag läser hyllvärmare, blandat med recensionsexemplar och nya böcker som jag inte kan låta bli att köpa - men som jag ska läsa under detta år! - vi får se hur det går med det sistnämnda.

I alla fall kom Nelly på, hastigt och lustigt, att hon ville anordna en läs-a-lot nu i helgen. Hon annonserade tävlingen i ett inlägg i går (som jag läste först i dag). Vem som vill får vara med i läs-a-loten, man behöver inte vara med i hylltömningsutmaningen för det.

Läs-a-lot hylltömning2016 går ut på att läsa så mycket som möjligt från och med i dag klockan 15.00 (nu är jag lite sen med att berätta om detta), och tävlingen pågår fram till söndag klockan 15.00.

Inför läs-a-loten ska man visa upp sin tbr - sin läshög - och här presenterar Nelly sin - men jag fick ju reda på läs-a-loten först i dag, och ska precis nu när jag skrivit detta inlägg verkligen sätta igång att läsa. Dock har jag inga som helst problem att hitta böcker att läsa.

Först och främst ska jag avsluta läsningen av Odinsbarn av Siri Pettersen. Jag har de sista skälvande sidorna kvar. Jag är på 591 av 662, och tänkte läsa ut boken nu i kväll.

Jag håller på i en pocketbok samtidigt, som jag har läst i på luncherna på jobbet, haft i handväskan ute på resa och läst i på tåg och i väntan på buss. Det är Across the Nightingale Floor av Lian Hearn - där är jag på sidan 72 av 309.

Sedan har jag en hög recensionsböcker som väntar på mig, och av dem är det tre som jag ska satsa på i första hand under helgen:

• Glastronen av Sarah J. Maas
• Tidsklyftan av Jeanette Winterson
• Ceremonin av Kiera Cass

Önska mig lycka till, för det tror jag att jag behöver! Häng gärna på du också! Vi får se hur det går; jag återkommer om det.

Recension: Leopardkvinnan av Schwartz och Yann

Leopardkvinnan är en fristående fortsättning på Operation Fladdermus. Jag har inte läst det första albumet, men efter att ha läst Leopardkvinnan vill jag gärna läsa den första delen.

Det ska även komma ut en fortsättning på Leopardkvinnan. Denna direkta fortsättningen är alltså ännu inte utgiven på svenska, men albumet kommer att heta De svarta hostiornas herre och utkommer våren 2017. Något att se fram emot!

Dessa två (snart tre) album ingår i en spinoffserie på de ursprungliga albumen om Spirous och Nickes äventyr, där andra erkända författare och illustratörer eller tecknare, får göra sina egna versioner och varianter på Spirou. De sammanfogas genom att de har undertiteln ”Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av...”

Det här är Schwartz och Yanns egen variant av Spirou och Nicke och deras värld.

Handlingen från baksidan av boken:

Bryssel, sommaren 1946. Livet i huvudstaden bär fortfarande djupa spår efter den tyska ockupationen. Spirou kan inte glömma Audrey, den judiska flickan som fördes bort av nazisterna, och försöker dränka sina sorger i alkohol. Men när den mystiska leopardkvinnan gör natten osäker på sin jakt efter en stulen afrikansk fetisch, måste Spirou ta sig i kragen. Särskilt då hon kidnappar Nicke och hans swingpjattemobil och far iväg till Paris med Spirou och Glu-Glu hack i häl.

Leopardkvinnan riktar sig till en vuxnare publik än de ursprungliga albumen. Spirou har spritproblem på grund av att han sörjer sin kärlek, en kvinna som försvann och dog under andra världskriget. Han pimplar whisky, känner sig eländig och beter sig därefter, även om Nicke är sig lik.

Hela albumet utspelas i efterkrigstiden, sommaren 1946 närmare bestämt, och det finns en hel del verkliga referenser till företeelser och personer som fanns då. Till och med är ett par med som riktiga karaktärer, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Här finns också många litterära referenser, inte bara till Spirou och Nickes egen värld, till exempel Noshörningens horn av Franquin, utan även till andra serier i den belgiska serietraditionen, som till exempel i en serieruta där det var karaktärer från Tintin-albumet Det svarta guldet.

På andra sidor fanns fler referenser till Tintins värld och även fetischen som förekommer i Leopardkvinnan påminner mig om Tintin-albumet Det sönderslagna örat.

Som ni hör fanns det många flirtar med andra serier och metaseriereferenser genom hela det här albumet, säkert också många som jag missade.

Även i detta album, som i så många andra med Spirou och Nicke, flirtas det också med snabba sportbilar, den här gången med verkliga förebilder.

Det finns, som alltid när Nicke är i farten, töntiga kvinnor – Nickes kärleksobjekt måste alltid vara något slags nörd av någon anledning. Men Leopardkvinnan själv, en kvinna som har stor betydelse i albumet, på olika vis, väger upp mot detta i och med att hon är tuff och vet vad hon vill. Hon är en ovanligt stark kvinnokaraktär, för att vara i ett Spiroualbum.

Det här albumet hade behållning för mig på många olika plan. Dels metareferenserna som de nämnda ovan, dels kängor mot nazisterna och referenser till andra världskriget, och så en del referenser som verkligen hör hemma i 40-talet där boken utspelas, såtillvida att det är rasistiska uttalanden eller som åtminstone i dag i liberala Sverige skulle sägas vara rasistiska – chokladboll är ju bara för vågat att säga till en svart människa som skällsord, eller hur?

Leopardkvinnan var ett både roligt och väldigt underhållande seriealbum och jag njöt av att läsa. Det var knasigt och tokigt och udda, och det påminde mig om albumen av Franquin och de andra äldre seriealbumen, som hade hög klass, precis som det här, och även om plotten ibland var lite löst hopsatt var det här ett riktigt bra album. Rekommenderas!

Tack till Cobolt Förlag för recensionexemplaret!

Författare: Yann

Tecknare: Oliver Schwartz

Titel: Leopardkvinnan

Originalets titel: La Femme Léopard

Förlag: Cobolt Förlag

Sidantal: 64

ISBN: 978-91-87861-23-9

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Hej hej vardag av Louise Winblad

Hej hej vardag är Louis Winblads debut i bokform. Serieboken har en ledig tecknarstil, precis så slapp och vardaglig som innehållet är vardagligt och igenkännande.

Serien började på Instagram, där Louise Winblad postade som ett slags terapeutiskt grepp mitt i småbarnsfamiljeröran. Hennes serierutor blev så populära att hon beslutade att göra en bok av dem och utveckla det hon postade på Instagram. En del av bilderna är enbildsstrippar som kommer precis därifrån och refererar just till sociala medier.

Även om jag inte är småbarnsförälder än, så hoppas jag att bli, och nu vet jag vad jag har att se fram emot! Jag tyckte mycket om den här boken. Det var lättläst och lättsmält, med många kloka vardagsiakttagelser.

Igenkänningsfaktorn är hög även för mig som inte har egna barn, men väl vänner som har barn och familj. Dessutom är jag uppvuxen med många yngre syskon och känner igen mig även där.

Louise Winblad har en blogg, tidigare hade hon en blogg som hette Hej hej vardag på loppi och numera har hon en mycket populär blogg på Amelia som också heter Hej Hej vardag.

Tack, Kolik förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Louise Winblad

Titel: Hej hej vardag

Förlag: Kolik förlag

Recensionsexemplar: ja.

ISBN: 978-91-86509-57-6

Mitt exemplar: fått av Kolik förlag som överraskningsrecensionsexemplar

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Uppvaknandet av A.R. Yngve

Om handlingen, från Welas förlag, som gett ut boken (samma text finns också på baksidan av boken):

David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar.

David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans.

Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.

Den här boken var spännande från allra första början och den fortsatte att underhålla boken igenom.

Det som lockade mig mest var tanken på ett samhälle som befann sig i framtiden, men ändå – eller kanske just därför – tappat bort och förvrängt så mycket av vår egen tid. Det blev riktigt underhållande när popikoner och Jultomten fått helt annan betydelse, och när man kände igen annat från vår tid och tidigare som förvanskats och förändrats. Det får mig att undra hur mycket vi har misstolkat av det vi tror oss veta om forntiden och framåt, och om hur de levde för 900 år sedan bakåt från i dag.

När jag fick veta att de dyrkade en gudinna hade jag hoppats att samhället var mer matriarkaliskt än det var. Tyvärr var det som vilket feodalt samhälle som helst, förutom med den lilla touchen som jag var omåttligt förtjust i, att den nya tekniken blandade sig med det ålderdomliga. Robotar, laserteknik och jetmotorer, ihop med feodalherrar och torneringar, där till och med riddarrustningarna har hypermoderna finesser.

För att återgå till kvinnans position och religionen, så verkade inte ens prästinnan ha någon hedervärd position, egentligen – eller snarare, en hög position har hon, men det är en sexuell sådan och inte direkt någon med maktinflytande, åtminstone inte utanför sin kyrka, eller respektingivande – tvärtom verkar en del se ned på henne. Så tyvärr gör detta att folket tror på en gudinna, inte att kvinnorna i samhället därmed får maktinflytande. Kvinnorna har samma låga position som i Medeltidens feodalsamhälle.

Det var en snabbläst bok, mycket eftersom den var så kort och tunn. Men låt inte längden avskräcka dig, det är nämligen första delen i en trilogi, så det finns en fortsättning. Man fick några svar i denna första bok, men det uppstod också en hel del frågor och handlingen utvecklades åt olika håll. Framför allt de spetälska intresserar mig, och jag har mina teorier om vad eller vilka de är, men jag vill läsa vidare för att se om jag har rätt eller fel.

Nu när jag precis har läst ut bok ett ser jag fram emot att läsa fortsättningen framöver, för jag kommer definitivt att läsa vidare.

Jag blir också nyfiken på de tecknade serierna som står till grund för bokversionerna. Ett slags smakprov, i alla fall på tecknarstilen, får man i och med att Uppvaknandet är illustrerad.

Andra och tredje boken i trilogin heter Ödemarkens barn och Slaget om framtiden.

Tack till A.R. Yngve och Wela förlag för recensionsexemplaret!

Författare: A.R.Yngve

Titel: Darc Ages – De mörka tidevarven – Första boken: Uppvaknandet

Serie: Darc Ages – De mörka tidevarven

Förlag: Wela Förlag

ISBN: 978-91-87711-61-9

Sidantal: 194

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Hett i hyllan #37

Monika på Bokföring enligt Monika har haft ett torsdagstema på bloggen nu sedan i höstas förra året, som hon kallar ”Hett i hyllan”.

Hon beskriver det såhär: 

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I Hett i Hyllan den här veckan nämner Monika Tre på tre. Det är en utmaning, organiserad av Pocketlover, som återkommit på hösten under flera år, och går ut på att under en viss period ska läsa tre böcker som på något (valfritt) vis är sammanknutna under ett tema. Man väljer helt själv vilka böcker man vill ha, och hur de ska hänga samman.

Tre på tre har för min del varit ett av de där dåliga samvetena. Jag anmäler mig med glatt humör, med ambitionen att klara utmaningen i år i alla fall. Och så slutar det med att jag inte läser en enda av böckerna.

Så nu är det dags att göra ett Hett i hyllan-inlägg av detta. Jag vet att jag inte läste någon av dessa böcker under det att utmaningen faktiskt pågick, men har jag kommit mig för att läsa någon av böckerna efteråt? Vilka av mina utmaningsböcker står fortfarande olästa i hyllan?

Vi börjar 2012, första gången jag anmälde mig till Tre på tre.

Då var mitt tema 3xUngdomsKina.

Inlägget skrevs i augusti, själva utmaningen pågick september till november.

Böckerna var Beijing Doll av Chun Sue, Shanghai Baby av Wei Hui och Babes in Beijing av Rachel Dewoski.

På en gång kan jag säga att jag inte läst någon av dem. Beijing Doll hade jag påbörjat en gång, till och med före utmaningen, men hur det nu var, läste jag aldrig ut den, och det var i samband med utmaningen jag ville ge boken en andra chans. Mest för att jag faktiskt inte tyckte att den var dålig. 

Jag gillade det jag läste, men den blev liggande, något annat kom emellan, jag läste aldrig ut den, och sedan kom jag till den där punkten när det var så länge sedan man började med en viss bok att man glömt början och borde börja om att läsa från början, för att sedan kunna läsa ut hela boken.

Och när jag väl kommit till ett sådant glömt-det-mesta-läge, ställer jag boken i bokhyllan istället och där blir den stående. Trots att det kanske var en bra bok.

De andra två böckerna i utmaningen har jag aldrig ens påbörjat.

Vi går raskt över till 2013 istället.

Andra gången. Utmaningen skrev jag om här i ett inlägg om Gene Wolfe.

Jag anmälde på Pocketlovers blogg 3xGene Wolfe, alltså tre böcker skrivna av författaren Gene Wolfe.

Böckerna var: 

Exodus from the Long Sun, On Blue's Waters, och In Green's Jungles. 

Det var sista boken i en serie, och de två första i en trilogi som följde direkt på den förra som en fristående fortsättning.

Ännu en gång, pinsamt nog, blev inte en enda av de här böckerna lästa.

Jag har fortfarande inte läst någon av dem. Fast jag har läst en annan bok av Gene Wolfe nyligen, som jag skrev om i En Smakebit på söndag.

Så trots att det var en favoritförfattare, blev det inga böcker lästa.

Över till 2014. Tredje gången gillt, tredje och sista gången jag var med i tre på tre.

Den här gången var mitt tema 3xDystopier och jag presenterade tävlingen i ett inlägg där jag också presenterade böckerna, men var lite osäker på vilka jag skulle välja och till och med antydde att jag skulle läsa sex (6!) stycken dystopier, sådär överambitiös som jag kan vara.

De tre huvudböckerna var följande: Ready Player One av Ernest Cline, Wool av Hugh Howey, Den nya människan av Boel Bermann.

Som bubblare och eventuella, antingen jag bytte ut någon av de tre ovan eller läste ytterligare böcker var: Insurgent av Veronica Roth, Den femte vågen (som jag inte hade än i min ägo) av Rick Yancey, Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij och The Windup Girl av Paolo Baacigalupi.

Även nu blev inte en enda av de här böckerna lästa under just 2014.

Men sedan dess, ja, faktiskt just i år, 2016 och under förra året, 2015, har jag läst ett par av dystopierna.

Jag läste Wool a Hugh Howey i juni 2015 och jag läste Den femte vågen av Rick Yancey i maj 2015 (faktiskt också köpt i maj 2015). Samt att jag faktiskt läst även Insurgent av Veronica Roth, fast utläst nu i april 2016.

Så av 13 böcker har jag läst 3. Snacka om hett i hyllan, dessa som fortfarande står och skriker efter att bli lästa, till och med blivit utvalda för läsning en gång i tiden, fast fortfarande står olästa. Stackars böcker.

Jag tog i alla fall det kloka beslutet 2015 att inte vara med i tre på tre-utmaningen, och det gjorde jag nog rätt i. Sedan har jag nu fått veta genom Monikas inlägg i dag att det aldrig blev någon tre på tre förra året. Vi får se hur det blir i år. Jag ska nog i alla fall inte vara med.

Recension: Mutantupproret 99,4 % DNA av Martin J. Sällberg

Om läsaren går in i denna bok med förutsättningen och medvetenheten om att det är dialogerna och diskussionerna som är det primära, relevanta och intressanta, då får han eller hon mer utbyte av den här boken, än om läsaren tror att han eller hon ska få läsa en historia med mycket handling eller om karaktärer med liv och djup.

Handlingen och världen är bara en kuliss för de resonemang som förs; de olika planeterna som besöks blir experiment för vad som kan ske evolutionärt om vissa premisser ändras, om utomjordingarna anammar ett mänskligt samhälle och mänskliga värderingar. Var och hur skedde egentligen evolutionen och varför har det blivit som det blivit?

Det är mänskligheten Sällberg vill ge en känga i den här boken. Den är både samhällskritisk och kritisk mot mänskligheten i stort. Speciellt psykoanalysen kritiserar han mycket – både psykologin i boken som bygger på hur mutanterna behandlas – men också hur människorna låter sig styras av psykologiska teorier och förutsättningar som många gånger, enligt Sällberg, är infiltrerade av politik och ekonomisk vinning snarare än av någon omtanke om mänskligheten.

Han diskuterar vad som gör en människa, vad som gör intelligent liv, och menar på att inte alla människor är intelligent liv. På samma gång är en del av mutanterna lika mycket människor, eller till och med mer människor än vissa ointelligenta människor; de är tillräckligt intelligent liv för att kunna räknas som människor, även om de bara har precis under 99,4% mänskligt DNA och därför ur vissa ignoranta människors synvinkel är djur.

Vad består då handlingen i Mutantupproret 99,4% DNA av?

Mutanterna gör uppror och förändrar hela det mänskliga samhället.

Med hjälp av vissa hundraprocentiga människor, som står på mutanternas sida, gör de tillsammans revolution mot mänskligheten och det samhälle som byggts upp. Handlingen sker snabbt, en hel del ganska naivt, saker löser sig enkelt (eller komplicerat), men allt sker snabbt och beskrivs ytligt. Även de experimentella samhällena på andra planeter har snabb utveckling, och allting sker under loppet av några få år.

Sällberg drar lite snabba och radikala slutsatser, precis som handlingen i boken, som sagt, är lite snabb och farsartad, men den är som sagt mer av en kuliss, och med det i medvetandet, kan man läsa boken som underlag för en diskussion.

Tyvärr är det mer av författarens egna åsikter hela boken igenom, det är inte så mycket så att personerna i boken har olika röster. De blir alla en och samma röst; det kunde lika gärna vara en och samma person som driver en och samma tes, och får olika motargument eller olika slags uppmuntran till fortsatt diskussion och utveckling av teorier och teser.

I resonemanget kring intelligens har dock Sällberg en poäng. Fördummande av människor är en fara för mänskligheten, och där spelar givetvis in hur samhället bygger upp människor, fördummar dem genom att få dem att sluta tänka eller tänka enligt vissa banor och mönster, genom att agera eller få dem att agera enligt vissa planer och enligt en viss samhällsstruktur, framtagna av makthavarna, som planerar till sin egen fördel, ofta i syfte att ha både politiskt, socialt, och psykologiskt övertag, och i syfte av ekonomisk vinning.

I det framtida dystopiska mutantupprorssamhället vänds politiken till det extrema och poliser, politiker, psykologer etcetera, får order uppifrån om hur de ska påstå en sak, men göra en annan, hur de ska manipulera och trycka ner och fördumma mänskligheten, helt enkelt.

Men jag får känslan av att Sällberg tycker att detta redan sker och att hans mutantuppror bara är ett uppror mot samhället av i dag. Han vill få läsaren att öppna upp ögonen för de åsikter och idéer och tankar som han själv uttrycker genom den här boken, öppna upp till en dialog och föra resonemanget och mänskligheten vidare.

Författare: Martin J Sällberg

Titel: Mutantupproret 99,4 % DNA

Förlag: Böcker som ger tankar

Sidantal: 242

ISBN: 9789176115053

Recensionsexemplar: ja.

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

#AuthorAThon och Dewey's 24 Hour #Readathon

Nu är det söndag och #Authorathon är nästan slut, slutar i och med att denna söndag tar slut, och har pågått sedan förra söndagen.

De senaste veckorna har jag inte läst ut många böcker, så den här veckan tog jag igen det med råge. På måndagen läste jag ut Mutantupproret 99,4 % DNA, på tisdagen läste jag ut Leopardkvinnan av Schwartz och Yann, samt Hej hej vardag av Louise Winblad. På onsdagen läste jag ut Because of Winn-Dixie.

Sedan tog det lite smått stopp och det blev mindre läst, mer harvande (när jag ska göra saker men prokrastinerar istället), så jag läste de första sjuttio-någonting sidorna i Darc Ages - De mörka tidevarven - Första boken: Uppvaknandet av A.R. Yngve och sedan blev det bara lite grand i Odinsbarn, tills jag på lördagen insåg att jag borde ha läst drygt hundra sidor till i Odinsbarn och snubblade över målsnöret, vilket gjorde att jag tjugo minuter i midnatt på lördagen var så trött och resignerade, gick och lade mig, fast jag hade trettio sidor kvar att läsa i Odinsbarn (till sidan 488).

Under söndagen har jag sedan läst klart i del tre av Odinsbarn (enligt read-a-longen) och varit ute på en långpromenad på en och en halv timme under eftermiddagen.

Efter det har jag prokrastinerat igen. Lyckats skriva ett sammanfattningsinlägg om Odinsbarn, del tre, men annars inte gjort vad jag skulle utan istället skaffade jag mig konto på Pottermore och lekte med sorteringshatten.

Ravenclaw passar mig nog mest, kreativ ensamvarg som jag är, med näsan i en bok eller med fjäderpennan i högsta hugg.

Fast nu på slutet av eftermiddagen, början på kvällen har jag lyckats läsa ytterligare några sidor i Darc Ages, del 1.

Över till utmaningarna.

I #AuthorAThon var punkterna följande:

1. Read a book by a favorite author NÄSTANLÄST!
2. Read a new-to-you author  TRIPPELLÄST!
   
3. Give an author a second chance
4. Read a debut author (2015 or 2016)
   DUBBELLÄST!
5. Read a book written by more than one author
   LÄST!
6. Read a book from an author who is from a different continent than you are LÄST!

Nummer 1 skulle kunna vara Siri Pettersens Odinbarn där jag läst 174 sidor den här veckan, för jag tror nog att detta blir en ny favorittrilogi när jag läst klart, om jag verkligen inte ändrar åsikt under bok två och tre, vilket jag inte tror att jag kommer att göra. Så jag avslutade inte riktigt punkt 1, men jag kom på god väg eftersom jag är på sidan 488 av 662.

Jag skulle kunna kombinera 2 och 6, för Kate DiCamillo, som skrivit Because of Winn-Dixie är amerikan.

Nummer 2 har jag gjort med råge eftersom både A.R. Yngve, Siri Pettersen, Kate DiCamillo, Magnus J Sällberg, Louise Winblad och Schwartz & Yann (författarpar) är nya författare för mig. Allihop med andra ord.

Därmed har jag inte alls uppfyllt punkt 3, för ingen författare var gammal i gården för mig.

Som nummer 4 platsar både Louise Pettersen och Magnus J Sällberg.

Jag hade planerat att läsa Saga, volume 5 som nummer 5, fast där blev det Leopardkvinnan istället, som är ett recensionsexemplar och därför gick före. (Recension kommer snart.)

Vad gäller sidor har jag läst följande:

• Mutantupproret 99,4 % DNA: ca 100 sidor (av 242).
• Hej hej vardag: 160 sidor.
• Leopardkvinnan: 64 sidor.
• Because of Winn-Dixie: 180 sidor.
• Odinsbarn: 174 sidor (av 662).
• Darc Ages, del 1: 91 sidor (hittills, jag hinner nog läsa lite till under söndagskvällen).

#Authorathon: 769 sidor (hittills), säg att jag når cirka 800 sidor innan kvällen är till ända.

Dewey's 24 Hour Readathon: Odinsbarn + några sidor Darc Ages = ungefär 180 sidor.

Med detta är jag faktiskt mer än nöjd, måste jag säga. Veckan artade sig ritkigt bra till slut, och jag har läst mycket bra och många spännande och roliga sidor har det blivit.

Odinsbarn, read-a-long, del 3, sidorna 315-488

Jag läser Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi läser den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Det här var en mycket händelserik del, och jag kan inte diskutera den utan att spoila för de som inte läst.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Nu blev Urds öde ännu mer mystiskt, såtillvida att det lät som om han hade en korpnäbb i halsen. Jag blir fortfarande inte klok på vad Urd är för något eller snarare, vad han är i förbund med. Något slags mörka krafter är det i alla fall, som hungrar efter korpblod. Är det korparna själva? Nja, jag ska nog sluta att spekulera om just det här, för det låter som om det bara blir fel.

Hur som helst har korparna stor betydelse, och det får mig att vilja ta reda på mer om korpar. Det första man tänker på är ju förstås Hugin (Hugen/Tanken) och Munin (Minnet), Odens två korpar. Men Odin/Oden är ju förknippad med Odinsbarn och något negativt i trollens värld. Därför får jag gräva vidare. Odins två korpar spanar på världen och rapporterar till Odin. Men i fallet med trollen... Jag hittar inga svar. Är det här något Pettersen hittat på själv, tror ni, eller baseras det på något mytologiskt?

De blinda är lätt att tänka på som blinda, men jag tror att det helt enkelt bara betyder att de är blinda för Kraften, inte att de är utan synförmåga. Jag tror att de blinda mycket väl kan se, men eftersom de är blinda för kraften, så borde de vara människor? Är de blinda Odinsbarn, undrar jag, och försöker se ett samband, eller finns det ett tredje slag? Eller är det helt enkelt bara troll utan Kraft? Fast då borde inte folk under Riten genast förknippa Hirkas oförmåga att famna med Odinsbarn – så frågan är: har De blinda svans eller inte?

Vad gäller språket i Odinsbarn, skriver Pettersen okonstlat, rakt på och med ganska korta meningar, lade jag märke till nu när jag läste vidare och funderade mer över det. Det är ett funktionellt språk, och påminner mig lite smått om det traditionella sättet att berätta på, som i isländska sagor, där det är ännu mer grovhugget och rakt på. Språket ligger inte i vägen för berättelsen, det fyller sin funktion och för berättelsen framåt på ett ärligt vis, rakryggat.

Lite som Hirka är rakryggad och gör modiga val utan att tänka på det, bara för att hon också är okonstlad och ärlig.

Jag gillar Hirka som person, speciellt att hon är den hon är och gör det hon vill, utan att tänka på kön, att det över huvud taget inte betyder något att hon just är en flicka i fallet mod och viljestyrka.

Fast att hon just är flicka, nästan kvinna, kom fram i och med de scener som var starkast i den här delen av boken. Först i fängelset, där personen som talade genom dockor gjorde stort intryck på mig – jag blev nyfiken och hade gärna velat veta vem det var som gömde sig bakom dockorna – och där Hirka höll på att bli våldtagen. Hon visade stort mod även i den situationen, vilket gjorde mig glad, att hon inte gav vika, även om mannen hade övertaget på grund av fysisk styrka.

Sedan tänkte jag återigen speciellt på att hon var flicka när svansen hon fick av Rime var så tung. Det fick mig att reflektera över trollsvansarna, att det nog var tur att svansen hon skulle låtsas ha som sin egen doldes under kappan hon bar. Dels för att den som sagt var tung – och jag tänkte då att som flicka borde hon ha haft en lättare svans, mindre grov; hon fick nu en fullvuxen mans svans, och den måste ha varit tyngre än vad en trollflickas skulle ha varit och också tjockare. 

Sedan var det ju just det att svansen inte satt fast och därför inte kunde röra på sig, så det var väl tur att hon inte ombads lyfta på svansen och visa upp den, för då skulle hon nog ha blivit avslöjad.

Svansen ser jag lite som djurens svansar, en led med muskler, med nerver, med styrförmåga. Jag undrar hur mycket svansen betyder för ett troll som ska hålla balansen, eller om den lite som om människans skulle ha haft svans fortfarande, mest bara har den som en kroppsdel till för att dekoreras, en kroppsdel som inte fyller funktionell betydelse längre, förutom just kanske om man nu skulle gå på en stock över en flod och få hjälp att hålla balansen.

Jag kände verkligen med Hirka när Rime tog fram svansen, såg framför mig hur äcklig den måste se ut med hårtestar och blod och skinnslamsor, och hur hon skulle bli tvungen att ha den pressad mot kroppen, den blodigaste delen där svansen huggits av.

För övrigt tror jag att svansen på framsidan av boken, mer avspeglar myten om Hirkas egen avhuggna svans, den som hon trodde – och faderns sade – blev avsliten när hon var nyfödd. Men efter scenen med ”låtsassvansen”, kan ju bilden på framsidan syfta även på den här. Det var hur som helst en av de starkaste scenerna.

Och därmed kan jag också säga att den här delen slutade med många frågor, med mycket nyfikenhet och spänning på hur det kommer att gå, så man vill definitivt läsa vidare när man hunnit till sidan 488.

Världsbokdagen och Shakespeares dödsdag

För fyrahundra år sedan i dag dog Shakespeare. Och i dag är det dessutom Världsboksdagen. Jag ägnar dagen åt böcker.

Jag varvar mellan att testläsa en text, skriva på ett antal recensioner för bloggen, och läsa. Det jag läser mest är just nu Odinsbarn av Siri Pettersen, men jag läser även lite i Darc Ages - Del 1: Uppvaknandet av A.R. Yngve.

Lite sen är jag med Odinsbarn, har bara läst runt trettio sidor under veckan, från förra lördagen till i dag, och innan denna dag är över måste jag ha läst till och med sidan 488. Just nu är jag på sidan 366. Men det är väldigt spännande, så jag läser vidare.

För att sporra mig själv lite ytterligare tänkte jag vara med i Dewey's 24 Hour Readathon, ett läsmaraton som börjar samtidigt, runtom i hela världen. Så för mig som bor i Sverige börjar det om några få minuter, kl. 14.00. För de i USA blir det 8.00 på lördagen. Hur det nu än är och vilken tid det än börjar på, pågår det i 24 timmar, varav jag tänker sova i åtminstone åtta.

Vi får se hur mycket som blir läst. För #Athorathon som jag hoppade på tidigare i veckan, ett annat läsmaraton, läser jag just nu Darc Ages, del 1, men Odinsbarn kommer lite före nu, i och med att jag är med i Nellys read-a-long och jag under denna lördag ska posta ett nytt inlägg om read-a-longen och diskutera sidorna 315-488 i Odinsbarn.

Jag är lite sen, kan man säga.

Dessutom vill jag väldigt gärna få färdigt mina recensioner. Och när det nu är Shakespeares dödsdag så borde jag väl kanske hedra honom med att läsa lite Shakespeare också, kanske en sonett?

Tur att det regnar i dag så att man ka sitta inne med gott samvete.

Authorathon - halvtid

Halvvägs in i Authorathon kan jag konstatera att jag läst en hel del, trots att jag jobbat och haft mycket annat för mig, men att det blivit delvis andra böcker än planerat, hitintills.

Här är en sammanfattning av hur det gått måndag-tisdag-onsdag på detta läsmaraton.

Utmaningarna var följande:

1. Read a book by a favorite author
2. Read a new-to-you author  LÄST!
   
3. Give an author a second chance
4. Read a debut author (2015 or 2016)
   LÄST!
5. Read a book written by more than one author
   LÄST!
6. Read a book from an author who is from a different continent than you are

Jag har läst Because of Winn-Dixie av Kate DiCamillo. Hon är för mig en ny författare. Boken läste jag under tisdag-onsdag, och den var på 182 sidor. Det var punkt nummer 2.

Som punkt nummer 4 har jag läst Hej hej vardag av Louise Winblad. Hon är en debutförfattare som utkommit med sin första bok nu, 2016. Det är en seriebok på 160 sidor.

Jag har läst Leopardkvinnan, en seriebok, av Yann och Schwartz, på 64 sidor, och därmed uppfyllt punkt nummer 5.

Dessutom läste jag under måndagen ut Mutantupproret 99,4 % DNA av Martin J Sällberg. Recension kommer under dagen.

Och så har jag läst 28 sidor i Odinsbarn av Siri Pettersen.

Så hittills denna vecka har jag läst 406 sidor, Mutantupproret 99,4% DNA och Odinsbarn exklusive. Med dessa två har jag väl läst ungefär 550 sidor.

Odinsbarn, read-a-long, del 2, sidan 152-314

Jag läser Odinsbarn av Siri Pettersen i en read-a-long som Nelly på Nellons bokblogg anordnar. Exemplaret jag läser är en inbunden utgåva som finns att köpas till exempel här på Bokus.

För det här blogginlägget och resonemanget jag för nedan är det spoileralert så det bara skriker om det. Läs på egen risk om ni ännu inte läst Odinsbarn, eller i alla fall Odinsbarn fram till och med sidan 314.

Efter den lilla varningen dyker jag rätt ned i diskussionen.

I den nordiska mytologin finns det tre gamla kvinnor som kallas nornor. De sitter vid rötterna av världsträdet Yggdrasil. Förutom att de tar hand om och vattnar trädet, har de även alla levande varelsers liv i sina händer. Nornorna spinner nämligen livstrådarna. De kan se hur långa alla trådar är och när de tar slut, de har också en sax och kan klippa av en tråd för eget bevåg när de anser att människans liv är till ända. De ser hur trådarna leds ihop och förs isär, vems öde som flätas med vilkens.

Nornorna heter Urd, Verdandi och Skuld och de är som jag redan nämnt kvinnor.

Därför blev jag förvånad första gången Urd nämndes, att han är en man i boken, eller ett manligt troll då.

Ordet Urd betyder Öde och Urd lever verkligen upp till sitt namn, eller så tänkte jag när jag läste första halvan av den här delen, sidan 152 och framåt alltså. Urd lever upp till sitt namn, en människa – nej, troll – som sätter allting i rullning.

Men i slutet av det här partiet, när jag närmar mig sidan 314, och Ilumine dyker upp och konfronterar Urd, är jag inte lika säker längre. Han försöker forma ett öde, där han påverkar alla omkring sig i Rådet, men han rår inte på Ilumine vad det verkar.

(För övrigt, och som en parentes, älskar jag namnet Ilumine – kanske för att det påminner om engelska Iluminae och för att jag har en förkärlek för förnamn som börjar på I.)

Dessutom, gällande Urd:

Även om han påverkar alla omkring sig – för även om hans vilja inte alltid följs, har han stor övertalningsförmåga och alla reagerar på hans närvaro – kan han inte riktigt påverka sitt eget öde i den utsträckning han vill.

Han har problem med ett hål i halsen, som han håller ihop med hjälp av en klav, något slags form av klafflås, som går att låsa upp. Jag undrar hur mycket klaven, i det här fallet, hör ihop med klaverna i musikens värld. Kanske är det bara det att klav betyder nyckel och Pettersen ville använda det äldre ordet?

Säkert är i alla fall att det är något slags övernaturlig hjälp han har, som håller honom vid liv – korpblodet tyder på detta. Kanske har han slutit ett avtal med någon eller något som han inte borde ha gjort?

Dessutom har Urd även med Hirkas öde att göra, eftersom han tydligen var med precis innan hon hittades av sin styvfar. Han tror henne död, men hon lever ju. Jag undrar vad som kommer att ske när de möts, för mötas kommer de att göra, förr eller senare.

Skuggorna trodde jag först var några övernaturliga varelser, mörka och onda, men i den här delen av boken får man veta att det är ett slags lönnmördare, vilket är ganska logiskt, i och för sig.

Att Rime utbildar sig till Skugga blev jag lite förvånad över, även om jag insåg tidigt (i del 1 av read-a-long:en) att han hade något slags utbildning utanför den gängse normen.

Jag skulle kunna skriva ännu mer, spekulera om ditt och datt, men jag slutar med det här.

Hursomhelst tycker jag fortfarande om den här boken, gillar att man får gissa och att allt inte sägs rakt ut. Gillar att tankar i kursivt inte följs av ”tänkte han” eller ”tänkte hon”, för det är ju ändå helt uppenbart.

Gillar att den nordiska mytologin faktiskt har betydelse, och skulle vilja utforska den mer, för det är nog en del jag missar, även om jag har koll på en del vad gäller mytologin.

Hade det inte varit en read-a-long hade jag läst ut boken för länge sedan. Nu suger jag längre på karamellen, men det betyder också att jag tappar boken lite emellanåt.

Nu under veckan hann jag inte med att läsa direkt. Jag läste förra helgen, och jag läste nu fredag-lördag ikapp. Det blev roligare läsning så, mer intensivt eftersom jag läste större delen i ett svep, men nu måste jag hejda mig igen så att jag inte läser för långt. Sedan hjälper det ju inte när man har så mycket annat att göra i veckorna (och läser andra böcker samtidigt).

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och är riktigt glad över att det är en trilogi. Det hade inte funkat annars med det här långsamma tempot som ändå är, när så lite förklaras och allt nystas upp efter hand. Hade det då slutat efter en bok hade man suktat efter mer och inte tyckt att mycket förklarats. Nu får det ta tid på sig, eftersom det nu ju ändå är tre böcker.

Jag ser fram emot vad Urd ska väva ihop härnäst och hur Eirik ska klara sig mot Skuggorna – kanske blir det Rime som får uppdraget att göra något mer eller mindre mot sin vilja framöver? Jag spekulerar, men jag tror att Hirka och Rime kommer att mötas på något sätt som de egentligen inte vill mötas, framöver (även om de gärna skulle vilja se varandra igen). Jag hoppas i alla fall att detta att Rime utbildar sig till Skugga ska vända upp och ned på saker och ting.

Och att Urd har något med både Hirkas och alla andras öde att göra är rätt uppenbart ...

#AuthorAThon

Jag funderar på att vara med i #AuthorAThon.

Detta läsmaraton startar den 18 april, måndagen nästa vecka, och håller på till och med den 24, som är en söndag.

Som namnet antyder ska man fokusera på författare snarare än böcker med visst slags omslag eller annat dylikt som många gånger brukar vara utmaningarna för läsmaraton.

På Twitter (och Instagram) finns evenemanget, och där kan man hashtagga.

På Twitter, @AuthorAThon #AuthorAThon, kommer det att bli lässprints och utmaningar under veckan.

Utmaningarna är följande:

1. Read a book by a favorite author
2. Read a new-to-you author
3. Give an author a second chance
4. Read a debut author (2015 or 2016)
5. Read a book written by more than one author
6. Read a book from an author who is from a different continent than you are

Här nedan min egen läshög för utmaningen:

1. Läs en bok av din favoritförfattare. Jag har många, men tänker här välja en bok som jag ändå har högt på läslistan, nämligen Tidsklyftan av Jeanette Winterson.
2. Läs en ny-för-dig-författare: A.R. Yngve: Uppvaknandet
3. Ge en författare en andra chans: jag lånade både på svenska och engelska från bibblan men det blev aldrig att jag läste mer än några få sidor i Leigh Bardugos I ljusets makt. Nu har jag köpt boken, så nu finns det inga ursäkter längre. Nu kan jag läsa den i lugn och ro, utan att tänka på att jag måste hinna innan jag måste lämna igen boken.
4. Läs en debutförfattare från 2015 eller 2016. Här tänker jag välja Hej hej vardag av Louise Winblad.
5. Läs en bok skriven av fler än en författare. Jag väljer Saga, volume 5.
6. Läs en bok från en författare som är från en annan kontinent än du: Glastronen av Sarah J Maas (USA).

Jag plockade böcker av lite varierande längd, böcker som ändå finns på min att-läsa-lista och sådana som jag velat läsa länge, recensionsexemplar som måste prioriteras. Dessutom är ett par av dem seriealbum så de passar utmärkt i ett läsmaraton.

Överraskning i brevlådan: Hej hej vardag av Louise Winblad

I dag fick jag en överraskning i brevlådan från Kolik förlag. Ett ickebeställt recensionsexemplar i form av en nyutgiven bok.

Hej hej vardag är Louise Winblads debut. Det är ett seriealbum som följer Louises egen vardag som småbarnsmamma, enligt citat "smärtsamt rolig igenkänning".

För den som vill veta mer om henne och hennes debut, finns Louise Winblad på Instagram, där hon visat upp teckningar en längre tid, och numera har över fyrtioåttatusen följare.

Hon har även en blogg på Amelia.

Hej hej vardag sägs vara en stark debut och jag som gärna läser serier, och är medlem i Seriefrämjandet sedan många år, Sveriges enda förening för tecknade serier, ser mycket fram emot att få läsa.

Tack till Kolik förlag som skickade mig recensionsexemplaret. En recension av boken kommer här på bloggen, så håll utkik framöver!

Bokbloggsjerka: Biografier, memoarer och liknande

 Veckans bokbloggsjerka, arrangerad av Annika, lyder som följer:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Varken biografier, memoarer eller liknande är min kopp te, om man säger så. De skulle i så fall vara skrivna av någon som jag hyser ett verkligt och genuint intresse för, och sådana finns inte många att välja på, eftersom jag inte är någon idoldyrkare (om man bortser från att jag har favoriter bland skönlitterära författare), eller har något som helst kändisskapsintresse. Med det sista menar jag att jag har noll intresse för, om inte rentav antiintresse, för kungligheter, kändisskvaller och dylikt.

Den enda memoar som jag läst – och älskat – är ”Muminpappans memoarer” av Tove Jansson. Men det är fiktiva memoarer, och dessutom om ett mumintroll.

Jag har en reseskildring eller biografi eller vad man skulle vilja kalla det, som jag köpte på impuls på second hand, och som jag har för avsikt att läsa någon gång och det är ”Roadshow: Landscape with Drums, A Concert Tour By Motorcycle”, skriven av Neil Peart, trummisen och låtskrivaren i det kanadensiska bandet Rush – som är mitt absoluta favoritband vad gäller musik, och har varit så länge. Boken följer Neil Peart och de två andra bandmedlemmarna i Rush, under sommaren 2004, då de gjorde en världsturné för att fira 30 år som band. De åkte bland annat till Sverige det året, och jag såg dem live i Globen, i Stockholm.

Sedan har jag en bok skriven av en svensk sångerska och en av de få svenska musiker jag har som favorit, och det är Louise Hoffsten, och hennes ”Blues”. Den boken fick jag för många herrans år sedan och borde ha läst vid det här laget, men snart så, ska det bli av. Det måste väl sägas vara något liknande biografi eller memoar?

Så för någon som inte vill läsa memoarer eller biografier bara för att, eller för att personen är en "kändis", har ni några tips?

Odinsbarn, read-a-long, del 1, sidan 1-151

Mytologin i Odinsbarn

Hirka är den enda människan, den enda av Odins barn (Odin eller Oden, som var asagudarnas härskare och den största guden i människornas asatro), i en värld som befolkas av troll.

Det är vårt Norden, men med andra landsuppdelningar, med andra namn, och trollen säger sig bo i Ymsvärlden, där förledet Ym- kommer från Ymer (det är i alla fall så jag tolkar det; rätta mig om jag har fel).

Ymer var en av de första existerande varelserna, en jätte skapad av rimfrost och gnistor. När Ymer dött skapades världen av hans döda kropp, enligt nordisk mytologi.

Jättarna, eller trollen i det här fallet; tidigare var uttrycken synonyma; härstammar från Ymer, där de ursprungligen växte fram ur själva hans kropp.

Magin i Odinsbarn

Trollen i Siri Pettersens bok kan göra något som de kallar för att famna. Ordet famna betyder omfamna eller krama.

I fallet med dessa troll, kan de omfamna något som de kallar för Kraften, det vill säga dra Kraften till sig och bli ett med den kraften, utnyttja den, som man utnyttjar magi.

De som inte kan famna kallas för jordblinda. Kraften förklaras inte eftersom den är så självklar i Ymsvärlden, och det tycker jag att Siri Pettersen gör bra; man får själv tänka sig och lista ut.

Kraften förekommer i många sagor – så moderna som Star Wars – må kraften vara med dig – och är bara, som jag ser det, ett annat ord för magi.

I fallet med den här boken och med trollen, som lever närmare jorden än människorna, är Kraften sammanbunden med själva Moder Jord, en del av den livskraft som finns i alla ting, formas och omformas genom liv och död.

Jag tolkar det som att trollen har ett förbund med de magiska krafterna, som även människorna i den gamla tiden trodde på. På den tiden när de inte trodde att världen var skapad av Gud (en kristen tro som kom långt senare), utan av Urmodern eller Moder Jord som ju är en och samma.

Trollen är ännu närmare jorden än någonsin människorna; trollen är jordbundna och nära sitt ursprung, och känner därför Kraften som genomsyrar allt.

När de blir tonåringar lär de sig att behärska kraften och leda kraften upp ur jorden och in i sig själva.

Men kan Hirka klara av att göra detta, hon som är barn av Odin? En människa (fast ingen annan ännu vet om det)?

Vad tycker jag då om det jag läst hitills (sidan 1-151)?

Redan nu älskar jag den här boken och tycker riktigt mycket om den. Det jag gillar mest är att den är udda och att den inte försöker förklara något. Läsaren får själv räkna ut och pussla ihop.

Det här är en bok som för mig förmedlar skrivglädje, får mig att inspireras till att skriva själv, och det är det allra slags bästa betyg en bok kan få från mig – att den inspirerar till mitt eget skrivande.

Jag tycker mycket om mytologier och mytologiska världar. Den här boken utgår ifrån den nordiska mytologin, men vänder upp och ner på och utvecklar koncepten och myterna; Pettersen gör något helt eget av dem.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på den här boken och de följande två böckerna i trilogin.

Friday Reads: helgläsning vecka 14

Förra helgen läste jag ut Insurgent av Veronica Roth.

Sedan har det inte blivit så mycket läst under veckan, så nu i helgen håller jag på med, för det första, samma bok som jag påbörjade förra helgen, nämligen Mutantupproret 99,4% DNA. Jag hoppas hinna läsa ut den boken nu i helgen.

I dag har jag hittills mest läst i Odinsbarn av Siri Pettersen. Jag har läst fram till och med den sida, som jag skulle ha hunnit läsa till i morgon, då det är dags för mig att posta det första planerade blogginlägget om boken, nämligen till och med sidan 151.

Förutom att läsa vidare i dessa två nämnda böcker hoppas jag kunna läsa i något seriealbum, kanske Saga volume 5, men jag har mycket annat inplanerat i helgen, så det kanske bara är att ta mig vatten över huvudet. Vi får se vad som hinns med.

Hemingway's

Old man, sea-born, hiding in space.

©Jenny Holmström

Läsning i april: tbr-burksbok och hylltömningsbok

Eftersom det gick så bra, både under februari och under mars, med mina tbr-burksböcker, fortsätter jag på samma vis att dra ytterligare en lapp ur min tbr-burksbok för läsning i april. En bok per månad ur burken är lagom.

Den här gången blev det en lapp på vilken det stod "Nästa bok av Shannon Hale".

Jag håller på att läsa hennes serie av böcker som utspelas i det fiktiva Bayern, "The Books of Bayern series". Jag har läst två av fyra. Nu blev det alltså dags att ta upp tredje boken, som heter River Secrets.

I och med april blir det också dags för en ny bok i Nellys hylltömningsutmaning.

Då det nyss varit påsk blir det passande nog en gul bok som är april månads tema.

Jag plockade åt mig en bok som är gul på ryggen och baksidan, samt har en del gula toner på framsidan: Because of Winn-Dixie av Kate DiCamillo.

Det ska vara en riktig barndomsklassiker, åtminstone i den anglosaxiska världen, en modern sådan alltså, eftersom boken bara är från 2000. Boken har vunnit en rad utmärkelser och priser och filmatiserades 2005 (jag har inte sett filmen).

Mitt exemplar kostade ursprungligen 5.99 dollar (ungefär femtio kronor med dagens valutakurs), men jag köpte den på second hand för fem kronor. Det är en tunn och lättläst kapitelbok för barn med stor stil.

Eftersom jag har så många andra böcker på att-läsa-listan just i april, fick det bli en tunnis för utmaningen den här gången.