Jag har tappat bort självförtroendet jag en gång hade i mitt skrivande… Om jag någonsin haft det. Jag har fått positiva uttalanden från andra. Jag vet att jag kan – egentligen. Ändå blir jag helt stirrig och nervös när jag låter andra – vänner och familj – läsa vad jag skrivit. Jag ser att det jag skriver ibland är bra. Jag ser – oftast – att det jag skriver har potential. Nästan alltid potential till att bli något bra. Ändå tvekar, tvivlar, trotsar jag mig själv. Klankar ned på det som skrivs, blir osäker på allting, överkritiserar, tar bort, skriver om i det oändliga. Ingenting blir bra nog. Jag tror någonstans att första utkastet till t.ex. en roman ska vara perfekt. Jämför med utgivna författare. Med mina idoler. Som jag beundrar. Klart att ingenting jag skriver blir gott nog då! Därför tänker jag nu om!
En vis man sade att första utkastet alltid är skräp. Så måste det få vara. Att tillåta sig att skriva lekfullt, utan att ha några som helst krav. Ändå vara disciplinerad. Och ha tilltro. Tilltro är nyckelordet. Det leder till självförtroende.
Jag vill kunna ha självförtroende. Vara likt en idrottsman, ha en plan klar. Öka successivt. Sträva mot ett klart mål. Mot flera klara delmål. Tro att det ordnar sig med ett ”jävlar anamma”. Vilja av stål. Envishet. Bygga upp. Liksom ett husbygge. Ha självförtroendet (med lagom distans och förmåga till kritik) som grund att bygga på. Meter för meter. Rom byggdes inte på en dag. Tilltro. Trots – trotsa tvekan. Inte tveka. Inte tänka. Bara handla och agera. Målfokusering. Ett projekt i taget. Och fullfölja för att öka självförtroendet.
Liksom jag läser en skönlitterär bok i taget och en fackbok i taget (inte mer än sammanlagt två böcker parallellt) kan jag ha två skrivprojekt igång samtidigt. Veckans novell och månadens romanprojekt. Målmedvetenhet. Och inte glömma bort den dagliga träningen. Dagens dikt och dagens skrivövning. Ibland kanske det blir samma sak. Saker fogas in i varandra. Ibland.
Men så sköljer stress och press över mig när jag formulerar krav. Det ger handlingsförlamning. Energisplittring. Oförmåga till fokusering. Hur gör man som idrottsmannen? Hur får man till det i praktiken? Kanske ser man bara en dag i taget? Men hur orkar man då? Vilket är vad? Varje dag en nystart. Eller en pärla i ett pärlhalsband. Kanske nå delmål på vägen? Låta tio samlade skrivövningar bli ett delmål? Fira det?
Men stressen – till och med när jag skriver detta – föder ångest och handlingsförlamning. Så hur hittar man och fokuserar på leken, på nuet, på det roliga, lekfulla och livsbejakande? Kanske slår man bara näven i bordet och säger ”nu får det vara nog”?
(Detta är inte bara ett vanligt blogginlägg utan även dagens skrivövning från Skrivpuff.)
ja, så här känns det verkligen i vissa stunder. men du kommer igen. jag tror att alla författare hr perioder av både skrivkramp och prestationsångest.
SvaraRaderamen sak man bortse från innehållet så skriver du bra med ett fint flyt, så vännerna hr rätt.
själv, väntar jag in rätt inspiration också just nu, sår bara och stampar ;-(
Idrottare har tränare, någon som puschar, stöttar, motiverar. Som vet när det är dags att piska och att lyfta upp, när man ska pressa på och när det är bäst att varva ned...
SvaraRaderaInspirerad av dina ord.
SvaraRaderaVi är trots allt konstnärer, inte idrottsmän/kvinnor. Vi ska inte uppnå kvantitativa mål. De kvantitativa mål vi har är bara hjälpmedel för att till exempel hålla disciplinen uppe. Det kan vara bra att sätta sig enkla mål, som att skriva minst så länge eller så många ord varje dag, eller vad som passar en, men de får aldrig hamna i högsätet. Jag tror du säger något väldigt viktigt när du på ett annat ställe i bloggen poängterar vikten av att SKRIVA FÄRDIGT. Man mognar så mycket som skribent av att få ett utkast klart, även om allt som står där kommer att smulas sönder när man skriver om.
Just nu håller jag på och läser en tjock, tjock roman för att ändra ett citat i en text som är "nästan" färdig. Det känns trist, för om jag inte hade varit så slarvig när jag skrivit första utkastet, hade jag inte behövt göra detta. Men jag märker att det är jättenyttigt för min text. Den vilar inte, den springer omkring i mitt undermedvetna, blir till för sig själv... Den här texten har skrivit sig nästan själv. Enda gången jag haft kvantitativa mått var när jag skrev första utkastet. Sen har arbetet växt fram organiskt, jag har snarare fått hålla mig tillbaka än trycka på. Allt har sin tid.