Temaläsning i september: skräck

De senaste två månaderna har jag snittat fem böcker per månad. Därför sätter jag som mål att läsa fem böcker även i september, förutom den ljudbok jag redan håller på med (Gone Girl av Gillian Flynn). Det är fem böcker köpta i år. En av böckerna (Mysrys) är en omläsning, annars är det för mig nya böcker.

September är väl den första höstmånaden, även om det inte är höstlikt ute än. Det var först i dag jag reagerade på att björkarna fått några få gula löv. Det börjar bli lite svalare i luften, men solen värmer fortfarande gott och det är runt tjugo grader ute, soligt och väldigt fint. Inget höstrusk än inte, men varför inte samla ihop några mysrysliga böcker som passar för hösten, ändå, bara för att?

Därför tänkte jag ha tema skräckläsning i september. Det blir böcker om vampyrer (Julie Kagawas böcker) och spökhistorier från både Kim M. Kimselius och Kate Mosse. Plus att jag tänkte läsa en bok med den passande titeln "September" av Kristoffer Leandoer.

Förra året var jag med i "Läs ett år"-utmaningen. Den tog tvärt slut efter augustiboken, i och med att jag nästan slutade läsa och bara skrev resten av året. Så jag tänkte ta bok september, oktober, november och december i år istället. Först ut är alltså "September" av Kristoffer Leandoer. I oktober blir det Ray Bradburys "Oktoberfolket". Vad jag ska läsa i november och december återstår att se.

Jag är inte så mycket för skräck egentligen, som ni kanske vet vid det här laget, men jag gillar spökhistorier som är sådär lagom ruskiga, och ibland fungerar det bra med vampyrer också, de känns inte för läskiga. Så jag går på skräck light.

Har ni några mysrysliga tips för höstmörkret?

Förteckningen växer, det förflutna blir större

Jag har fortsatt med min förteckning över alla mina berättelser, romaner och noveller. Och då menar jag verkligen alla. Allt jag skrivit genom åren, stort som smått. Det har blivit en hel del. Varför gör jag då detta?

För det första för att se hur mycket jag faktiskt skrivit. Hur mycket jag åstadkommit.

För det andra för att inse hur mycket jag faktiskt avslutat. En hel del även det, genom åren. Både skoluppsatser och fritidsskrivning. Jag begränsar mig till det skönlitterära. Ändå är listan uppe i över tvåhundra verk.

Trots allt oavslutat är det ändå mycket jag avslutat, och när jag ser det svart på vitt kan jag se att det faktiskt inte är så dåligt, att jag både avslutat mycket och skrivit ännu mer. Övat och övat i många år. Snart hoppas jag att det bär frukt.

Förteckningen blir en minneshjälp också, en ihågkommare. Jag minns det mesta jag hittat på, men inte allt. Och jag har sparat i stort sett allt också. Det värdesätter jag mer och mer genom åren som går, att jag faktiskt sparat sådant jag skrivit och gjort som barn, såväl som tonåring och som vuxen.

Nuförtiden sparar jag inte handskrivet när jag skriver rent, jag slänger och skriver ut och sparar datorskrivet istället. Men på skoltiden skrev jag uppsatser och berättelser för hand, och de orginalen har jag sparat. Nostalgiskt, inte sant?

Författarsida på Facebook

Nu ska det bli verklighet. Jag ska bli en författare på riktigt.

Hittills är jag publicerad i antologier, Taxi, Ingur, Samma berättelse, i Skrivarkalendern 2010, och i tidskrifter/tidningar, Metamorfos, Kvällsstunden.

Hösten 2016 blir det en ny antologi. Läs mer här.

Därför har jag nu gjort en facebooksida. En författarsida på Facebook. En författarfacebooksida. Kan jag kalla mig författare? Nu gör jag det. Så att drömmen ska bli verklighet.

Gilla mig gärna! Tack!

Jenny Holmström.

Skönlitterärt av mig på Wattpad

Jag har ett nytt konto på Wattpad. Eller ett nygammalt snarare. Själva kontot är gammalt, all aktivitet på kontot är ny.

Har precis börjat översätta gammalt och skriva nytt på ett projekt tidigare kallat BÄ. Nu finns en engelsk version på Wattpad, nypublicerad och pågående.

Jag vet. Jag skrev nyss att jag bara skulle koncentrera mig på DK. Det gör jag också. Som romanprojekt.

Sedan har jag mina novellprojekt vid sidan av. Detta är ett av dem.

Novellprojekten är till för övnings skull, för att jag ska känna att jag faktiskt kan avsluta saker. Inte som de där romanprojekten som bara pågår och pågår.

Och novellprojektet på engelska är bara till där för övnings skull, för att jag ska se hur och om jag kan skriva något vettigt på engelska, och om det kan bli läsvärt. Hittills har det gått hyfsat. Det är roligt, lite lekfullt, för kul skull. Klickar ni på framsidan och får upp en helsidesversion syns det bra mycket bättre vad det står; det ser mörkare ut såhär, av någon anledning, med svartare bakgrund.

Just nu finns följande på min Wattpad, yasuisora:

• Första delen av The Illegitimate Son of Gods, publicerad idag. Kika gärna in igen, för nya delar är tänkta att publiceras lite nu och då.
• Hela novellen Orangeriet, tidigare publicerad i tidningen Kvällsstunden.
• Första kapitlet av DtD, Diamond to Dust, aka Jade (som eventuellt, kanske, inte ska bli första kapitlet senare, men det återstår att se).

Beslut efter grubbel och funderingar

Jag antar att det är dags att göra det officiellt. Åtminstone erkänna det på bloggen för er, och inför mig själv: projektet DK är inte bara en bok, utan tre. Det är en trilogi. Varför är det så lätt att det blir trilogier?

Det är tre delar och det blir en förskräckligt lång bok om man låter alltihop vara en och samma. Alltså: det blir en trilogi.

Jag har arbetsnamn, men inga slutgiltiga namn.

Del 1 kan kallas Solrosorna.
Del 2 kan kallas Aristokraterna.
Del 3 kan kallas Fjärilarna.

Jag har funderat fram och tillbaka, fram och tillbaka. Eftersom projektet är så stort, och jag vill lyssna på goda råd jag fått från skrivarvänner, har jag bestämt mig för att fokusera på ett stort projekt framöver, ett romanprojekt, ja, eller en trilogi då. Därtill blir det noveller, men det är småprojekt vid sidan av.

Detta innebär att Jade får vila lite. Igen. Jag behöver tänka varvet runt igen, och för att göra berättelsen rättvisa borde jag göra mer research. Så jag låter den vila och tar tag i det som är enklare och det jag ändå tror har mer potential att faktiskt bli något som folk vill läsa. Satsar alltså på DK.

Bara romanprojektet DK framöver. Vi får se hur det går.

(Fotot är en inspirationsbild till DK, väl passande, hittad och lånad från nätet.)

Jenny Holmström på Kapitel 1

Kapitel 1 är en sida på nätet där man kan läsa romaner, delar av romaner, noveller eller delar av noveller, betygsätta, kommentera och rösta på dem.

Jag har skaffat en sida där, mest för att jag vill ha reaktioner på det jag skriver. Uppmuntran, konstruktiv kritik, bu eller bä.

Med möjlighet att läsa delar av det jag skriver på Kapitel 1 kanske det blir lättare för dig som läser min blogg att kommentera bloggen.

Håll gärna utkik där för jag kommer att lägga upp både romanavsnitt (mest första kapitlet på olika projekt), och avslutade noveller där.

Kommentera gärna och betygsätt, för det blir du som läsare som bestämmer vad som kommer att läggas upp där härnäst.

Utifrån hur ni läsare röstar och kommenterar kommer jag att lägga upp fortsättnngar eller nya noveller/romaner!

Jenny Holmströms sida på Kapitel 1.

#sommarlovmedkulturkollo #höst

Sommarlov med Kulturkollo avslutas i dag med ordet höst.

För mig är det inte höst än. Hösten kommer först i september. Just nu är det sommarvärme ute och idag, den 15 augusti, är det Maximilians födelsedag.

Jag har uppmärksammat det tidigare, och jag uppmärksammar det även i år. Han finns inte, men han fyller år ändå. Han är huvudperson i min fantasytrilogi TS/ML/PL och han är även huvudperson i min trilogi DK 1,2, 3. På olika vis och i olika skepnader. Jag säger i alla fall grattis till honom.

Grattis på födesledagen, käre Maximilian! Hade du levt, och levt i vår tideräkning, hade du fyllt 27 år.

Jag firar på samma vis som du finns: i mitt huvud. Där firar jag, din släkt och alla dina vänner med pukor och trumpeter, med stort kalas, mycket god mat, många kakor, tårtor, gott vin, saft och kaffe. Eller så firar jag på det vis som du skulle ha firat, om du hade levt i din egen värld, med helt andra slags ceremonier. Fast tårta blir det nog i alla fall.

Första kapitlet av Jade på Kapitel 1

Som ett led i detta att göra allvar av min dröm, att verkligen publicera mig, har jag skapat ett konto på Kapitel 1 och lagt upp första kapitlet på Jade-historien, även kallad för DtD. Läs och kommentera gärna!

Skrivprocessen: att lämna det gamla bakom sig

En stor del av skrivandet handlar om att lämna bakom sig, om att inse när man ska lämna det gamla bakom sig och påbörja nytt. Jag hänger envist kvar vid gamla projekt, vissa mer än andra. Speciellt romanprojekten klamrar jag mig fast vid, mest för att jag faktiskt vet att de har potential.

Men jag har en tendens att även klänga fast vid allt annat gammalt ovidkommande, romanbörjanförsök, noveller som mynnat ut i ingenting, skrivövningar. Början av olika slag som jag inte avslutat, kommit olika långt på. Övergett i handling, men inte i tanke. De tynger, alla de där gamla projekten.

Kanske är det därför som en del i processen, som jag nu när jag gett mig den på att avsluta nya noveller jag precis nyss hittat på och börjat på, och gett mig den på att jag vill avsluta de mest aktuella romanprojekten, som jag räknar upp allt oavslutat.

Jag skriver helt enkelt en lång lista. Det började med ett excel-dokument med följande kolumnrubriker:

Titel, Projekt, Samling, Typ, Genre, Steg i processen.

Sedan försökte jag lista vilka steg min skrivprocess egentligen tar:

1. Gula lappar/Mindmap/Registerkort
2. Gula lappar/Mindmap/Registerkort ska renskrivas och utvecklas
3. Renskrivning ska göras
4. Renskrivning pågår
5. Utskrift och korrläsning x5
6. Testläsare
7. Korr efter testläsning x7
8. Sista läsning och korr x8
9. KLAR
Byrålådan.

Byrålådan. Som en egen liten punkt, det tillstånd som många gamla projekt landar i. Där jag verkligen måste lägga dem. Genom att skriva det i klartext. Detta projekt ska till byrålådan. Det ska inte tynga mer.

För att ytterligare lätta på bördan skrev jag intill ytterligare en lista. En lista över "skrivövningar". Alla projekt som bara påbörjats, några rader, en sida, som inte blivit mer än embryon, får hamna i just denna lista över "skrivövningar/embryon". Förpassas dit. Både i tanke och fysiskt på listan. På riktigt. Så att de också slutar att tynga ned mig. Så att jag äntligen kan lämna dem bakom mig.

Listan är i pågående och jag har långtifrån gått igenom allt jag skrivit. Många skrivövningar är just skrivövningar och är utan namn. Ord som bara finns på papper eller i dokument i datorn. Saker som inte och aldrig kommer att vara mer än fragment. Och så finns det sådant som är namngivet. Och som därför tynger mer.

Nu är jag uppe i närmare 120 påbörjade (och ibland avslutade) noveller/romaner (romanprojekten som är avslutade är bara ett fåtal). Listan på skrivövningar närmar sig ett åttiotal. Som sagt långtifrån alla projekt. Många, många ord. Och alla har de varit övningar, på sitt sätt.

Men nu ska jag inte låta dem tynga mig. Nu ska jag lämna det som är meningen att jag ska lämna oavslutat. Vissa noveller kanske blir klara, vissa romanprojekt kanske prioriteras. Vissa skrivövningar och embryon kanske det blir mer av. Långifrån alla. Och nya idéer får jag hela tiden.

Nu är det dags att blicka framåt.

Våndan av att renskriva handskrivet alltför långt efteråt

Renskriver massor av sidor för mitt projekt DK. När man skriver för hand är det ofta så att hjärnan går många gånger fortare än vad handen med pennan kan hinna med. Därför blir skrivstilen ofta väldigt slarvig. Ibland lite för slarvig. Och ibland gör man konstiga förkortningar.

Jag vet inte om det här är en sådan förkortning eller om det faktiskt står ett ord här.

Det mesta kan jag klura ut. Jag fick stirra några sekunder på "tror" innan jag insåg att det stod så.

Men ordet som jag tror börjar på p (jag TROR att det är ett p) kan jag inte förstå. Jag funderar och grubblar. Någon annan som ser?

För den oinvigde, först står det såhär: "Då tror alla att jag gömmer mig, ---- Imai." /"Vid sidan av då? En kompromiss."

En tolkning är att det står "protesterade" och jag förkortat till, öh, port?

Men det är inte Imai som säger detta utan en annan person som vi kan kalla E. Så jag blir lite förvirrad.

"Då tror alla att jag gömmer mig i port???" Öööh...?

(Dessutom kanske "Imai" bara är en referens till att han säger repliken nedanför, det kanske inte har något med "gömmer mig"-repliken att göra, bara för att ytterligare krångla till det.) (Dessutom kanske "Imai" bara är en referens till att han säger repliken nedanför, det kanske inte har något med "gömmer mig"-repliken att göra, bara för att ytterligare krångla till det.)

Sådant kan man fastna vid och grubbla sig fördärvad över.

Nattliga funderingar

Så svårt att sluta när man väl börjat. Och det är ändå ganska roligt att renskriva. Åtminstone när texterna är så gamla att man knappt kommer ihåg att man skrivit dem och inte riktigt kommer ihåg vad som händer eller vad som sägs, och blir förvånad och engagerad och road när man renskriver.

Tänk att man kan bli så förälskad i vissa karaktärer. Just nu är jag förälskad i Imai... Tycker det är så roligt att skriva om honom! Till och med att renskriva är jättekul. Han är så annorlunda från mig och jag tycker att jag lyckats med att porträttera honom. Han är lite dryg ibland, men han har ett gott hjärta och stort mod. Lillgammal är han också. Jag hoppas bara att jag inte gör honom övermogen...

Följer honom från det att han är tio och framåt tills dess att han blir vuxen, så det är stort tidspann och han utvecklas ju förstås under den tiden. Därför har jag också hittat inspiration från olika håll för hans utseende och för hans karaktärsegenskaper.

(Bilderna är inte mina, utan inspirationskällor, men det är såhär jag föreställer mig honom.)

Öppnar låset med en nyfunnen nyckel

Det näst bästa nu efteråt, med skrivarkursen jag nyss gått, är nog gemenskapen som har blivit i vår facebookgrupp, möjligheten att läsa och kommentera på varandras texter, peppa varandra. Dela kärleken till orden och skrivandet. Hjälpas åt.

Det allra bästa är att jag låst upp en stor, tung port, med en nyckel jag inte visste att jag hade. Äntligen tror jag på mig själv på ett vis som jag inte gjorde innan. Äntligen är jag mogen att ta till mig alla fina ord jag fått från människor genom åren, ända sedan jag först började sätta ihop häftade böcker med text jag själv skrivit, vid åtta års ålder. Ända sedan dess har folk prisat mitt skrivande, mer ju äldre (och ju bättre) jag blivit men jag har ändå inte velat tro eller inse på riktigt, i hjärtat. Nu inser jag äntligen.

Nyckeln är en tung järnnyckel, passande i en port som denna. Porten till mitt författarskap. Jag har redan skrivit, kommer alltid att skriva, och vad är man då om inte författare?

Jag har ingen som helst svårighet att få ned ord på papperet, när jag envist bestämt mig, släppt på kraven och rädslorna, och bara ger mig hän, koncentrerar mig och låter orden flöda. Ser bilder i mängd, hela berättelser framför mig, inom mig. Ord, bilder, känslor, tankar. Det finns så mycket som vill ut. Varför har jag stängt det inne så länge?

På mindre än en månad har jag nu börjat på och avslutat två av de tre noveller jag hittills planerat ska vara med i skrivarkursens gemensamma antologi, som kommer att ges ut under hösten nästa år.

Äntligen har jag kommit igång med att renskriva på alla mina romanprojekt, och insett att det inte finns någon genväg kring det; jag skriver för hand för det är lättast (och skonsammast på alla de vis), och då blir det mycket att renskriva, men så får det vara. Det är bra att skriva rent och samtidigt ha möjligheten att göra en första korr. Tid tar det, men det är tid jag vill lägga ned. Tid jag måste ge mig själv.

För nu har jag kommit till den punkt att jag står på tröskeln och tänker "banne mig, nu är det dags". Eller lite mindre fint: "fan, nu får det räcka. Gör det för helvete! Sluta skjuta upp det du faktiskt kan och vill bara för att du är rädd och lat av dig!"

Jag kan slutföra vad jag påbörjat - se bara på novellerna. Och nu ska jag slutföra mina romanprojekt:

DK, en tjock bok som jag vet måste delas upp i tre delar (en trilogi), där jag skriver på alla tre delarna, huller om buller, fram och tillbaka. Lägger pusselbitar. Har början och slutet klart för mig, har skrivit början, har skrivit slutet, har skrivit mycket i mitten och vet hur varje del ska sluta.

TS/PL/ML, en trilogi som utspelas i samma värld som ovan, men i en annan tidsålder (före). Det är återigen en trilogi, där jag skrivit början, ungefär har för mig hur det ska sluta, men med några frågetecken (trådar som måste lösas upp). Och där jag vet både hur del ett förlöper och hur tvåan går och var den slutar. Mest oklart är delar av trean men mycket är klart där också.

DtD/Jade, en roman som vuxit och minskat, där första utkastet var skrivet och ratat och jag nu äntligen, efter oändligt grubbel och testläsare, insett att jag måste vända på steken. Börja på annat ställe och kanske inte sluta på det vis jag förut tänkte mig, utan kanske tidigare eller kanske senare eller på ett annat vis helt och hållet, men där jag vet att jag måste börja med att skriva mig fram till svaren. Sluta grubbla och göra, med andra ord.

KR, en ny novellsamling, som parallellt med en annan novellsamling, Verklighet, plus ännu en tänkt novellsamling, formas av mina noveller, halvskrivna, helskrivna, oredigerade, nypåhittade, i embryon. Småidéer som måste utvecklas och bli berättelser.

Sedan ska jag inte gå in på de vilande projekten (alltför många), eller de klara projekten (som kanske behöver ytterligare redigering), utan där stannar jag och koncentrerar mig på vad jag vill först och vad jag först har framför mig:

I korthet: DK, del 1-3, TS, PL, ML, Jade, KR.

Och jag måste nog jobba parallellt, för jag är sådan att jag jobbar huller om buller, lägger pussel, ser målningar, hela filmsekvenser, skeenden, händelser, delar. Och kommer på saker inte i kronologisk ordning utan i samband och i trådar, garnnystan, hoptrasslade.

Det är bara att acceptera att det är så jag jobbar. Även om jag helst skulle vilja skriva en bok i taget och kronologiskt. Jag tappar så lätt motivationen, när självförtroendet sviktar, och då är det bra att kunna hoppa emellan. Jobba på en novell, tillbaka till DK, jobba på novellen igen, tillbaka till Jade.

På det viset arbeta sig framåt, ändå mer eller mindre strukturerat.

För nu har jag ett skrivschema som är realistiskt utifrån hur jag brödjobbar just nu och utifrån vilken fritid jag har just nu, och sedan är det bara att jobba efter det. Målmedvetet, disciplinerat, organiserat.

Och ha roligt på vägen. Glädjen i skrivandet har jag redan. Nu också tilltron i form av en nyckel och en öppnad port.

Nästa steg för mig över tröskeln.