Det är bara att konstatera: under skapar man själv.
Jag vet det egentligen vid det här laget. När det kommer till skrivande finns det inga genvägar: det är bara att göra.
Och jag satte mig ned och gjorde. Pennan mot papperet. Började med uppvärmning som jag brukar, ord kommer ut men utan sammanhang och utan större mening än själv ordet och dess mening i sig.
När jag har lallat runt på det där viset en stund kan jag börja skriva någon enstaka mening som har med romanen att göra. En liten en, bara.
Ytterligare ett tag och jag har tagit mig förbi muren och då börjar det komma ut sådant som låter lite mer vettigt, men inte alltid har något reellt sammanhang; det kan vara meningar som ser ut att höra samman med romanen, men som egentligen inte har någon plats i den. Bara för att hitta tonen.
Och när det är gjort kan jag börja skriva på riktigt. Meningar som faktiskt är del av romanen, av scener som faktiskt existerar i romanen. Och då har jag skapat mitt under. Jag är tillbaka i romanvärlden. Och hoppas bara på ännu mer flyt.
Just nu har jag börjat på en synopsis, en scenöversikt för att jag är med i #SuperVIPtävling som Ann Ljungberg anordnar. Jag har valt att jobba med en kapitelöversikt, som ett exceldokument. Men funderar lite, för det kräver att man är mer detaljerad än om man skriver i löpande text. Hursomhelst, deadline är redan 7 december, så jag måste bestämma mig. Jag som är så velig och har så svårt för beslut. Är ju också därför som jag inte har kommit längre i mina romanprojekt än vad jag gjort... Veliga knasboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar