Recension: Hoppa så fångar jag av Eva Holmquist

Hoppa så fångar jag är sista boken i trilogin om rymdskeppet Diligentia.

Diligentia är ett generationsskepp som efter flera hundra år är på väg att nå sin destination.

Människorna ombord på skeppet har glömt sitt förflutna, och varför de är där de är. De tror att skeppet är ett heligt väsen och att de måste hedra det med dagliga ritualer och böner.

När de slutligen landar på en planet för kolonisation, är det många som inte ens vågar eller vill lämna det heliga skeppets korridorer. Några få vågar bosätta sig på planeten, och det är efter att detta skett som tredje boken börjar.

Med Hoppa så fångar jag dyker ett andra skepp upp, Ignotus, och ställer allt på ända, både för kolonisatörerna och för de som är kvar på skeppet Diligentia. Även för besättningen ombord på Ignotus blir det ett omtumlande möte, med ödesdigra konsekvenser för alla inblandade.

Böckerna om Diligentia är ett bra val för den som inte tidigare har läst science fiction, gärna vill prova på, men vill börja lite lätt.

I dessa tre böcker är det människorna som är i fokus, och relationerna människor emellan är det som är det viktigaste.

Hoppa så fångar jag handlar om att hitta sig själv, att våga tro på sig själv, och att våga tro på de kärleksförhållanden som man ger sig in i. Boken handlar också om att våga tro på att den man älskar – eller att man själv – är kapabel att ta emot om man hoppar. Så titeln för boken är lysande och boken i sig är också riktigt bra och väl värd att läsas.

Serien riktar sig i första hand till ungdomar, och huvudpersonerna i böckerna är också, de flesta, mycket unga. Det avspeglar sig även i språket, som är enkelt och direkt, och för handlingen framåt på ett andlöst vis som gör att du bara läser och läser och inte vill sluta. Jag tyckte att serien växte med varje bok.

Det här var en värdig avslutning på trilogin och jag är glad att jag fick tillfälle att läsa den. Tack, Eva Holmquist och Ordspira förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Hoppa så fångar jag

ISBN: 978-91-88381-00-2

Sidantal: 280

Mitt exemplar: fått av författaren (och förlaget)

Recensionsexemplar: ja

Tidigare böcker i trilogin:

Diligentia 1: Kedjor känns bara närdu rör dig

Diligentia 2: Det är inte så lättsom du tror

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ödeland av Eva Holmquist

Eva Holmquist har skrivit en novellsamling som griper tag. 

Novellerna utspelas i olika tidsepoker och i olika genrer, men gemensamt för dem alla är känslan av instängdhet. Huvudpersonerna är på olika vis fast i sina situationer, i öden som de inte riktigt kan styra över, fastän de försöker.

Den ödesmättade känslan griper tag i mig; jag våndas med dem, önskar mig bort, önskar att de ska lyckas, men de är oftast bundna till sina öden, i ett ödeland, där de också är isolerade från omvärlden, ensamma, oförmögna att göra sig förstådda eller göra sig hörda.

Som exempel kan jag ta novellen Passa tiden där innehållet är en reflektion över vår ”tid-är-pengar-fokusering”, där man planerar och planerar, men sällan faktiskt skapar tid för något viktigt, där omvärlden inte lyssnar, och huvudpersonen fastnar bokstavligen i lera, inte kan komma loss på egen hand, men heller inte får någon hjälp – för ingen har tid just precis nu.

Novellsamlingen är lättläst, med ett enkelt språk som flyter och inte står i vägen för handlingen, vilket gör att läsaren kan fokusera på innehållet. Själva novellerna är korta, men ämnena som boken behandlar är sådana som man kan reflektera över, även långt efteråt.

Den här novellsamlingen passar utmärkt att läsa för den som vill läsa korta noveller. Eftersom samlingen i sig är tunn kan man om man vill sluka hela boken i ett svep, eller läsa en novell lite nu och då – när man tycker sig ha tid.

Jag rekommenderar även den här novellsamlingen till nybörjaren som inte läst noveller tidigare.

Ödeland passar perfekt för nybörjaren på noveller, både på grund av det korta formatet, och för att innehållet verkligen griper tag och fångar sin läsare.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Ödeland

Förlag: Ordspira förlag

Format: häftad

ISBN: 978-91-88381-01-9

Sidantal: 136

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ceremonin av Kiera Cass

Först lite kort om handlingen. Jag väljer att citera baksidan på boken för den beskriver handlingen så bra:

Föreställ dig att du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv. Skulle du ta den även om det innebar att du var tvungen att ompröva allt du tror på?

För trettiofem tjejer är Urvalet deras livs chans. En möjlighet att fly den kast de fötts i, slippa det enkla liv som stakats ut för dem och istället leva i lyx och överflöd. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning.

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad någon av dem kunnat ana.

Om man sväljer konceptet, utan att tänka på hur vidrigt det är att unga flickor ska läsa detta, om hur flickor, utan eftertanke, svärmar för en prins, bara för att han är en prins, på precis samma vis som flickor sägs ha svärmat för söta och snygga pojkar i århundraden, så var det underhållande läsning.

Jag drogs med mot min vilja, och tyckte att det var trevligt att läsa, ibland drog jag på munnen och ett par gånger skrattade jag till.

Men annars, nja. Allting löste sig för lätt och för enkelt, vilket gjorde att det mest blev en sockersöt historia. Bitvis tycker jag att den blev alldeles för söt, så söt att den blev sliskig.

Jag väntade på konflikterna, som aldrig kom. Det fanns en och annan intrig med någon flicka, men de gick fort över, och inte ens den som var värst, i gruppen av flickor, gjorde så mycket väsen av sig.

Det finns rebeller som attackerar slottet vid olika tillfällen. Jag hade hoppats att det hade blivit mer av rebellbitarna, men inte ens där blev det riktigt spännande. Spänningen hände precis utanför rummet och det fick man mest veta efteråt. Under själva attackerna som skedde då rebellerna stormade slottet, fick läsaren mest veta vilka flickor som grät, att några bad, att andra höll sig lite lugnare, men att alla var förskräckligt omskakade.

Sedan staplades kliché på kliché, både i språket och i beteendet hos flickorna och i beteendet och personligheten hos prinsen. Som exempel kan jag ta detta att prinsen blev förvånad över flickors beteende, och att de grät, och stod hjälplös och frågade America ungefär (inget direkt citat) ”vad gör man egentligen när flickor gråter?”

Så detta att huvudpersonen hette America. Jag tänkte mig som så att det var en liten lektion i hur nutida Amerikas unga flickor och kvinnor ska bete sig: kyskt, inget sex före äktenskapet, ärligt, modigt (men inte för modigt, för prinsen måste ju kunna rädda flickan), de ska våga gå sin egen väg, inte blanda sig in i intriger eller använda sig av fula knep i jakten på drömprinsen, men de ska inte heller låta någon av de andra konkurrerande flickorna trampa en på tårna.

Det är en feel-good för romantiska flickor, en bok utan större konflikter. Det är första boken i en trilogi, och jag måste säga att jag inte är så ivrig att kasta mig över fortsättningen, även om jag blir lite nyfiken på vilken av de två pojkarna som America till sist kommer att välja (även om jag redan nu kan ana hur det kommer att sluta) – för naturligtvis är det en kärlekstriangel med också.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det här var lättsmält underhållning för stunden, med karaktärer som snabbt glöms bort. Vill du läsa något som är sockersött och lättsmält i sommar, ha en skön stund i hängmattan, så är den här boken något för dig.

Tack, B Wahlströms, för recensionsexemplaret!

Detta är en del i en bloggstafett. Titta här för länkar till de andras inlägg.

Titel: Ceremonin (The Selection, del 1)

Författare: Kiera Cass

Förlag: B Wahlströms

ISBN: 978-91-32-16882-6

Sidantal: 297 sidor.

Mitt exemplar: recensionsexemplar från förlaget

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

Bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass

Jag deltar i en bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass. Mitt inlägg kommer i morgon, den 18 maj, så håll utkik efter min recension då.

Här är en lista över alla deltagare och vilka datum de skriver om boken. Glöm inte att kika in på de andras inlägg.

Bloggstafett Ceremonin av Kiera Cass

16 maj

http://mylifestylebyelvira.blogspot.com

17 maj

www.iheartfantasy.blogg.se 

18 maj

http://havsdjupens-sal.blogspot.se/

19 maj

http://nilmasbokhylla.wordpress.com

20 maj

lexielaser.blogspot.se

21 maj

mittlivsommiimz.wordpress.com

22 maj

Http://Boktokig.blogspot.com

23 maj

https://bokhuset.ax/

24 maj

www.vettansbocker.blogspot.se

25 maj

http://drawreadandtakeaphoto.blogspot.se/

Läsrapport: april 2016

April är till ända. Det var första månaden som jag var med i en read-a-long.

Jag har skrivit fyra inlägg hittills om denna read-a-long, som gällde Odinsbarn av Siri Pettersen.

Du hittar inläggen här:

1. Odinsbarn, read-a-long, del 1

2. Odinsbarn, read-a-long, del 2

3. Odinsbarn, read-a-long, del 3

4. Odinsbarn, read-a-long, del 4

Det här var en riktigt bra läsmånad, tack vare Odinsbarn och read-a-longen.

Jag fick en härlig överraskning också i form av Hej hej vardag, som bara damp ned i brevinkastet rätt vad det var.

En blandad samling denna månad, där fantasy och science fiction dominerade, och verkligheten fick bestå av de kortaste böckerna. Hej hej vardag var min tids verklighet, Leopardkvinnan är något slags verklighetstroget 40-tal, Because of Winn-Dixie är också en skildring av ett slags verklighet i den amerikanska södern. Annars befann jag mig i helt andra tider, på helt andra platser och i helt andra universum.

1. Veronica Roth: Insurgent (382 sidor)
2. Martin J. Sällberg: Mutantupproret 99,4 % DNA (242 sidor)
3. Schwartz och Yann: Leopardkvinnan (64 sidor)
4. Louise Winblad: Hej hej vardag! (174 sidor)
5. Kate DiCamillo: Because of Winn-Dixie (182 sidor)
6. A.R. Yngve: Darc Ages – De mörka tidevarven – Första boken: Uppvaknandet (194 sidor)
7. Siri Pettersen: Odinsbarn (662 sidor)

Sammanlagt antal lästa sidor: 1900

På svenska: 6

På engelska: 1

Kvinnliga författare: 4

Manliga författare: 3

Duo: 0 (en med två manliga – räknar jag som en manlig)

Fackböcker: 0

Ljudböcker: 0

Bäst: Helt klart Odinsbarn av Siri Pettersen

Roligast: Hej hej vardag

Sämst: Mutantupproret 99,4% DNA

Nya författare i april: 6 (alla utom Veronica Roth)

Påbörjad men inte avslutad: Glastronen av Sarah J. Maas (läste cirka 200 sidor i april som kommer att räknas in i maj), samt Across the Nightingale Floor av Lian Hearn (läste 73 sidor i april).

Odinsbarn, read-a-long, del 4, sidan 489-662

Jag har läst Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi har läst den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.

För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.

Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.

Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.

Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.

För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.

Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:

Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.

Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.

Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.

Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.

Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.

Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?

Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.

Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?

Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?

Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.

Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.

Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.

Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack, Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.

Sammanfattning av #hylltömning2016 läs-a-lot

Nellys extra utmaning i #hylltömningsutmaning2016 bestod av en läs-a-lot som började i fredags, 29/4, klockan 15.00 och slutade i dag, söndag, 1/5, klockan 15.00.

Under fredagen läste jag som jag skrev i ett tidigare inlägg ut Odinsbarn av Siri Pettersen och påbörjade Glastronen av Sarah J. Maas. På lördagen fick jag en hel del läst, för trots att det var Valborgsmässoafton hade vi i år inga speciella planer, så därmed hade jag mycket tid där jag valde att läsa. Jag hann läsa ungefär 250 sidor i Glastronen under lördagen.

Nu på söndagen läste jag under förmiddagen och tidiga eftermiddagen, men sedan gav vi oss i väg ut några timmar på ärende och till en asiatisk restaurang och åt god middagsbuffé, så efter cirka klockan 13.00 i dag så blev det ingenting mer läst för mig, fram till tävlingstidens slut klockan 15.00. Trots det hann jag läsa ut Glastronen och påbörja Ceremonin av Kiera Cass, samt läsa 54 sidor i denna (som för övrigt är väldigt lättläst).

Sammanfattningsvis alltså:

Odinsbarn, slutet: 71 sidor.
Glastronen, hela boken: 400 sidor.
Ceremonin, början: 54 sidor.

Sammanlagt antal lästa sidor: 525.
Antal utlästa böcker: 2
Antal påbörjade, men ej avslutade, böcker: 1

Jag är riktigt nöjd med helgen. Såhär mycket hade jag nog inte läst om det inte varit läs-a-lot, så tack för den extra hylltömningsutmaningen, Nelly!