God Jul!

Ett litet kort inlägg här, bara för att önska God Jul!
Jag skriver på, på mitt "NaNoWriMo 2013"-projekt, kortnamn "Jade", minst 1000 ord om dagen varje dag hittills nu i december, men nu tar jag en paus. En ledig dag för att fira jul.
God Jul och ha det så bra! Återkommer senare under julhelgen!

Böcker som stannar kvar, böcker som inte glöms

Författarinnan Maria Turtschaninoff listade på sin blogg tio böcker som stannat kvar långt efter att man läst dem. Här har jag, inspirerad av henne, gjort min egen lista.

Det finns en bok jag minns som jag varken kommer ihåg författare eller titel på och den sökte jag häromdagen förgäves efter på Google. Därför får de bli de tio böckerna nedan. Kanske finns det ytterligare någon bok som fastnat i mig, säkert har jag glömt någon som jag sedan tänker ”men just ja, den också”, men det här de som dyker upp just nu. Och jag listar dem utan någon speciell ordning, eller ja, mer eller mindre efter den ordning jag tror att de kom till mig, från det att jag var som yngst till dess att jag blev äldre.

Och alla är de böcker som jag läst mer än en gång, vissa sju, åtta gånger, om inte fler.

1. Resan till Ulliga bergen (Solveig Härnerström)
2. Bilbo – en hobbits äventyr (J.R.R. Tolkien)
3. Watership Down/Den långa flykten (Richard Adams)
4. Mockasinspåret (Eloise McGraw)
5. Prinsen i Central Park (Evan H. Rhodes)
6. Anne på Grönkulla (L.M. Montgomery)
7. Den oändliga historien (Michael Ende)
8. Trollkarlens slott (Diana Wynne Jones)
9. Assassin's Apprentice (Robin Hobb)
10. Coraline (Neil Gaiman)

Motivation

(Ibland är det svårt att uttrycka sig kortfattat; här är en kommentar på vad som motiverar mig att skriva min NaNoWriMo-roman, som jag har fortsatt att skriva på efter NaNoWriMo, varje dag, även nu i december.)

One week before NaNoWriMo I had a dream. I woke up in the middle of the night, I just had to write it down. I scribbled some short notes, and got back to the notes first thing in the morning. I have never before felt such an urge to tell something. It was as the main character said to me ”you have to tell my story, you have to do it!” And so I did.

That was the first and the strongest motivation – the need to write it down, to tell that story.

I thought of it as a short story.

But as NaNoWriMo approached I thought I'll make it into a short story collection and let the first short story be a part of NaNo. But the one and single short story grew, and expanded, and so, eventually, it became a novel.

Because I started the story one week before NaNoWriMo, I had written the first chapter on forehand. I had also started editing that first chapter. By now, I've edited that first chapter about fifty times this far, making it more or less perfect, or as perfect as I can do it, right now. With that first chapter finished and polished, I have a strong motivation to make the rest of the story to come up to the same level, every other chapter, to be as good as the first one. That's a big challenge and therefore a big motivation.

Never before have I encountered this, a character who in such a strong way persist and persuade me to tell his story. The main character is a strong character, and he's very clear to my mind. He has a assertiveness that makes it easier to write about him. I try to go into the character, to be the main character. He's so much different from me, he's a total opposite. That motivates me, to become another person. The big challenge, to try to think different, be different, to put that in the story, that's a equally big motivation.

Because of that dream, I had the beginning and the ending of the story from the very start. I knew the setting of the first scene, I knew how the story would end, and I had a main conflict, something that was more of a secret of the main character. So, with a secret, a beginning, an ending, and some small knowing about what happened in between, it was much easier to motivate myself to write. The motivation grew as I made a story board, a synopsis, and used index card, one for each scene, to help me keep track of the story.

NaNoWriMo motivated me, to get an exact number of words a day, to get at least 50 000 words in November, as well as 1K a day motivates me now, to reach to the goal of number of words a day.

What inspires me the most: music and walks. I go at least two walks a day and on those walks I'm thinking about a scene, try to picture it in my mind. Walks are great for solving problems.

Walks motivate, I can walk and feel a scene, sense it, the atmosphere, or see the setting, a glimse of dialogue. I can write, in my mind, a whole scene, as I'm walking. And I have to go home, to sit down by the computer or by a notebook with a pen, to write down the words before they escape me. That's a strong motivation. Write it down or it'll be forgotten. And whilst I'm writing, new words and scenes come forward, and I have to write them down as well, before they go away.

For me it's like solving a puzzle. You go back and forth, in the story, add sentences, fragments, dialoge, setting, narrative to old scenes in between writing new ones. A puzzle of this kind is a big challenge; the bigger the challenge, the bigger the motivation.

Most of the time, I've a lot of scenes and fragments inside, and I have to get them down, before they escape me. Or I have to lay down and think about them, think about them so much and so vivid that they are crystal clear to the mind, and in that way, there's no way I'll be able to forget them.

That's how I started writing, by resting a lot. I lay down in my bed thinking about the scenes, trying to picture them, to get a feeling for the setting, for the characters, the story. Over and over, I tried to get a bigger picture of the novel, to see the forest and not just the trees.

Other than that, what motivates me the most is the fun. I have so much fun writing. It's a real joy.

I have had the blessing, though, of a constant flow, more or less, since I started this project. Images, fragments of dialogue and so forth, keep coming, without much effort.

I work very intense when writing on a new project. I'm constantly thinking about the project 24/7. In different ways, I have to add. To be such close to a project make me breath the project, makes it easier to keep the motivation.

It must never get boring or dull. I quit projects with such ease. Usually, I get stuck very easily. In this case, I'm really trying to make it exciting, as I go back and forth between chapters. I follow my inspiration and what comes to mind, follow the ideas I get. Constantly adding new scenes to the story, making it longer, forcing myself to keep writing. Never stop to think the negative thoughts like “this is crap”, “what will become of this”, “it's no good”, “you'll never make it”, “it's too big, you'll never get finished”.

I try to stick to the feeling I got in the beginning, when I had that dream, I keep hearing the main character's voice: “Do it! Write!”, and since I know who he is, and why he wants me to write, I obey.

Potatens adventskalender 2013

Bokpotaten har gjort, eller snarare gör, nu under december en kul adventskalender som jag tänkte haka på. Det är en tävling med frågor/uppgifter/klurigheter av olika slag och många boktips, speciellt tips om grafiska romaner, något som jag verkligen gillar.
Följ länken och läs mer om Potatens adventskalender 2013.

Ursula K. LeGuin och jag

Det här inlägget är en del i Feministbibliotekets ScienceFiction-helg. Titta in på Hannas blogg för fler inlägg och mer information om detta.

Ursula K. LeGuin är en av mina favoritförfattare. Att hon sedan också råkar vara SF-författare, och en riktigt bra sådan, är en bonus. Hon är också en av de få kvinnliga science fiction-författarna jag känner till. Därför är det extra intressant med en sådan här science fiction-helg, där man tar upp många kvinnliga författare som skriver SF. Besök Feministbiblioteket – bloggen som Hanna driver – för mer om kvinnliga SF-författare!

I det här inlägget tänkte jag skriva lite grand om mitt förhållande till Ursula K LeGuin, eller rättare sagt till hennes böcker.

Ursula K LeGuin växlar mellan att skriva SF och att skriva fantasy, och hon klarar av båda genrerna galant. LeGuin, född 1929, har hållit på länge att skriva, debutromanen kom 1966 och många av hennes böcker har några år på nacken, men jag tycker att de fortfarande är läsvärda och håller hög klass. Hon tillhör en av science fiction-klassikerna, tillsammans med många andra, mest manliga, författare, Gene Wolfe, Isaac Asimov och andra.

I sin blogg skriver Hanna om Mörkrets vänstra hand. Det är en av många böcker av Ursula K LeGuin som står i min bokhylla. Mörkrets vänstra hand har jag bara påbörjat men aldrig läst ut. Inte för att jag tyckte att det var en dålig bok. Ibland blir det bara så för mig, att jag inte avslutar läsning, för att något annat kommer emellan. Går det för lång tid, måste jag börja om på boken och då bildas ett motstånd mot att läsa och på det viset blir boken stående oläst i hyllan.

Jag började samla på mig Ursula K LeGuins böcker relativt sent. Till exempel köpte jag en samlingsvolym med Övärlden, de tre första böckerna i serien, långt efter att jag läst hela serien, genom att låna böckerna på biblioteket. Det är också på biblioteket som jag lånat och läst hennes science fiction-romaner, främst under min gymnasietid. Därför har jag något luddiga och suddiga minnen av många av böckerna. Kanske dags för omläsningar? Vad jag dock kommer ihåg är att jag fascinerades av Rocannons värld, Illusionernas stad och Exilplaneten.

The Dispossessed eller Shevek – en berättelse om två världar, som den heter på svenska, var en av mina absoluta favoriter. Den läste jag flera gånger.

Min första bekantskap med LeGuin var serien om Övärlden, Serien börjar med ett manligt perspektiv, Ged heter huvudpersonen. Men i senare böcker får man även följa Tenar, en kvinna som senare tar om hand om en flicka vid namn Tehanu. Och boken som heter just Tehanu är uttalat feministisk. Jag har bara läst de första böckerna i serien om Övärlden. Den fjärde boken, Tehanu, publicerades långt efter de andra, och det blev, återigen, en sådan där bok som jag började läsa men aldrig läste ut, inte för att den var dålig utan bara för att det inte blev av. I de senare böckerna får man alltså det kvinnliga perspektivet på den mansdominerade, patriarkala världen som Övärlden består av.

Jag uppfattade inte Ursula K LeGuin som en feministisk författare då, under min gymnasietid. Men så tänkte jag heller inte så mycket på manligt och kvinnligt på det viset, inom litteraturen vill säga – jag identifierade mig med huvudpersonen, oavsett kön. LeGuins böcker var spännande och fascinerande. Och jag gillar fortfarande att läsa hennes böcker. Tempot kan sägas vara långsamt ibland, men det är ingenting jag har problem med.

Jag tycker dessutom att det är extra roligt med sådana böcker som vänder på perspektivet och har till exempel en klurig plot, en invecklad intrig, eller parallella tidslinjer.

En sak som är extra intressanta just för att jag skriver själv (även om jag nu inte publicerat någon roman än) är de böcker där huvudpersonen inte riktigt går att lita på, där man som författare har utnyttjat första persons-perspektivet till att skapa en riktig illusion, där illusionen består i att huvudpersonen, jag-personen, ser saker ur sitt perspektiv och missuppfattar eller misstolkar saker, som huvudpersonen i Mörkrets vänstra hand, eller som i en helt annat författares böcker, Gene Wolfe, där jag-personen också ljuger eller inte kommer ihåg, där huvudpersonen väljer att berätta saker på ett medvetet valt vis, som kanske inte är helt sant. Givetvis är det svårt att skapa sådana här perspektiv och skriva sådana slags böcker, för läsaren måste ju samtidigt vara med på det hela, så att han/hon inte luras hela vägen utan ser igenom huvudpersonen, och förstår vad huvudpersonen kanske inte förstår, eller förstår först senare.

Nedan följer en lista över Ursula K LeGuins böcker. Jag har kursiverat de böcker jag läst. Och strukit under de böcker jag påbörjat men ej läst ut. Några böcker är jag osäker på, måste jag erkänna (så jag kanske korrigerar antalet kursiverade/understrukna böcker i efterhand). Listan har jag hämtat på Wikipedia, men jag har lagt till de senare delarna i fantasytrilogin som börjar med Gifts/Gåvor.

Hennes poesi har jag helt missat, inte läst alls. Jag undrar om något av hennes poesi är SF-relaterad?

Science fiction

 
På andra sidan drömmen – 1971 The Lathe of Heaven, roman.
Röster i vinden – 1975 The Wind's Twelve Quarters, tidiga sf-noveller. Några av dessa hör hemma i Hain-sviten.
The Compass Rose – 1982 novellsamling.
The Eye of the Heron – 1983, roman.
Always Coming Home – 1985 en sorts roman uppbyggd av kortare berättelser, dikter, uppdiktade antrolopologiska betraktelser, matrecept med mera.
A Fisherman of the Inland Sea – 1994 novellsamling.
Four Ways to Forgiveness – 1995 novellsamling.
The Birthday of the World – 2002 novellsamling.
Changing Planes – 2003 novellsamling, utspelar sig delvis i Hains universum.

 
Hain-sviten
 
Exilplaneten – 1966 Planet of exile, roman.
Rocannons värld – 1966 Rocannon's world, roman.
Illusionernas stad – 1967 City of Illusions, roman.
Mörkrets vänstra hand – 1969 The Left Hand of Darkness, roman.[5]
Shevek – en berättelse om två världar – 1974 The Dispossessed, roman.
Där världen kallas skog – 1976 The Word for World is Forest, roman.
Four Ways to Forgiveness, roman – 1995
Berättelsen är världens språk – 2000 The Telling, roman.

Fantasy

Skymningslandet – 1981 The Beginning Place, roman.
Unlocking the Air – 1996 novellsamling.
Gåvor – 2004 Gifts, roman.
Voices – 2008 , roman.
Powers – 2009 , roman.



Övärlden
Trollkarlen från Övärlden – 1968 A Wizard of Earthsea, roman.
Gravkamrarna i Atuan – 1970 The Tombs of Atuan, roman.
Den yttersta stranden – 1972 The Farthest Shore, roman.
Tehanu – 1990 Tehanu, roman.
Berättelser från Övärlden – 2001 Tales of Earthsea, novellsamling.
Burna av en annan vind – 2001 The Other Wind, roman.



Andra romaner och noveller
 
Berättelser från Orsinien – 1976 Orsinian tales, novellsamling.
Att spela människa – 1976 övers. och ill. av Inger Edelfeldt (1977), Very Far from Anywhere Else (i Storbritannien utgiven som A very long way from anywhere else), ungdomsroman.
Malafrena – 1979 Malafrena, roman.
Koyot-kvinnan och andra djurväsen – 1987 Buffalo Gals and Other Animal Presences, novellsamling.
Vägen vid havet – 1991 Searoad: Chronicles of Klatsand, novellsamling.
Lavinia, 2008
The Wild Girls, 2011




Poesi

Wild Angels, 1974
Walking in Cornwall, 1976
Tillai and Tylissos (tillsammans med modern Theodora Kroeber), 1979
Hard Words, 1981
In the Red Zone (tillsammans med Henk Pander), 1983
Wild Oats and Fireweed, 1987
No Boats, 1992
Blue Moon over Thurman Street (tillsammans med Roger Dorband), 1993
Going out with Peacocks, 1994
Sixty Odd, 1999[5]
Incredible Good Fortune, 2006



Barnböcker

Leese Webster, 1979
Cobbler's Rune, 1983
Solomon Leviathan's 931st Trip Around the World, 1988
A Visit from Dr. Katz, 1988
Fire and Stone, 1989
Fish Soup, 1992
A Ride on the Red Mare's Back, 1992
Tom Mouse, 2002




Kattvingar-serien

 Kattvingar (Catwings, 1988)
Catwings Return, 1989
Wonderful Alexander and the Catwings, 1994
Jane on her Own, 1999


Kritik, essäer

The Language of the Night, 1979
Dancing at the Edge of the World, 1989
The Wave in the Mind, 2004



Översättningar

Lao Zi: Tao Te Ching: A Book About The Way And The Power Of The Way, 1997
The Twins, The Dream/Las Gemelas, El Sueno (tillsammans med Diana Bellessi), 1997
Selected Poetry of Gabriela Mistral, 2003
Angélica Gorodischer: Kalpa Imperial, 2003

Anna Starobinets: Den levande

Det här inlägget är en del i Feministbibliotekets ScienceFiction-helg. Titta in på Hannas blogg för fler inlägg och mer information om detta.

Det har översatts många ryska författare på sistone, främst inom fantasylitteraturen, som jag uppfattat det, eftersom jag håller extra koll på just fantasylitteratur, och bland dessa är det mestadels manliga författare, där huvudpersonerna och de flesta betydelsefulla karaktärerna är manliga.

Anna Starobinets är en en av de få kvinnliga ryska författarna jag stött på, den enda kvinnliga jag kan komma på just nu, faktiskt. Och hon skriver, om man ska vara nogräknad, science fiction och inte fantasy, i fallet med Den levande.

Starobinets har skrivit en bok om en värld där alla är uppkopplade. Boken kallas för en ”Facebook-dystopi”. Det är som ett framtida Facebook där alla lever i Facebook-världen och inte befattar sig mycket med den riktiga världen. Nätverket i boken kallas ”Socio”. Alla är uppkopplade och kopplar man bort sig blir man automatiskt återuppkopplad. Ingen är längre intresserad av att umgås på riktigt, och både familj och nation har degraderats till något betydelselöst.

Antalet människor i världen är konstant, tre miljarder, tills huvudpersonen, Zero, föds, och en person för mycket plötsligt finns i världen. Alla andra människor reinkarneras, och hålls reda på. Ingen kan klättra på den sociala stegen, alla har en given plats i samhället, men med Zero blir det annorlunda. Zero har sin egen plats.

Sex har blivit något man gör enbart för att man måste avla barn, och kvinnorna får inte välja vilka män de har samlag med. Rättare sagt, sex i riktiga livet; det är något annat med sex i den virtuella världen – det är något många ägnar sig åt, där man får välja själv vad och vem man är, vilka miljöer man befinner sig i och över huvud taget ses det som en mer sofistikerad variant av sex.

Eftersom boken utspelas till stor del i den virtuella världen, blir mycket luddigt i kanterna. Åtminstone jag får ibland svårt att visualisera det. Ändå målar hon upp en stark bild av Socio och av de olika virtuella djupen i den världen.

Detta är en intelligent bok, kan man säga, en bok som kräver sitt av läsaren. Både i det jag nyss nämnt, men också på grund av att boken består av en samling olika dokument och brev, chattkonversationer och dylikt, där läsaren måste vara uppmärksam och bygga sitt eget pussel.

Anna Starobinets är född 1978, hon är journalist och författare, har skrivit många böcker, både romaner, noveller och filmmanus, men det är bara Den levande som tagit sig till Sverige än så länge. För den som vill veta mer om henne finns det en intervju som The Morning News har gjort.

Boken Den levande är väl värd att läsas och den är också väl värd en omläsning, eftersom det finns mycket att upptäcka och återupptäcka i den. Det är också en bra bok att använda för att väcka debatt om Facebook, och använda som underlag till diskussioner om virtuella världar, om kvinnoroller och familjens och nationens betydelse (eller ickebetydelse).

Handlingen enligt baksidan på boken:

En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.

 

En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?

NaNoWriMo-winner!

Nu har jag "validerat" min NaNoWriMo-roman, dvs. klippt och klistrat upp texten på NaNoWriMo-sidan och fått den beräknad till 61163 ord! Det är -5800 ord för de ord jag skrev innan novembers början. 55363 ord har jag skrivit i november! (Plus de ord jag kommer att skriva i morgon, haha.). Så nu är jag officiellt en vinnare av NaNoWriMo i år. Det betydde att jag fick tillgång till ett diplom, att jag fick se/lyssna på en inspelad video där de som organiserar NaNoWriMo applåderade åt mig och hurrade för mig, sade grattis och liknande. Och fick tillgång till bilder som den nedan som jag kan visa och säga "hej, jag lyckades skriva en roman på 50 000 ord i november". Nu blev det ju inte hela romanen, men jag har skrivit början. Hela första kapitlet är klart och redigerat ett flertal gånger, jag har skrivit slutscenen, och jag har skrivit massor som ska hända i mitten. Nu ska jag bara sy ihop delarna till en helhet också. Vilket jag tänkte göra under december, skriva klart romanen eller skriva så att jag sammanlagt kommer upp i 100 000 ord, vilket som än kommer först! Önska mig lycka till - för jag tror att jag kommer att behöva det, puh!

Science Fiction-helg

Nu är det Science Fiction-helg hos Feministbiblioteket. Jag kommer under helgen att blogga jag med, om bland annat Den levande av Anna Starobinets och något om Ursula K LeGuin, en av mina favoritförfattare som också råkar skriva science fiction. Kanske blir det mer också, men jag lovar ingenting mer just nu. Kika gärna in under helgen så får ni se! Hoppas vi ses! Och titta gärna in på Feministbiblioteket också, där kommer det finnas mycket roligt att läsa!

Skrivabstinens

Har inte skrivit på tre dagar! Hade abstinens! Nu har jag äntligen skrivit lite - orden flödade utan problem - men jag tog små pauser och kollade upp smeknamn på nätet. Kort, kort bara. Det är så kul, amerikaner förkortar verkligen alla namn. Jade blir J och någon annan vars namn börjar på D blir D. Nåja. Kul med smeknamn är det i alla fall.

Vilket projekt är det jag jobbar på?
NaNoWriMo!
Jag berättar mer i ett nästa inlägg, så håll utkik!
Jag tillbringar så lite tid vid datorn som möjligt, skriver för hand, men håll koll på bloggen!
Nu har jag måleriet som konkurrens också, för jag har massor av inspiration där också efter helgens målarkurs (se dagens första inlägg).

Kreativa abstraktioner

I helgen var jag på målarkurs i abstrakt måleri. Lördag och söndag, 10.00-16.00. Vi målade med akrylfärger och använde på våra dukar förutom färg även: glitter, silkespapper och sand. Jag använde även reliefpasta på en av mina målningar. Nu idag, när jag surfade till Illustration Friday såg jag att veckans tema är "energy". En av mina målningar passade perfekt till det temat. Jag har postat ett inlägg på min andra blogg. i den målningen använde jag akrylfärg, silkespapper, sand och glitter, och målade med både palettkniv och svamp, ingen pensel men väl lite med fingrarna. Det var en lärorik, frigörande och väldigt rolig helg, fylld av kreativ glädje.

Korrekturläsning pågår

Teorgie

Sitter och skriver för hand på Tusenskönan. Är förkyld. Hostan är värst, ibland blir det så att jag får hostattacker där jag hostar tills jag nästan kräks - speciellt på kvällarna. På dagarna är det vanliga hostattacker. Jag lindrar dem gärna med te, så det blir massor av te just nu. Tidigare mest påsteer: örtte (kvällste, chokladte, blåbärste), mullbärste, grönt te. Från och med häromdagen mer löste: svart te med diverse smaksättningar, och en och annan kopp varm choklad (bestående av: mjölk, kakao, kanel, kardemumma, äkta vaniljpulver). Nu ska jag återgå till skrivandet.

Våga ta steget till steampunk?

En månad kvar att skriva en steampunknovell på som utspelas i Sverige, med belöningen att publiceras i en svensk steampunksantologi. Kanske är det tillräcklig tid för att påbörja och avsluta ett helt nytt projekt? Vågar jag mig på detta?

Tävlingen anordnas av Andra Världar och mer information finns på Andra Världars blogg.

Hård konkurrens

Tävlingen Umeå novellpris 2014 är avslutad. Den 14 mars 2014 avslöjas vem/vilka som är vinnaren/vinnarna. Spännande! Det är 745 bidrag inskickade, så jag har hård konkurrens med mitt enda lilla bidrag. Vi får se hur det går.

Svamputflykt ger ultimatum

I  helgen var min sambo och jag, tillsammans med ett par vänner ute och plockade trattkantareller. Efter en strålande vacker höst hittills är det ont om svamp ute i skogen men några liter fick vi ihop, lagom till svampsmörgåsar med kantarellstuvning och smörstekta kantareller, samt tillräckligt till en stor kantarelldoftande gryta som jag tyvärr inte har foto på än så länge, men några bilder kan jag bjuda på.

Jag tycker mycket om att vandra ute i skog och mark, även om det inte blir så ofta. Det är verkligen avkopplande att långsamt strosa runt med näsan i backen med svampögonen på och titta efter trattkantareller. Riktigt härligt väder hade vi också, soligt och fint.
Att det sedan tar tid att rensa svampen, gör mig absolut ingenting. Det tycker jag också är smått meditativt. Jag satt i köket med svampborsten och funderade på Tusenskönan.

Rensa svamp, diska, vika tvätt och strosa i skogen, det är sådana där aktiviteter som gör att man kan tänka på annat, man håller kroppen och en del av hjärnan sysselsatt med den fysiska aktiviteten, precis lagom för att man ska kunna fundera på det man precis vill tänka på - nämligen skrivprojekten. Och vem dök på mig ute i skogen om inte Maximilian. Som högt och tydligt sade till mig att jag skulle ta tag i boken nu, för gjorde jag inte det då skulle han gå sin väg, sade han.

Jag tog honom på orden, funderade under svamprensningen i söndags och när nu vecka 42 drog igång satte jag fart. I går skrev jag på tåget. I dag har jag skrivit hemmavid, både för hand och sedan renskrivit vid datorn. Två sidor idag, någon sida igår, och mer ska det bli!

Så ge dig inte iväg, snälle Maximilian, inte än, ge mig en chans till!

Novellerna bytte plats

Hur gick det med Umeå novellpristävling, förresten?

Jag påbörjade en novell för ett bra tag sedan, i god tid. Men jag avslutade den inte i riktigt lika god tid. Precis innan deadline satt jag och skrev klart den, men kände då att slutet kom lite för hastigt, att jag skulle behöva lägga till scener och fördjupa scener för att riktigt göra en bra novell av den. Något som skulle ta för mycket tid, tid som jag nu inte hade. Så då fick det vara, med just den novellen. Jag skickade inte in den till tävlingen, utan en annan novell. En novell som jag skrev, inte i somras, utan förra sommaren. Lade till en sista slutmening bara, så att novellen blev komplett. Och skickade in denna novell som mitt tävlingsbidrag istället.

Omslagsonsdag #13 Gult

Den här veckan har Bokpotaten temat "gult" på bokutmaningen Omslagsonsdag. Jag letade som vanligt i min egen bokhylla efter omslag som passade temat och tog alla de vars bokryggar vittnade om att framsidan skulle vara mer eller mindre gul. De jag hittade visar jag nedan. Strändernas svall har kanske lite tråkigt omslag, men färgerna är fina. Annars är min favorit "A Walk Across the Sun", den är helt klart vackrast! Vad tycker du? Vilken är din favorit?

(Ber om ursäkt för den knasiga layouten av bilderna - förstår inte hur blogger hanterar bilder - rent uselt! - vet inte hur jag ska rätta till det - och det ser annorlunda ut för mig när jag redigerar inlägget än vad det ser ut när det blir publicerat! - hjälp!)

Moustache

Nu är det nytt tema på Illustration Friday. Den här veckan är det Moustache. Klurigt. Bilderna man ser på Illustration Friday är väldigt varierande såhär långt. En mustasch och sedan kan ju bilden variera i det oändliga, bara mustaschen finns med på ett hörn någonstans.

Några ord om ALMA-priset 2014 och dess nominerade

På kandidatlistan över nominerade till ALMA-priset 2014, som offentliggjordes idag, finns en av mina barnboksfavoritförfattare Lene Kaaberbøl. Många andra namn är bekanta för mig. En av mina absoluta favoritförfattare är med, Terry Pratchett. Vore roligt om han fick ALMA-priset! Hans böcker om Tiffany Aching är ju verkligen läsvärda! Andra namn som får det att sjunga i hjärtat på mig är Irmelin Sandman Lilius och Maria Turtschaninoff – vars blogg jag följer med stort nöje – båda är finlandssvenska författare och likaledes favoritförfattare. Jag önskar dem alla lycka till och hoppas att någon av just dem får ALMA-priset 2014.

Silvia Avallone: Stål

Under september har jag läst ”Stål” som en del i ”Jorden runt IV”, en läsarutmaning som Lyrans Noblesser har skapat.

Jag lånade boken på biblioteket och har den inte kvar hemma, så angående handlingen citerar jag Pocketshop istället för bokens baksida.

Såhär står det om boken i Pocketshops lilla informationsbroschyr om nyutgivna pocketböcker:

”Anna och Francesca är 13 år och växer upp i den toskanska kuststaden Piombino, där den stora försörjningskällan är stålverket. Det är en gripande berättelse om de två tjejernas starka vänskap, drömmar och längtan under deras uppväxt i Berlusconis Italien, där vägarna till framgång särskilt för unga kvinnor tycks väldigt begränsande. Avallones debutroman är en fin uppväxtskildring och ett rop för förändring.”

Det är en stark debutroman Avallone har skrivit. Från den allra första sidan, den allra första meningen, är jag där som läsare. Avallone kan verkligen konsten att skriva miljöbeskrivningar, och hon väjer inte för något utan berättar om alla små detaljer som gör miljön så levande, sådant som till exempel att barnen kissar i trappuppgången till husen och att det inte ses som något underligt. Det är en ganska sjaskig bild som Avallone målar upp. En realistisk bild som ändå, trots sin sjaskighet, har något förtrollande över sig. Den varma italienska sommaren, de badande ungdomarna, ungdomarna med drömmar och förhoppningar. Flickornas perspektiv ger en delvis naiv bild av allting, en förskönande bild av det som för dem tycks så vardagligt men som för mig ses som lite annorlunda, avstötande ibland. Vänskapen mellan flickorna beskrivs på ett fint sätt, utan att för den skull vara idealiserande.

Det enda negativa jag tänkte på, det som lätt kan bli för mycket, är att Avallone byter perspektiv hela tiden. Hon stannar inte hos flickorna utan ger sig in i både fädernas och mödrarnas sinnen, i vänner och bekantas sinnen, hoppar mellan perspektiven. Denna flexibilitet ger romanen ett vidare perspektiv, men samtidigt kan det vara begränsande i det att man aldrig riktigt kommer innanför flickorna utan befinner sig lite utanför, nästan innanför deras skinn men inte riktigt. Jag tycker som bekant mycket om att bli personen man läser om, men i det här fallet betraktar man dem, hör deras tankar ibland, ser deras agerande, men är några centimeter bort. Men som sagt, i fallet med den här romanen fördjupar det historien att man får följa olika människor och se dem både inifrån och utifrån, ur andras perspektiv.

Det är en mycket bra debutroman och jag hoppas få läsa mer av Avallone i framtiden, för nu har jag fått mersmak för hennes sätt att berätta.