Koflicka

När sanningen kom närmare, när vädret blev bättre, då skulle grödorna inte slå fel. Skörden skulle stå pall och allting skulle ordna sig. Det var sagorna de talade om för mig, när vintern tjöt kring stugknutarna och världen var svart mörker.

Ingenting växer i hårdjorden, sade man då. Suckade och petade tänderna med spånstickor.

Så timmarna gick långsamt, där vi satt böjda över handarbete, tätt intill fotogenlampan, nära inpå ljusstakarna. Vi arbetade med tankarna ute på fälten. När hagarna står gröna och veten guldgul, det är då vi lever upp, det är då vi kan andas.

Just nu piper det i bröstet och jag kommer ingen vart. Mina tankar snurrar runt och runt, når samma ställe om och om igen. Som smöret i en kärntunna blir tankarna trögare och trögare med varje varv. Varför kan det inte bli vår?

Ingen idé att fråga; vi kan alla världens årstidscykler vid det här laget. Så det blir till att sucka tungt och stirra stint, och låta ögonen tåras över virkningen. Vem vill köpa en duk som är virkad med ledsnad och saknad? Kommer inte köparen känna i själva materialet, i det vita mjuka, att det bara finns bitterhet däri? Vitt som snön är vit utanför. Kylan når in och sveper kring tårna på oss.

Jag drog upp fötterna under mig och satt skräddarställning på kökssoffan istället. Det var trångt med syskonen på båda sidor, lillasyster och lillebror. Och så jag som skulle vara stor flicka, sömmerska om vintern och koflicka om sommaren.

Jag längtade till sommarhagen, till närheten där jag gick invid korna.

Kallar på dem, samlar dem, följer dem inåt skogen så att de kan beta på nytt gräs var dag och bli feta och runda, må bra och få fina kalvar och mycket mjölk.

Nu stod de i lagården och råmade istället. Korna undrade nog var jag var någonstans.

Jag reste mig, lade virkningen på bordet, och gick till farstun. Mössa och vantar, halsduk och tjock kappa. Hårda kornflingor stack mig i kinden medan jag pulsade genom snön, över hela gården bort till ladugården. Kroppsvärmen från korna stod tjock i luften när jag öppnade ladugårdsdörren och kikade in. Mu! Råmande mötte mig. Jag stampade av mig den värsta snön och drog in lukten av komocka och hö.

”Har ni frågat efter mig?” sade jag till dem, glömde inte en enda av dem, gick mellan dem alla sex, klappade var och en av dem på länden.

Jag fick ett snusande från Rosa, en tungslick från Gulla, ett råmande ”välkommen” från Asta. Stjärnros buffade, MajLis knuffade sig närmare, Desiree ställde sig tätt intill.

”Det är långt till våren, men vi kan vänta tillsammans”, sade jag och slog mig ned i en hötapp.



(Det här är en SkrivPuff-övning: Utmaning 2010:57 - 26 februari: Skriv om att vara efterfrågad.)