Författarmånad i juli

I morgon börjar juli och med det min semester från brödjobbet.

Juli ska bli min författarmånad.

Helgen den 8 till 10 juli ska jag gå en fortsättningskurs på skrivarkursen jag gick förra sommaren. En kurs i att skriva med glädje.

Vi ger ut en bok tillsammans. Spökhistorier och noveller som alla kretsar kring Färgargården i Eringsboda, där också kursen äger rum.

Novellantologin kommer ut lagom till bokmässan, så håll utkik.

Därför är det hög tid att värma upp. Jag har redan börjat så smått med några handskrivna skrivpuffar och andra skrivövningar.

Under veckan som kommer ska jag korrekturläsa mina noveller några sista gånger.

I morgon börjar författardag 1, juli månads första dag.

Read-a-long: Röta, del 1, sidan 1-194

I juni läser jag, tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg och några till, Siri Pettersens andra bok om Hirka, andra delen i serien Korpringarna, som heter Röta.

Fram till i går, lördag, skulle vi läsa till och med sidan 194. Nelly delade upp Röta i tre ungefär lika långa delar. Precis efter att vi läst varje del, bloggar vi om den och diskuterar det vi läst. Häng med du också!

För det här inlägget är det stor spoilervarning om ni inte läst boken.

Sluta läs detta inlägg nu, om ni inte vill veta väsentliga delar av vad som sker i boken Röta.

Jag blev först förvånad (och ändå inte) över att det blev modern tid för Hirka, i människovärlden. Jag hade anat det, och det stod nämnt även på baksidan av boken, som jag ju läst vid något tidigare tillfälle. Nu vill jag inte titta alltför nära på den texten. Ofta avslöjar baksidestexter bra mycket mer än de borde.

Bild lånad härifrån.

Det är fascinerande (och samtidigt bekräftande och skrämmande) att se hur Hirka ser på vår människovärld, lite som människor från forna tider skulle tänka och känna om de skulle komma in i vår moderna tid.

Rimes och Hlosnians dialoger är intressanta just för att Hlosnian talar som i dimma, menar vad han säger men säger det på lite omständligt, luddigt, tokigt vis. Man måste verkligen tolka det man läser, och det tycker jag är roligt.

Korpblod är ännu mer starkare än vad jag trodde, i och med Graals användande av det, att det till och med öppnar portar mellan världar – där portarna (enligt Hlosnian och Rime) nu är stängda igen. Sedan är Damayanti ännu mer insyltad i det här, vilket gör att jag undrar hur det kommer att gå för Rime om han trasslar in sig i något slags närmare relation till henne, på vilket vis han kommer att bli utnyttjad av henne (och genom henne också utnyttjad av Graal).

Pettersen skriver så att man fängslas, rycks med, och ser framför sig det som händer. Även sådana hemska scener som den med korpen som blev itusliten och den blinde som kom fram. Jag undrar om detta bottnar i riktiga mytologier eller om det är något som Pettersen hittat på själv helt och hållet.

Jag vill forska i saken och hitta på lika fantastiska sagor själv, som innehåller både det grymma och det vackra. Det är vad jag mest gillar med Siri Pettersens sätt att skriva: att det inte ger tydliga och omedelbara svar, att det väcker frågor hela tiden och att det får läsaren att läsa aktivt, att tänka efter.

Den här boken får mig att vilja läsa igen, jag som varit i en lässvacka och knappt läst alls på sistone. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Recension: Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Handlingen från Rabén & Sjögrens hemsida:

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

En berättelse om raseri och hämnd, om skuld och skräck och om kärlek och avsky, skriven av succéförfattaren Holly Black.

Den här versionen var bra mycket bättre än vad som stod på bokens baksida, som jag tyckte gav alldeles för missvisande intryck av vad den här boken handlade om. För på baksidan av mitt exemplar stod:

Morgonen efter en stod fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever, förutom hon själv, är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda ställe där de är säkra. Och tiden är knapp ...

Boken handlar inte så mycket om en livsfarlig jakt som texten implicerar. Jämför med texten ovanför, från förlagets hemsida, där det står det bättre beskrivet. Nåväl, hursomhelst.

Här följer min recension av boken:

Jag har velat läsa den här boken sedan jag först hörde talas om den, när den bara fanns på engelska och ännu inte översatts till svenska. Just då kom jag mig inte för att köpa den. När den nu översatts till svenska, passade jag på. Generöst nog fick jag ett recensionsexemplar av boken i inbundet format av förlaget Rabén & Sjögren.

Den här boken var blodigare än jag hade tänkt mig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, det var en bok av Holly Black och jag vill gärna läsa allt jag hittar av henne, för jag har fått för mig att jag gillar allt det hon skriver.

Jag gillade den här boken också, men jag hade nog ändå trott att det var mer av en barnbok, lite mer som Dockskelettet, länk till min recension. Som den var nu var den på tok för blodig och visuellt grym för att vara något annat än en ungdomsbok. Femton plus skulle jag vilja sätta på den här boken. Fast jag ser att det svenska förlaget satt åldern 12-15 år på den här. Jag gör lite snabb research och ser att Barnes & Nobles klassar den som för 14-17 år. Lite mer lämpligt, kan jag tycka.

Med det inte sagt att jag gillade boken. Jag blev bara förvånad till en början. Men snart rycktes jag med och in i handlingen.

När man väl börjat i den här boken kan man inte sluta att läsa. Karaktärerna hade djup och var mångdimensionella, handlingen var genomtänkt. Holly Black kan som alltid det hon gör och den här boken är välskriven.

Hon skrev i sitt efterord att hon inspirerats av tidigare skrivna vampyrböcker, bland annat Ann Rice. Ann Rice är en av de få författare av vampyrböcker jag annars läst. Jag har läst de flesta av, men inte hela hennes vampyrserie. Jag tappade bort mig och tröttnade någon gång efter, kanske femte(?) boken.

Ann Rice var också blodig, fast mättad på ett annat vis i och med att jag också fascinerades så av hennes språk och suggestiva sätt att berätta.

Holly Black kan också verkligen skriva, men hon har ett vardagligt, lite enklare språk, inget speciellt men ett som fyller sin funktion och inte står i vägen för handlingen. Och det är bra.

Ann Rices böcker är dessutom helt klart riktade till vuxna, medan Holly Black riktar sig till ungdomar och också därmed har både ett mer ungdomligt språk, ungdomsrelaterade teman och mer av ett snabbt och spännande tempo, än vad jag minns att Ann Rice hade.

Jag rekommenderar den här boken för alla som gillar vampyrer och inte har emot något att det är blodigt och många som dör.

Den här boken passar de som inte nöjer sig med light-varianter av vampyrer likt de som förekommer i Twilight, utan vill ha lite mer ”brutalt farliga på riktigt”-vampyrer, där det inte bara sägs, utan faktiskt också visas och syns i handling och sätt hos vampyrerna att de faktiskt är farliga.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!

Författare: Holly Black

Titel: Den kallaste flickan i Coldtown

ISBN: 978-91-29-69492-5

Förlag: Rabén & Sjögren

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist

Jag fick en förfrågan av Eva Holmquist om att få läsa hennes två böcker Ödeland och Hoppa så fångar jag. Naturligtvis sade jag ja. Eftersom Hoppa så fångar jag är den sista delen i en trilogi, bad jag att få de två första delarna i serien. Generöst nog så skickade Eva Holmquist mig e-böcker av de båda första delarna. Den sista delen samt novellsamlingen Ödeland, som jag har recenserat här, fick jag i pappersformat.

Eftersom jag hade fått en Kindle när jag fyllde år i februari, passade det utmärkt att få ett par e-böcker att läsa!

Det var med stort nöje jag läste Kedjor känns bara när du rör dig och resten av trilogin om Diligentia.

Jag hävdar fortfarande att jag är lite av en nybörjare på science fiction, fastän jag läst science fiction längre och mer än vad jag trott, något jag insett i efterhand. Redan på gymnasiet läste jag Ursula K. LeGuins böcker och älskade dem, inte bara fantasytrilogin om Övärlden, utan jag lånade alla hennes böcker från stadsbiblioteket (som ligger ett stenkast från gymnasieskolan där jag gick). Därför har jag läst en hel del science fiction, utan att vara medveten om att det är just science fiction.

Så kallad hård science fiction har jag dock läst mycket mindre av. Hård är i betydelsen att det är mycket teknik och tekniska termer, helt enkelt mycket vetenskap (science) inblandad i fiktionen.

Trilogin om Diligentia är inte hård science fiction, utan snarare mjuk, med genren som bakgrund för de dramer som utspelas mer på det personliga planet, i relationerna mellan människor och i det som utspelas inom människorna.

Diligentia är ett rymdskepp och trilogin handlar också om att resa och utvecklas, om att leta reda på och hitta sig själv.

Boken är riktad till ungdomar och skriven på ett enkelt och lättillgängligt språk som väl fungerar ihop med handlingen, driver allting framåt, och gör att man som läsare kan fokusera på innehållet och spänningen, som stiger genom hela boken. Det här är en riktig bladvändare.

Tyvärr tyckte jag att allting skedde lite för snabbt mot slutet. Boken kunde gärna ha varit längre, eftersom jag kände att utvecklingen skedde lite för hastigt under den sista fjärdedelen av boken ungefär.

Kvinnorna hade en lägre status på rymdskeppet, under större delen av boken. Det var först på slutet som detta ändrades – alltför lätt och utan större protester – det blev inte så trovärdigt som jag skulle ha velat. Dessutom nådde rymdskeppet sin destination för snabbt, och man fick inte uppleva något av just det utan allting hastades över lite snabbt.

Det faktum att det bara var femtio personer på generationsskeppet, blev jag också fundersam över. Skulle det verkligen gå att få en flerhundraårig population av bara femtio människor – som också förblir ungefär femtio stycken generation efter generation? Min mottanke är att det blir inavel rätt snabbt, men jag är å andra sidan inte insatt i genetiska fenomen och jag hoppas att Holmquist har gjort sin research i detta, så att det faktiskt är troligt ändå, att det skulle lyckas.

Annars tyckte jag mycket om den här boken, och när jag hade läst den, såg jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och var glad att jag redan hade båda böckerna hemma och genast kunde fortsätta resan med Diligentia.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Kedjor känns bara när du rör dig

Förlag: Ordspira förlag

Format: e-bok

ISBN: 9789198013979

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris e-bok

Adlibris häftad

Bokus e-bok

Bokus häftad

SF-bokhandeln häftad

Recension: Drakarna av Julie Kagawa

Handlingen, från baksidan av boken:

För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världsomspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna.

Ember och Dante Hill är två unga drakar som vuxit upp som bror och syster i Talons hemliga anläggning. De har tränats och förberetts för att kunna infiltrera det mänskliga samhället, och som slutprov placeras de i strandstaden Crescent Beach. Ember är nyfiken på tonårslivet och längtar efter att få uppleva en sommar i frihet innan hon tilldelas sin slutgiltiga plats i Talons organisation. Men så dyker plötsligt en laglös drake upp och ifrågasätter allt Ember lärt sig.

Garret Xavier Sebastian är bara sjutton år, men redan en ärrad drakdödare. Som soldat i Sankt Görans Orden är hans uppdrag att eliminera alla drakar – särskilt de unga. Nu skickas han till Crescent Beach på ett uppdrag: att undersöka två eventuella Talon-agenter och eliminera dem. Men först måste han vara helt säker på att de verkligen är drakar, och med Ember Hill är ingenting säkert. Embers mod, självförtroende och vilja ställer allt Garret lärt sig på ända. Hur mycket är han villig att ge upp för att få reda på sanningen om drakarna?

Min recension:

Tidigare har jag läst trilogin Öster om Eden av Julie Kagawa. Det var en serie som växte med varje bok och som jag tyckte riktigt bra om på slutet. Därför hade jag något av förväntningar på den här boken, att jag skulle fastna lika mycket för den, och blev besviken. Den var inte alls lika spännande eller kvalitativ som den förra serien.

Först några ord om språket. Boken var skriven i första person hela vägen igenom, med ungefär vartannat kapitel ur den enas respektive den andras, av de två olika huvudpersonernas, perspektiv.

Även om den skiftade mellan den kvinnliga huvudpersonen och den manliga huvudpersonen var det ingen större skillnad på dem, varken i språk eller attityd.

Skriver man i första person ska gärna huvudpersonen ha en attityd som kommer fram även i språket, och inte bara i handling. Både i språkval och i sätt att berätta. Annars utnyttjar man inte första persons-perspektivet som man faktiskt kan göra.

Jag tror att Kagawa använde första person bara för att förstärka känslan av att man följde två personer. Hade hon gjort det bra hade det fungerat, nu blev det bara kulissartat med ”jag”; hon kunde lika gärna ha skrivit ”han” och ”hon” – författaren var inte närmare personerna än så. Det kunde alltså lika gärna ha varit en bok skriven i tredje person, på ett nära vis.

Angående handlingen, så hade den verkligen potential. Idén i sig, att drakar skulle ta mänsklig skepnad och sedan försöka smälta in i samhället, är det inget fel på. Men utförandet, Kagawa, utförandet!

Kagawa, som ung författare och kvinna av i dag, följer sin nutid och sitt eget samhälle med utseendefixeringen som är så etablerad i vårt samhälle, speciellt bland ungdomar. Hon låter det speglas till och med på drakarna och deras personligheter. Drakarna blev med ens bara mänskliga varelser med reptilskal: drakarna, med motiveringen att de är dragna till allt som är vackert, valde, när de valde människoform, alltid att se vackra ut. Enligt Kagawa.

Visst, det kanske inte är så konstigt, om man har möjlighet att välja hur man ska se ut som människa, att man väljer att se bra ut. Fast det verkar samtidigt osannolikt. Borde inte bara människoformen av draken spegla hur man faktiskt redan ser ut som drake? Och där finns det väl lika många olika sorters drakar som det finns nyanser och olikheter hos människorna, kan jag tänka. Bryr sig verkligen en drake som tar mänsklig form om ifall han eller hon ser snygg ut i en människas ögon?

Dessutom störde jag mig på att det över huvud taget nämndes, och att boken därmed blev en sådan där tröttsam en där utseendet har sådan fokus. Det är klart att det behövs”snygghet” (åtminstone subjektiv sådan; skönheten finns i betraktarens ögon) för attraktion människor emellan, att utseendet spelar roll i kärlekssammanhang, men det är onödigt av Julie Kagawa att uppmuntra det. Världen är tillräckligt utseendefixerad som den är redan. Det behövs inte femtioelva böcker som också fokuserar på ytlighet och utseende. I en bok vill man ha lite djup, inte bara ytlig fernissa och platt pappersfigursunderhållning för stunden.

Vad gällde romantiken var det en kärlekstriangel i fokus. Även om jag inte har haft något emot sådana tidigare, i andra böcker, kändes det den här gången lite tjatigt, kanske också för att jag läste Glastronen, Ceremonin och Drakarna på rad efter varandra, med bara en mellanbok.

Tyvärr är det alltför tydligt att Julie Kagawas bok är en ungdomsbok, i dess minst smickrande mening. Den har för mycket ”sista-sommaren-i-frihet-innan-jag-blir-vuxen”-ton över sig.

Så som sagt, lite för mycket utseende och ”semestern-tar-snart-slut”, samt lite för mycket sommarromantikslisk, som dessutom innehåller en massa skräpmat – antagligen tror de att de är så vackra att utseendet inte kommer att påverkas över huvud taget av att de proppar i sig pommes frites varje dag. Ungdomens tilltro till odödligheten (speciellt om man är en drake och ändå lever i hundratals år) är universiell.

Sammanfattningsvis kan jag säga att trots att boken hade en del action och spänning, mellan strandbad och surfning i havet, var den tråkig större delen av tiden, och det var bara mot slutet det hände lite mer och blev spännande, så att det grep tag, i alla fall för stunden.

Greppet är dock väldigt löst, och jag tror inte att Kagawa greppat tag tillräckligt hårt om mig. Jag är inte direkt varken sugen eller nyfiken på fortsättningen. Själva drakbiten är tyvärr för outvecklad och därmed ointressant, kärlekstriangeln är förutsägbar, och tyvärr fokuserar Kagawa mer på romantiken än på drakarna.

Vill du läsa något lättsmält för stunden, med mycket surfning och romantik, och en touch av light urban fantasy i form av drakar, är den här boken något för dig. Kanske just en bok för lättsam strandläsning?

Jag är ändå glad att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Tack, HarperCollinsNordic, för recensionsexemplaret!

Författare: Julie Kagawa

Titel: Drakarna

Första delen i trilogin: Sagan om Talon

Förlag: HarperCollinsNordic

ISBN: 978-91-509-1792-5

Sidantal: 415

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

HarperCollinsNordic

Läsrapport: maj 2016

Trots att jag knappt läste något alls under två veckor mot slutet av månaden, förutom de allra sista dagarna i maj då jag läste som en tok, för att hinna med att avsluta vissa recensionsexemplar innan månadens slut, hann jag med att läsa hela nio böcker i maj. Inte så tokig siffra för att vara mig. Jag brukar hamna på ungefär en och en halv eller två böcker i veckan. (Så tänk vad jag hade hunnit läsa om jag inte hade tagit nästan två veckors ledigt mitt i.)

Böckerna jag läste var följande:

1. Sara J. Maas: Glastronen (400 sidor)
2. Kiera Cass: Ceremonin (360 sidor)
3. Eva Holmquist: Ödeland (136 sidor)
4. Julie Kagawa: Drakarna (415 sidor)
5. Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Vol 1: Tin Stars (160 sidor)
6. Eva Holmquist: Kedjor känns bara när du rör dig (224 sidor)
7. Holly Black: Den kallaste flickan i Coldtown (442 sidor)
8. Eva Holmquist: Det är inte så lätt som du tror (212 sidor)
9. Eva Holmquist: Hoppa så fångar jag (280 sidor)

Sammanlagt antal lästa sidor: 2629

Det blev bara recensionsexemplar, förutom en av böckerna. Seriealbumet Descener, Vol 1: Tin Stars köpte jag på BookDepository. Det var också det enda som var på engelska. Annars brukar det bli åtminstone någon bok till på engelska, men den här gången var det som sagt recensionsexemplar som gällde och det innebär böcker på svenska (än så länge).

Böcker på engelska: 1

Böcker på svenska: 8

Skrivna av kvinnor: 8

Skrivna av män: 1

Nya författare: 3 nya, om man räknar seriealbumet som gjort av en författare.

Länder representerade: USA, Sverige, Kanada.

Seriealbum: 1

Ungdomsböcker: 8

E-böcker: 2 (båda ungdomsböcker)

Bäst: Tin Stars och Den kallaste flickan i Coldtown.

Sämst: Ceremonin eller Glastronen

Jag kommer att uppdatera detta inlägg med recensioner. Jag ligger efter med recensionerna, men de kommer inom kort.

Utvärdering av hylltömning2016:s 6:e utmaning

Som sjätte utmaning, juni månads utmaning, anordnade Nelly en läs-a-lot. Under tiden fredag 3/6-måndag 6/6 skulle vi som deltog läsa så mycket som möjligt. Det där med "som möjligt" blev en sanning, mer än någon annan, eller hur man nu ska uttrycka sig. Det kanske inte var möjligt för mig.

Sanningen att säga blev det knappt något läst.

Jag ville börja läsa i Röta av Siri Pettersen, men det var ju ingen hyllvärmarbok (trodde jag, men det kanske det är eftersom jag köpte den förra året), så jag tittade mig omkring efter andra böcker att börja i.

Den bok jag höll på i lockade inte just då, jag har tagit alltför lång paus från den igen - Across the Nightingale Floor (som var min jobb/resebok), och jag höll redan på i en annan bok som jag precis nyss köpt.

Under fredagen läste jag ut den nyköpta boken, kanske utom tävlan eftersom jag köpte boken så sent som den 16 maj. Det var Stor Magi av Elizabeth Gilbert, och därmed har jag också avslutat första fackboken för i år.

Annars tog jag som sagt upp en riktig hyllvärmare och började läsa lite plikttroget. Främlingar av Yamada Taichi är en kort bok (japansk skräck), men jag kom bara till sidan 32.

Sedan har jag pysslat och målat och gjort annat. Inte läst.

Så kan det gå. Det var den sämsta läs-a-lot:en någonsin för mig, men så var jag inte riktigt beredd eller motiverad (och alldeles för pysselgalen). Här intill ser ni foton av mina registerkort som jag har gjort under dagarna 3-4-5-6 juni för ICAD 2016.

Bookhaul: nytt i hyllan, maj 2016

Jag köpte inte lika många böcker i maj som i februari-mars, men det blev ändå några stycken (och en mer än i april).

Fler då jag också fick recensionsexemplar och tävlingsvinst.

Från och med juni har jag bestämt mig för köpstopp på böcker, under juni-juli-augusti, så nu blir det inte fler bookhauls på ett tag (om jag inte får recensionsexemplar eller vinner någon bok). Egentligen har jag redan köpt alla böcker jag ”får” under året, om jag ska hinna med att läsa alla böcker jag köper detta år, just under det här året.

Jag har redan köpt fler böcker än beräknat, så då får jag ändå ligga i, för snittet blir åtta böcker per månad från och med juni till och med december. Dessutom är det åtminstone ett par andra böcker jag måste/vill hinna med att läsa också (hur jag nu ska hinna det).

Här är listan på böckerna som köptes i maj månad:

1. Ted Chiang: Stories of your life and others (BookDepository)
2. Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Volume One: Tin Stars (BookDepository)
3. Noelle Stevenson: Nimona (BookDepository)
4. Holly Black: Den kallaste flickan i Coldtown (recensionsexemplar)
5. Sven Olov Karlsson: Västmanland (bokvinst; tävling hos Västmanländskan)
6. Sarah Rees Brennan: Outtalat (PocketShop)
7. Elizabeth Gilbert: Stor magi (Adlibris fysiska bokhandel i Stockholm)
8. Diana Gabaldon: Sjöfararna (Röda Korset)

Av dessa har jag redan läst tre böcker (nummer 2, 4 och 7)

Recension: Glastronen av Sarah J. Maas

Handlingen, citerad från Goodreads:

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.
Sarah J. Maas är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hon bor i Pennysylvania tillsammans med make och hund. Glastronen är den första boken i serien.

På baksidan av boken står det inte alls lika mycket. Bara det att handlingen beskrivs så kortfattat på baksidan av boken som:

”Ett hjärta av is. En vilja av stål. Möt Celaena Sardothien. Vacker. Livsfarlig. Ämnad för storhet...”

Det är kliché på kliché och dessutom en underliggande ton av ”tro på det här, tro på det här, snälla”.

Det finns ett allmänt etablerat uttryck bland skrivande människor och författare, som lyder ”Show don't tell”, det vill säga: Gestalta, berätta inte saker och ting rakt ut. Hela den här boken är ett ypperligt exempel på hur man inte ska göra.

Maas måste övertyga både sig själv och oss om att Celaena är lönnmördare, gång på gång. Tror hon inte ens själv på sina illusioner? Alla säger att hon är en fantastisk och fruktad lönnmördare, men huvudpersonens agerande och reaktioner, tankesätt och tal, bevisar gång på gång att hon bara är en utseendefixerad, ung tjej med fokus på killar och snygga kläder. Det hjälper inte att Maas försöker göra henne tredimensionell genom att låta henne vara ”kvinnlig” och ha intressen – måste förresten alla tjejer vara så klädintresserade? – det förstärker bara intrycket av att hon inte är kapabel som lönnmördare.

Det finns ändå ett tillfälle till gestaltning som har potential, om bara Maas hade utnyttjat det. Jag tar det som exempel. När Celaena får ett rum i glasslottet gör hon så att gångjärnen gnisslar när man öppnar dörren. Bra! Nu kan hon agera lönnmördare och studsa upp varje gång någon öppnar dörren, lyhörd och alert. Men nej, hon sover, och hon somnar till och med när det är någon annan i rummet. Vilken lönnmördare med aktning och kunnighet skulle agera på det sättet? Det är ett klassiskt exempel på dålig gestaltning.

Angående fäktningen i boken – jag har fäktats, och det är inte bra gestaltat. Fäktningsscenerna lämnar mycket övrigt att önska. Över huvud taget fanns det mycket som blev osannolikt i boken.

Dessutom gjorde den mig besviken gällande själva handlingen. Som läsare trodde man att det skulle bli mer om tävlingen, där Caelena var en av kämparna, men den hände vid sidan av och fokus lades istället på kärlekstrianglar, klänningar och mystiska överfall och mord. Jag rycktes med i handlingen, det var spännande och jag läste gärna vidare, men samtidigt så övertygade Maas mig aldrig om att Celaena faktiskt var en så fruktansvärd lönnmördare.

Den här grundidén hade så mycket potential, men blev så lite av.

Om ni vill läsa en bra bok om lönnmördare, så läs hellre Robin Hobbs trilogier om FitzChivalry, eller Lian Hearnes Across the Nightingale Floor.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Författare: Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7645-842-6

Sidantal: 400

Mitt exemplar: recensionsexemplar

Read-along: Röta av Siri Pettersen

Jag är lite efter här, men jag har i alla fall anmält mig hos Nelly på Nellons bokblogg - jag är med i en read-a-long nu i juni, av Röta, andra boken i trilogin av Siri Pettersen. Första boken var Odinsbarn, och jag bloggade om den också, vid min förra read-a-long.

Såhär beskriver Nelly det på sin blogg (citat från hennes blogginlägg den 28 maj):

Read-a-long:en kommer att pågå mellan den 28 maj (som är idag) t.o.m. den 25 juni. Ni kan alltså börja läsa redan idag, om ni vill. Det är upp till er. Anledningen till att jag skriver att ni kan börja läsa redan idag är för att ni ska ha en chans att hinna läsa första delen till utsatt datum. Den 25 juni skriver vi alltså vårt sista inlägg för då ska vi ha läst sista kapitlet.

Här har ni också datumen för när ni ska lägga upp era inlägg. Blir bara tre tillfällen denna gång eftersom andra boken ju är ca 100 sidor kortare än den första. 


11 juni: Vi skriver ett inlägg på respektive blogg om den första delen vi läst. (s. 7-194)

18 juni: Vi skriver ett inlägg om den andra delen vi läst. (s. 195-355)

25 juni: Vi skriver om tredje och sista delen. ( s. 356-slutet)

Hylltömning 2016: Utmaning 6 - läsalot

Gårdagens kort. Prompt "Pyramid".

Som sjätte utmaning i Hylltömning2016 ska vi inte välja någon speciell bok utan istället delta i en läsalot. Läsaloten börjar i dag. Ja, den har redan börjat, även om inte jag har det. Den pågår från fredag 3/6 kl. 00.00 till och med måndag den 6 juni kl. 23.59.

Som bekant är det nationaldagen på måndag, så det är också en ledig dag. Det blir fyra hela lediga dagar för att läsa, eftersom jag är ledig även på fredagar.

MEN - jag är inne i en intensiv pysselperiod just nu och vill hemskt gärna komma igång att skriva inför skrivarkursen jag ska gå i början av juli, så vi får se hur mycket som blir läst.

Just nu tecknar och målar och pysslar jag som sagt istället. Dagens projekt är "Snobben" och morgondagens "skrivmaskin", enligt Daisy Yellows ICAD 2016, en utmaning som består i att varje dag göra något kreativt på ett registerkort. Frivilligt om man följer veckoteman och dagliga utmaningar eller inte.

Morgondagens kort påbörjat. Prompt: "Typewriter".

Men det är hur som helst superskoj och det finns en Facebookgrupp dedikerad till detta också, som jag givetvis är med i.

Så min tystnad i maj har mest berott på att jag varit väldigt pysselaktiv.

Trots detta läste jag så mycket som nio böcker i maj (sammanfattning kommer). Det var bara recensionsexemplar, vilket gjorde att förra månadens utmaning, det vill säga Hylltömningsutmaningen nummer 5 inte alls blivit gjord än.

Därför tänkte jag nu passa på att kombinera och välja två böcker som är på 300-400 sidor vardera och läsa dem under långhelgen.

Vad mer har jag fortfarande inte hunnit läsa aprils hylltömningsbok, så den vill jag också läsa. Jag drog över huvud taget ingen tbr-burksbok i maj, eftersom jag låg efter redan. Tyvärr är aprils hylltömningsbok, "River Secrets" av Shannon Hale, på bara 290 sidor, så jag får välja ett par andra för läsaloten, i första hand.

Jag återkommer med en läshög.