Kan det bli annat än fel…?

Med inställningen jag hade i föregående blogginlägg, kan det bli annat än fel? Över huvud taget har jag varit jättetrött i dag, och skulle nog ha mått bra av en hel dag ledigt. Men jag har envist kört på och kört över mina egna kroppssignaler, som så många gånger förr…

Den här gången har jag dock ändå halvt om halvt lyssnat, och tagit det lugnt större delen av dagen. Sovit halva dagen också, hela förmiddagen, gick upp först halv tolv. Så.

Det är väl för tidigt att komma med dagens statistik redan, för jag tänkte köra en sista vända på Tusenskönan innan sovdags… Om jag orkar…

Lycka till, dumbom!

Jag ligger back. Ganska rejält. Både på Edurne – en vintersaga och Tusenskönan. Men mer back på NaNoWriMo-projektet, dvs. Edurne – en vintersaga.

Efter lite räknande har jag kommit fram till att jag ligger 3 477 ord back på Edurne. För att komma ikapp har jag delat upp den summan på två dagar (lördag och söndag), vilket tillsammans med dagskvoten ger mig 3405 ord att skriva i dag, lördag, och 3406 ord i morgon, söndag.

Om jag ska fortsätta att ”tävla” utom tävlan på Tusenskönan måste jag skriva massor på den boken också. Där ligger jag dock bara 1 487 ord back. Lite snabb räkning och man ser att jag måste skriva 3 154 ord i dag för att komma ikapp.

3405 + 3154 ord blir 6559 ord att skriva i dag. Och ”bara” 3406 ord i morgon.

Vad säger man…?

Lycka till, dumbom, och skyll dig själv för att du ”tävlar” med två böcker samtidigt!

Blinka lilla stjärna där

Blinka lilla stjärna där… Jag önskar att stjärnan föll.

Se, en fallande stjärna! Då får jag önska mig något!

Jag önskar att Tusenskönan var mitt NaNoWriMo-projekt, för oj, vad jag har skrivit på den boken på sista tiden. Jag ligger verkligen back på antal ord på Edurne – en vintersaga vid det här laget. Den här dagen gjorde inte saken bättre. Lite smått desperat har jag nu precis innan tolvslaget skrivit i alla fall lite, pyttepyttelite på Edurne, bara för att få upp ordmätaren över nollstrecket. Och på samma desperata sätt bloggar jag innan tolvslaget…

Inget mer bubbel-trubbel, jag slutar här.

Statistikrapport

16/11: Edurne: 194 ord, Tusenskönan: 1099 ord.

1 2 3 SCHTUNK

Jag har just varit på inspirerande teater och sett den galnaste dramatisering jag någonsin sett av Shakespeares mörkaste tragedi Macbeth. Det blev en komedi, och vilken komedi! Jag skrattade så tårarna rann och det gjorde många med mig! Det är teatergruppen 1 2 3 Schtunk som sätter upp föreställning, och just nu har turnering med bland annat Macbeth. Jag rekommenderar den verkligen, så håll utkik om gruppen kommer med föreställningar i er hemstad!

Macbeth är som sagt egentligen en tragedi, men vad jag verkligen fastnade för – som författare, haha – var alla underbara repliker (som 1 2 3 Schtunk många gånger gjorde om, glömde eller moderniserade), och om igen insåg jag hur fantastisk Shakespeare var, och hans pjäser fortfarande är (jag har sett Shakespeare många gånger förut).

Maximilians krångliga formuleringar i all ära, herr Shakespeare visste verkligen hur man krånglade till repliker! Så härliga dialoger och monologer (jag ska inte använda ordet ”underbar” för det använde jag tre (!) hela gånger i mitt förra blogginlägg)! Han kunde verkligen konsten att leka med språket.

Så än en gång rekommenderar jag 1 2 3 Schtunk och deras föreställningar! De är långa, liksom Shakespeares pjäser alltid är långa, men tiden försvann i ett blink.

Med ens inser jag hur viktigt det är att kunna skratta åt saker och ting, även tragiska saker. Någonstans finns alltid allvaret när det händer tråkiga saker, men att liva upp med gott skratt funkar oftare än vad man tror…

Nu är det dags för mig att leta upp min bokreaversion av Shakespeare… Vänta, ska hämta den.

Sådär ja, tillbaka!

Nu har jag inspirerande läsning på engelska! Shakespeares original, yes!

Jag köpte den på bokrean för något år sedan för 99:- kr på Bokia:

The Illustrated Stratford Shakespeare – All 37 Plays, All 160 Sonnets and Poems – Over 450 Illustrations – 1024 Pages

Allt detta står informativt på framsidan. Sidorna är ”bibeltunna” och det finns som synes massor av inspirerande läsning att bita i! Någon liten stund borde jag få över mellan skrivande på Tusenskönan och Edurne – en vintersaga. Apropå det, dags att avsluta dagens andra blogginlägg med en statistikrapport… och glöm nu inte bort den käre herr Shakespeare.

(Måste bara ursäkta obalansen i statistikrapporten med att Shakespeares Macbeth kom emellan, och att pjäsen var längre än jag trodde – d’oh!)

Statistikrapport

15/11: Edurne: 124 ord, Tusenskönan: 6 043 ord.

Ganbatte ne!

Tricket är att låta ordkontrollen gå all världens väg. Tricket är att sluta räkna ord, inte alls bry sig om att man kommer upp i rätt antal ord. Tricket är att slänga sig rätt in i arbetet, i det roliga, i skrivandet, som om det var ett hav och man skulle doppa sig i det så snabbt som möjligt för att komma till det ögonblick då det känns underbart skönt att vara i vattnet och simma.

Jag vet inte hur det är med er, men jag springer helst ut i vattnet så fort jag bara förmår och doppar mig inom några få meter från stranden där jag egentligen bottnar och bara har vatten till knäna på sin höjd. Jag vet att jag ser otroligt löjlig ut när jag plaskar i på det viset, och sedan skvätter omkring mig och ryser och njuter och ser ut som ett litet barn, men jag fortsätter att göra på samma vis var gång jag ska doppa mig i en sjö eller i havet om sommaren.

På samma vis gör jag när jag går på bio. När filmen börjar kastar jag mig in i filmen och ÄR där, är ett med filmen, och på så vis får jag total filmupplevelse som jag annars inte skulle få, om jag hakar upp mig på påsprassel, popcorn och människor runtomkring.

På samma vis måste jag göra när jag skriver, inser jag, och inte bry mig om omgivningen eller det faktum att det jag skriver kanske är skit och högst beklagligt inte går att göra något av, bara passar papperskorgen och inte passar in någon annanstans.

På samma vis vill jag göra när jag lyssnar på musik, eller låter jag musiken göra när jag skriver, så jag blir ett med det jag skriver och med musiken samtidigt, så det ena smittar det andra. På gott och ont.

Nu när jag lyssnat på först Nightwish och sedan Within Temptation medan jag skrivit kanske boken ser ut därefter (det gick inte att skriva bra alls innan dess när jag lyssnade på annat; det är ändå en dramatisk bok, dramatiskt högt och lågt, ibland med dramatik på finstilt nivå, ibland mer storstilad). Men det ska jag avgöra först efteråt och om några timmar, när jag skriver ut det jag skrivit under dagen och ser det svart på vitt på papper och inte på skärmen. Med dessa mina trix har jag lyckats skriva konstant i timmar, utan att bry mig om yttre ting (förutom att jag bakat bröd och lagat fiskgratäng samtidigt), men annars har jag bara skrivit och skrivit, och bortsett från kritikern. Varit DÄR. Och det har gått underbart bra att skriva.

Jag följer scenerna när de följer på varandra, och bara skriver och skriver, och det är underbart härligt roligt fantastiskt! Nu har jag släppt att jag måste skriva på båda böckerna samtidigt, något som faktiskt är nästan omöjligt att göra med bra resultat. Prova själv att hoppa emellan två texter under samma eftermiddag, joja som med en jojo fram och tillbaka mellan texterna. Resultatet blir uselt.

Nu har jag bara fokuserat på Tusenskönan, och det må vara hänt. En gång och allt det där. Den här gången har jag dessutom verkligen njutit av att kunna skriva något som är riktigt sammanhängande. Ju mer stressad jag är desto mer fragmenterat blir det. Nu var jag INTE stressad och det märktes.

Nu blev det härligt sammanhängande från det ögonblick jag bestämde mig att liksom jag kastar mig i vattnet när jag doppar mig skulle jag nu kasta mig in i bokskrivandet.

Hittills är jag uppe i 6 021 ord på Tusenskönan, åtta och en halv, snart nio sidor, och still going strong.

Keep up the good work, som det så fint heter på franska (d’oh).

För höga ambitioner...?

Redan tidigare har jag haft tankar på att skriva 50 000 ord den här månaden på Tusenskönan såväl som på Edurne – en vintersaga. Vi får se hur det blir med det. Om jag har något att säga till om i saken blir det så (överambitiös, javisst).

I alla fall har jag räknat på hur mycket jag skrivit tidigare under månaden, på Tusenskönan såväl som på Edurne – en vintersaga. Samt räknat på hur mycket extra jag måste skriva per dag ett tag för att komma ikapp. Och där tyckte jag själv att jag var snäll i uppdelandet av extra antal ord per dag, men, men…

Det hela gav mig 2 167 ord att skriva på Edurne – en vintersaga i dag, och 2 746 ord att skriva på Tusenskönan. Redan nu inser ni (speciellt med min rubrik i bakhuvudet) att mina ambitioner var väl högt satta för en vardag mitt i veckan…

Statistikrapport

14/11: Edurne: 1 709 ord, Tusenskönan: 1 769 ord

In December, my dearest, in December...

Med lite extra ansträngning nu i kväll kom jag upp i dagskvot på båda mina romaner. Jag måste medge att kritikern tyckte att jag svamlade lite väl mycket i Edurne – en vintersaga, men det må vara hänt. ”I’ll deal with it in December” som det så fint heter nuförtiden.

Dessutom ska jag börja göra 13x13 på Edurne – en vintersaga, och det måste väl räknas om något?

Statistikrapport

13/11: Edurne: 1 817 ord, Tusenskönan: 1 700 ord

Baklängesliv

I går blev det andra nollan för Edurne – en vintersaga. Redan i söndags var jag stressad och hade dåligt samvete över att jag skrev på Tusenskönan och inte på Edurne – en vintersaga. Att jag skrev 3 302 ord på Tusenskönan kom liksom på undantag. Lika så att det blev 474 ord på Edurne – en vintersaga.

På måndagen var jag så utmattad, både av stress och av allt möjligt annat, att jag inte kom mig för att skriva något alls. Det blev i stort sätt ingenting skrivet, varken på Edurne – en vintersaga eller på Tusenskönan (det blev bara 233 ord på Tusenskönan). Det kändes som om det är för mycket att jobba på två böcker samtidigt, och ha sådan tidspress på den ena. Egentligen har jag tidspress på båda för jag lovade mig själv för ett tag sedan att bli klar på Tusenskönan innan nyår. Nå, vi får se hur det blir med det, men i alla fall…

Det blev bättre senare på kvällen i går när jag pratat av mig och diskuterat kring det, och bestämt mig att sluta räkna ord, och istället fokusera på berättelsen, vara i den, med den, andas den, om jag nu ska skriva den. Det vill säga lägga ordräknandet åtminstone bitvis på hyllan. Men jag var som sagt väldigt trött. Det kostar på att skriva på två böcker varje dag, och jag funderade på om jag nog behöver mer än en dags vila i veckan, kanske till och med två dagar.

I morse tänkte jag att jag kanske skulle ta och sluta, ge upp med NaNoWriMo helt och hållet. Men det kan jag förstås inte, säger jag nu, på kvällen. Jag hade som sagt bestämt mig för att inte skriva något alls på ett tag, ingenting alls nu i dag måndag… Men så kom min långlunch, och jag började skriva – på Tusenskönan som fortfarande är roligast och närmast om hjärtat – och vips hade jag 1 534 ord.

I och med det släppte det. Och när det blev kväll och arbetsdagen var över och fritiden tog vid, kände jag plötsligt att ”nej, jag klarar det här, det är ju lätt!” (lätt under omständigheterna eller något sådant) och så satte jag igång att skriva på Edurne – en vintersaga. Nu är jag uppe i 904 ord och det går helt okej. Jag bortser (nästan) från kritikern, så det är riktigt roligt; jag skriver lättsam dialog, mellan Edurne och bifiguren Elisud som utan tvivel kommer att bli mer viktig än jag trodde.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag nog måste vila mer mellan skrivstunderna och inte tro att jag kan skriva 3000+3000 ord per dag (tretusen per bok), och banna mig så när det blir annorlunda. Så jag är ”back on track”, och kör på.

Men jag inser hur viktigt det är att ändå skriva några få ord varje dag på NaNoWriMo-historien (som andra gör och råder en till), för annars tappar man allt, och framför allt så slocknar glöden. Det är en alldeles för ny berättelse. Jag älskar inte karaktärerna än, även om jag älskar världen, bokens universum som delvis är samma som Maximilians. Enda sättet att börja älska dem är att skriva mer…

Och vad gäller de tråkiga eller mindre färgglada karaktärerna som Edurne – en vintersaga hittills består av så får jag väl ta och göra dem mer som de karaktärer som finns i Tusenskönan. Det vill säga mer skruvade, djupare, mångbottnade, komplexa och spännande.

Statistikrapport

11/11: Edurne: 474 ord, Tusenskönan: 3302 ord

12/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 233 ord

Ego Boy

Kärt barn har många namn, och Maximilian har fått ännu ett – Ego Boy. Han handlar precis som en ego boy i början på andra kapitlet.

Jag har skrivit om andra kapitlet på bloggen förut, länge sedan nu, men som första kapitlet utvecklade sig och slutade, måste jag nu skriva om andra kapitlet. Vissa saker som hände kanske händer eller kanske slängs bort helt och hållet medan andra saker bestämt får vara kvar, men i hårt redigerat skick. Detta gäller för kapitel tre såväl som kapitel två, förresten. Och allt annat jag skrivit framåt, när jag tänker efter. Gammalt som är skrivet då jag skrev i tredje person och inte i första…

Under min lunch i dag skrev jag en timme på Tusenskönan; det blev 1 534 ord. Och med det har jag kommit igång igen efter gårdagens nästan-nolla (jag skrev 233 ord på Tusenskönan i går).

I början på andra kapitlet handlar Maximilian som en riktig ego boy. Först är han misstänksam mot sin vän och ja, vad ska man kalla henne, en ytligt bekant? älskarinna? väninna? – hursomhelst, en dam som vi kan kalla fröken C. Sedan kräver han total uppmärksamhet av dem och när de inte ger honom den blir han arg och sticker (lat som han är) istället för att ta konflikten (konflikträdd, hallå!).

Och när han småningom kommer tillbaka blir han arg för att vännen nämnd ovan tar beslut och involverar honom i beslutet, varefter vår käre herr Ego Boy sätter sig på tvären och beslutar om, bestämmer något helt annat, och drar in fröken C i sitt beslut, utan att fråga henne vad hon vill. Med det handlar han som ni lätt kan se precis tvärtemot sina egna ideal om hur andra (däribland nämnda vän) ska handla. (Att sedan fröken C tycker att Maximilian kommer med ett utmärkt förslag (läs: beslut) är en helt annan sak.)

Där har vi herr Ego Boy i ett nötskal. (Och å vad jag älskar honom för det!)

För att bli mer manlig...

I NaNoWriMo-forumet kan man bland annat läsa om musik som stämning och inspiration i skrivandet. Nu har jag inte läst så mycket i forumet, bara under veckan innan NaNoWriMo började, och inte alls nu när jag skriver – jag koncentrerar mig och fokuserar mig på skrivandet istället. – men jag har i alla fall tagit till mig tipset. Hursomhelst så har musik alltid varit källa för inspiration och är det nu med.

I föregående inlägg skrev jag en lista på vad första kapitlet på Tusenskönan, Vid whiskyglaset efter applåderna, innehåller. Och nu tänkte jag dra vilken musik jag tycker passar till första kapitlet. Naturligtvis är det individuellt vilken musik som väcker vad slags känslor, men det bortser jag från här, och hoppas att ni ursäktar om det låter helt uppåt väggarna fel i era öron.

Under själva konserten passar det naturligtvis bäst med något slags klassisk pianomusik, helst ackompanjerad av stråkorkester och med en kvinnlig sopran i förgrunden. Tyvärr känner jag inte till någon sådan musik, varför jag hoppar över tips om just den delen av kapitlet (det är ändå bara första stycket i boken).

Allmänt för konsertmiddagen som utspelas från halva första sidan och framåt, under några sidor, kommer jag i stämning med koreanska Original Soundtracks för diverse teveserier (som jag inte sett), där musiken är vacker, åt det klassiska hållet med piano och akustisk gitarr, samt vacker sång. 궁S OST, Summer Scent OST, Autumn Tale OST, Green Rose OST och Sorry I Love You OST.

Här kan jag också lägga in Compact Disc (No 50) Yoga CD:s, nr 1-4 – som är typisk yogamusik, nästan helt utan sång, mest bara lugn klassisk musik att slappna av till. Avslappnande när jag känner mig stressad att skriva framåt så snabbt (för hur ska jag annars hinna få ner allt när hjärnan går i femhundra knyck och skrivandet går i tjugo knyck?)… Ett tips till alla NaNoWriMo-skrivare som vill lugna ned sig med något meditativt.

Om jag vill känna mig riktigt Maximilian, det vill säga, känna mig manlig, lyssnar jag på Tony Joe White (mörk sexig röst!) och Gackt (ah, Gackt! *svimmar*), båda med riktigt manliga röster (precis som jag tänker mig Maximilian *dånar likt en dam*). Fast då måste jag förstås tänka mig in i att jag är den som sjunger, och kvinnorna beundrande lyssnar på mig.

Ett tredje alternativ skulle kanske kunna vara Michael Jackson, mer för texterna än för rösten – absolut inte för rösten – för den är förskräckligt pipig och inte alls manlig på samma vis som Gackts och Tonys röster, och dessutom ger han fel slags man (eller kanske inte) – “Love is a feeling, Quench my desire, Give it when I want it, Takin' me higher, Talk to me, woman, Love is a feeling, Give in to me, Give in to me, Give in to me, Aaah” eller ännu värre (out of context, alltså, är den way too much men utan att veta vad det handlar om associerar i alla fall jag till något helknepigt):

”Relax, This won't hurt you, Before I put it in, Close your eyes and count to ten”

apropå manlighet *harkel*… (illa dolt skratt)

Eller – om jag nu vill bli manlig – ett sista tips på den fronten: MAXIMUM THE HORMONE (japanskt band) som har riktigt varierad punk-rock-musik.

Över till nästa punkt på min lista…

För att få en smärtsamt, bitterljuv stämning, ni vet, livet är vackert men det är alltför snart över, kan man lyssna på Joji Hirota, det är mest instrumentalt utan sång, men en del smäktande sång finns där. Jag tänker på albumet ”The Gate” (det enda jag har). Det är flöjter och violin i en låt, trummor och gitarr i en annan.

Vill jag ha fortsatt mollstämning, och en kvinnlig röst som jag kan tänka mig att Maximilian skulle gilla och som kontrast till alla manliga artister (som jag vanligtvis lyssnar mest på) kan jag lyssna på den norska Ane Brun. Hon skulle passa bra under den del av kapitlet som Maximilian sitter vid whiskyglaset och hämtar mod (för att våga bjuda upp sångerskan). Eller Tori Amos – en av mina absoluta favoriter på den kvinnliga musikfronten.

För våldtäkten, vad passar bättre än Symphony X, albumet ”Paradise Lost”, låten ”Oculus ex Inferni”…! (Det känns riktigt sjukt att prata om rätta stämningen för något sådant, men har jag nu med det så måste även det få passande musik.)

För vidare dramatisk och ödesmättad, mörk musik kan jag tänka mig att Within Temptation skulle ge rätta stämningen - under våldtäktsscenen såväl som de efterföljande scenerna. Om man skulle ta något japanskt som ger liknande stämning istället för engelskt/amerikanskt (västerlänningar lyssnar som bekant mest på västerländsk musik – jag undantagen), skulle jag rekommendera Malice Mizer, X Japan och Mois dix Moix.

När jag skrev det som kan kallas för den näst sista scenen på första kapitlet lyssnade jag på Kepa Junkera, och den skiva som Kepa Junkera gjort tillsammans med Julio Pereira, kallad Lau Eskutara (baskiska!). Det är festligt, lättsamt och glatt, med mycket dragspel och akustisk gitarr, med andra ord typisk baskisk musik! Annat baskiskt att kolla in är till exempel bandet Berri Txarrak med hårdare, rockig musik. Och bandet Su Ta Gar som är ett heavy metal-band.

Den glada musiken med Kepa Junkera passar väl in i sista scenen, som utspelas på konserthusterrassen där Maximilian sitter och konverserar med några damer. Det är i slutet av festen, stämningen är uppsluppen (kanske lite krystat uppsluppen med tanke på allt som hänt), men dock ändå gladlynt. Annat gladlynt och passande är Manu Chao (även om han sjunger om politik, så om man struntar i texten…).

I större delen av första kapitlet ger krinoliner, herr hit och fröken eller fru dit, bockande, nigande, långa kjolar och klänningar, tricorner och flintlåspistoler den rätta tidstypiska stämningen, bara för att vända totalt och kontrasteras i sista scenerna i första kapitlet, från och med det att Ace gör entré. Och vad passar inte bättre just då än Miyavi och hans dansanta rock – den hyperaktiva gitarrdunkadunka-killen, yo!

Vid whiskyglaset efter applåderna

Nu är jag nästan, äntligen – men bara nästan – klar med kapitel ett på Tusenskönan, kapitlet som heter Vid whiskyglaset efter applåderna. Tänk att det tagit sådan tid att slutföra! NaNoWriMo är underbar träning för mig att skriva, skriva, skriva utan kritikerns tjatiga stämma eller granskande öga. Så jag övar för fullt, inte bara på Edurne – en vintersaga, utan även på Tusenskönan. Jag gör mitt bästa i att försöka låta bli att stanna upp och tänka (läs: kritisera) för mycket.

Jag har verkligen kommit in i flyt vad gäller Maximilians uttryckssätt. Det var ovant att skriva i första person till en början, men det kändes snabbt naturligt med Maximilian, och jag är helt säker på att det är rätt perspektiv.

Nu har jag tagit bort prologen och del två, den del som utspelas när Maximilian är tio år, för dessa hans minnen ska snärjas ihop med nutid istället. Det blir bättre på det viset.

Så nu slutar jag låtsas att jag skrivit mer än jag har, och ordmätaren har därmed sjunkit rejält, men första kapitlet är fortfarande en riktig långkörare. Just nu är det 46 sidor långt (Times New Roman, 12 p, enkelt radavstånd). Och vilket dramatiskt kapitel det är!

Nu känner jag att jag äntligen fått till alla karaktärer, de flesta bland dem som är viktigast för berättelsen introduceras, och man får som läsare se några olika sidor av Maximilian, men mest en berusad sådan. Kapitlet är som sagt dramatiskt!

Här är en lista över vad det innehåller:

• en konsert
• en middag
• mycket dansande
• ett övergrepp
• en våldtäkt
• en duellutmaning
• ett slagsmål
• diverse orddispyter
• ett knivhot

Maximilian står för övergreppet och knivhotet, men han är inte ansvarig för våldtäkten, tack och lov. Det är en helt annan karaktär, min ”bad guy”. Jag är dock osäker på om man verkligen kan kalla honom för antagonisten, för jag har en annan man som är Maximilians rival. Generellt kan man säga att männen är emot Maximilian och kvinnorna för… hahaha.

Jag har skrivit ut detta mitt första kapitel och börjat peta i det. Men på ett annat sätt än jag brukar. Jag har ögnat igenom kapitlet, mest de gamla delarna som jag skrev för lääänge sedan (i mitt uppochnervända tidsperspektiv). Och antecknat i ett kollegieblock de saker jag vill rätta till och ändra på.

Det är stora ändringar, inga små saker som ordval och kommatecken. Jag försöker ignorera den delen av kritikern i mig. Jag tänker ”NaNoWriMo” om och om igen och avhåller mig från att hårdredigera. Istället gör jag som sagt den här lååånga listan som är uppe i tjugo-plus punkter hittills.

Jag har två stora ändringar att göra i kapitel ett som blir kluriga att genomföra. Det ena är två versioner av en dialog.

Såhär är det med dialogen: Den ena varianten av dialogen som också är den sist skrivna känns mest naturlig, är mer dramatisk och visar upp temperament, medan den andra versionen är lättsam och med komisk touche. Tyvärr måste delar av den komiska versionen vara med och går inte att utesluta. Därför måste jag på något sätt få ihop dessa två helt olika versioner till att bli en. Knivigt värre! Än svårare blir det för att båda dialogerna, och speciellt den allvarliga versionen, löper så naturligt. Det finns inget naturligt ställe att stoppa in dialogfragment från version humor.

Så jag måste baka en kaka ur två degar, och har jag tur upptäcker jag att jag gjort en fullt fungerande tigerkaka.

Den andra stora ändringen är följande: Jag ska smälla ihop en gammal version av förförning (damen förför Maximilian; Maximilian förför damen – det är ungefär lika delar från båda håll) med nämnda övergrepp (se min lista ovan) och på så vis mildra övergreppet. Det är ungefär lika lätt som det låter. (Öh?)

Därför går jag raskt över till att beskriva en annan större ändring.

Det är massor av promenerande (och springande och krypande) i park som har formen av en labyrint. Folk går vilse och hittar inte varandra, respektive hittar någon som helst inte skulle ha velat bli hittad och så vidare. Bra ställe för förvecklingar med andra ord.

Hursomhelst, jag har några olika versioner av en och samma sak och ska ta bort det som inte passar in längre och smälla ihop resten till att bli en och samma version som förstås ska flyta i språk, i handling och i dialog.

Apropå dialogerna så är det vad jag är minst nöjd med i första kapitlet. Vissa dialoger är pang på rödbetan och får mig att skratta. Andra dialogdelar är bara pinsamma.

När jag ändå pratar om dialoger… Förutom att jag ska redigera och finputsa på de flesta om inte alla dialoger (men det väntar jag med än så länge), så ska jag få ihop mer humoristiska bitar, fragment som handlar om bin och hörsel, med allvarligt verbalt ”knivkastande”. Denna dialog utspelas precis efter förförandet och övergreppet jag nämnde ovan.

Sedan tvivlar jag förstås på alltihop i slutändan, är rädd att jag inte har tillräckligt med miljöbeskrivningar, att alla missuppfattar Maximilian och inte älskar honom som jag gör! Och så vidare, etcetera.

Men nu ska jag göra som jag lärt mig genom NaNoWriMo (eller fortfarande lär mig), det vill säga strunta i alla de där småfelen man gör på vägen och bara köra på, med siktet framåt, framåt, framåt, och aldrig titta i backspegeln. Det är som om jag äntligen insett vad ”skelettet först, resten sedan” betyder. Jag kan inte hålla på och peta i och fastna i och redigera första kapitlet i all oändlighet. Så jag ska bara gå vidare.

Apropå det är den andra stora läxan jag lärt mig att man i skelettbyggandet måste ta en bit i taget och inte hoppa över något på vägen.

Låt mig illustrera:

Man måste börja med fötterna och sedan bygga på med benpipa efter benpipa. Jag kan inte plötsligt hoppa till armen, bygga en arm i luften och sedan fortsätta med fotlederna, för när jag sedan äntligen verkligen kommer fram till armen på riktigt blir det bara för att upptäcka att armen skulle passa på skelettet hos en tiomånaders baby och jag har byggt ett skelett som passar en femtonåring, så oj, den där armen ser alldeles för liten ut på femtonåringen! Bara att kasta hela armen och jag som jobbade så mycket med den!

Med andra ord måste jag bromsa mitt rallykörande på femhundra kilometer i timmen och tuffa på i tio till tjugo kilometer i timmen istället… Verkligen, på riktigt, acceptera att jag måste promenera och ta varje litet steg och inte bara kan hux flux vara framme vid den där kyrkan som jag ser två kilometer bort, för att inte tala om den där bergstoppen där det är så underbar utsikt. Där vill jag vara NU och inte om fem timmar, men jag kan inte mer än springa en liten stund, för sedan måste jag pusta ut och gå en stund igen. Om jag tar cykeln istället når jag snabbare fram men jag måste fortfarande cykla hela vägen. Så fragmentskrivning är ÖDESDIGERT och fasansfullt! För då hänger ingenting med och man måste ändå ta bort fragmentet och göra om allting.

Så jag biter ihop tänderna som det så klassiskt heter och går ett steg i taget, vilket innebär att jag fortfarande står på konserthusterrassen när jag vill vara där borta! *pekar*

Ergo jag måste skriva klart det sista lilla på första kapitlet innan jag kan börja på andra kapitlet (ja, jag erkänner, jag har redan börjat fuska)…

Och frågan är då: hur mycket av redigerandet ska jag göra innan jag kan kalla mig ”klar” med första kapitlet och redo för nästa skelettdel, det vill säga kapitel två? Eller: Hur hård är en skelettdel?

Pendeln svänger med vänsterprassel

Förra helgens skrivande koncentrerades enbart på Edurne – en vintersaga, och inga ord alls blev skrivna på Tusenskönan. Den här helgen har varit tvärtom, eller nästan tvärtom, och därmed har pendeln svängt över åt ett helt annat håll.

I går kan man generellt säga att det blev hälften, hälften. Jag jobbade lika mycket på båda projekten.

I dag har jag nästan bara jobbat på Tusenskönan, men med dåligt samvete. Och oj vilket dåligt samvete! Jag tänkte innan söndagen började att jag skulle skriva lika många ord på Edurne – en vintersaga som i går (minst 3279 ord), och på Tusenskönan tänkte jag skriva 1667 ord. Men idealet är som vanligt långt ifrån sanningen. Hittills har det bara blivit 474 ord på Edurne, och hela 3016 ord på Tusenskönan. Jag skulle kunna skriva bra mycket mer på Tusenskönan under kvällen men Edurne pockar på uppmärksamhet. Det går jättetrögt och jag har förlorat entusiasmen för den historien.

Just nu känns det som om jag vänsterprasslar när jag jobbar på Tusenskönan.

Men jag älskar ju Tusenskönan och dess karaktärer! Hur kan man bara lämna sin älskare och hoppa i säng med en vagt bekant? För det är så det är. Edurne är en bekant, någon som jag tycker om sådär lätt, kan säga hej till och prata väder med, medan Tusenskönan skälver ikapp med min själ.

Så hur gör man? Vad gör man? Hoppas att det går bättre i morgon? Eller sliter ur sig ord, ett ord i taget med å så mycket vånda och plåga, bara för att titta på det i morgon och tänka ”åh, vilken skit jag skrev, det där kan jag inte ha kvar”. Kanske handlar det om kritikern? Att den dykt upp igen och jag inte kan skriva vidare på Edurne för att jag om jag ska göra det måste sätta mig i soffan istället för vid datorn?

De senaste dagarna, i dag och i går, har jag bara skrivit på dator, inte ett ord för hand (förutom redigering och korrekturläsning). Och egentligen är det något jag skulle jubla över, för då har jag kommit långt och förbi kritikern!

Nu är det bara så att med mitt plågsamt dåliga samvete kan jag bara få ur mig fragment på Tusenskönan. Jag vågar inte koncentrera mig, kan inte koncentrera mig, inte jobba helhjärtat, inte njuta av skrivandet, bara för att Edurne – en vintersaga står där bakom ryggen på mig med stor blodig dolk i hand och vill hugga mig i ryggen för att jag inte ägnar mig åt att skriva på det som jag vid det här laget tycker att jag borde och måste skriva på! Bara för att jag tagit utmaningen, NaNoWriMo, och inte kan vända mig bort och ge upp bara sådär! Men hur ska jag kämpa på? Ska jag säga det berömda, men ej önskvärda ”i morgon, min sköna”, eller ska jag plåga mig och slita mitt hår och må illa?

Jag slutar här för det blir bara olika liknelser som beskriver samma sak, och jag borde skriva på annat, inte på blogginlägg, och jag borde…

Nej, nu går jag och gör mig en kopp te.

Efter snöpromenaden...

Snöpromenaden fick igång både inspirationen och fantasin. När jag kom hem satte jag igång att skriva. Idealt skulle det ha kunnat gå ännu bättre, men jag är ändå väldigt nöjd med dagens arbete. Jag hann skriva den planerade dagskvoten på Edurne – en vintersaga, och jag hann skriva en hel del på Tusenskönan också. Sedan avslutade jag kvällen med lite korrekturläsning av Tusenskönan och bläddrande i astrologipapper om Maximilian, medan jag såg på en lättsam komedi på teve.

Jag hoppas att morgondagen blir lika lyckad. Har jag någonting att säga till om så kommer den att bli så. Fram för positivt tänkande, för jag tror att det är en av de största källorna till att lyckas med det här NaNoWriMo-skrivandet…

Statistikrapport

9/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 819 ord

10/11: Edurne: 3321 ord, Tusenskönan: 2675 ord

Soliga snödag

Okej om det blir dagar som den 2/11 då jag bara skrev 146 ord, och som det blev den 7/11 då det bara blev 127 ord. Det bjuder jag mig själv på, särskilt som jag skriver mer än dagskvotens minimum de flesta andra dagar. Ja, faktum är att jag förutom nämnda två dagar inte har haft en dag då jag hamnat under 1700. 1706 är det sämsta annars.

Men i går, i går blev det den första nollan. Jag skrev dock 819 ord på Tusenskönan. Men det blev som sagt inte ett ord skrivet på Edurne – en vintersaga. Delar man upp vad jag skrivit de nio första dagarna på nio blir det ändå drygt 1700 ord per dag. Men det funkar inte om jag inte fyller dagens minimikvot. För att komma ikapp tänkte jag dela upp gårdagens 1667 på lördag och söndag, tillsammans med det jag borde ha skrivit den 7/11, plus de 1667 orden. Det ger mig 3270 ord att skriva i dag och 3270 ord att skriva i morgon, söndag.

Jag inser att det är väldigt dumt att inte skriva någonting under en hel dag för oj, vilket motstånd det är nu när jag verkligen sätter mig ned igen och ska skriva. Jag tror att jag kom till den stora ribban redan i förrgår, den 8/11. Då skrev jag 1706 ord men det var fasen så trögt. Jag har nått första riktiga motståndet och om jag inte överbrygger det blir det väl skrivkramp av det hela och det tänker jag inte tillåta mig. Jag har börjat skriva i dag, 147 ord hittills. Men jag längtar efter att skriva på Tusenskönan, och jag känner mig smått stressad över Edurne – en vintersaga, och alla ord som måste bli skrivna. Jag vill komma in i flow-läge, men då måste jag nog sätta mig att skriva för hand… Senaste dagarna har jag skrivit på dator, men blir det motstånd är nog att byta arbetssätt enda sättet.

Så jag, tända värmeljus, avslappnade musik, solig snödag utanför – och en stärkande promenad under eftermiddagen – tillsammans med en bra bläckpenna, och en bunt vita papper borde lösa allting, eller hur var det…

Förresten! Kom ju just på att det snöiga vintriga ute är perfekt inspiration till Edurne – en vintersaga, men då måste jag sluta att skriva om augusti och hoppa framåt i tiden… Kanske var det fel att förlägga romanens början redan i augusti… Det blir promenad i detta nu, känner jag! Dags för frisk luft och snöknarr under skorna!

De nio muserna och Sapfo

Jag har tidigare bara namngivit ett fåtal av personerna som jobbar tillsammans med Maximilian på konserthuset. Det finns en sångerska och en solopianist (Maximilian) på flygel. Ingen av dessa två är anställda på konserthuset, men det är de övriga som är med under konserten som första kapitlet börjar med. Pianospelet och sopransången ackompanjeras av en stråkorkester ledd av en dirigent. För er som är insatta i sådant hoppas jag att det låter rimligt.

Hursomhelst, jag insåg att jag gärna vill veta vad alla heter, även om jag inte kommer att nämna alla i Tusenskönan, för jag måste ändå namnge några till som kommer att figurera mer i boken. Eftersom de alla arbetar med musik tänkte jag ge dem namn som associeras till musik på ena eller andra viset.

Min första källa i sökandet och forskandet efter sådana namn började på http://www.behindthename.com – en väldigt bra sida för övrigt, som jag tipsat om förut men gärna kan tipsa om igen! Nästa sökkälla var Wikipedia. Det här sökandet gjorde jag för länge sedan, månader sedan, och jag samlade ihop en ganska rejäl bunt namn, av vilka jag bara använt en eller två.

På Wikipedia hittade jag en sida om de nio muserna. Jag undrar dock om det blir för mycket om jag namngiver nio av de femton kvinnorna efter muserna. Det är femton kvinnor och tretton män, inalles tjugoåtta stycken att namnge (Maximilian och sångerskan medräknade), varav en handfull redan har namn.

Det är fint och snyggt och snitsigt att använda sig av namn som är förknippade med musik för musikerna i min bok, men jag undrar om det kan gå till överdrift… Och kanske är jag just på väg mot överdrift? Vad tycker ni? Vad tycker Du?

Muserna heter: Kleio/Clio, Erato, Euterpe, Kalliope, Melpomene, Polyhymnia, Terpsichore, Thaleia och Urania. Ett av namnen har jag använt lång tid nu, och det är därmed väletablerat (i alla fall inom mig) och det är Euterpe.

Söker man på Behind the Name med sökordet ”music” för ”meanings” får man en brokig lista med namn som träff. Presley och Lennon känns lite för etablerade och överassocierade för att kunna användas, men annars finns där i alla fall en tre, fyra stycken namn som kan fungera.

Har ni fler tips? Eller tycker ni det blir överdrivet om alla namngives med musikanknytning? Svara gärna ärligt!

Jag har ett par till namn än de på ovan nämnda listor, och det är Chalil som betyder flöjt och Arion som var en grekisk poet. En poet är ju inte samma sak som en musiker i dagens samhälle men jag kan tänka mig att de gamla grekerna knöt det mer samman än vad vi gör i dag. Se bara på Sapfo. Platon kallade henne till och med för den tionde musan.

Sapfos dikter och diktfragment är för övrigt en väldigt god källa till vackra namn. Jag rekommenderar en helbillig liten bok på Adlibris med Sapfos dikter och fragment. Den kostar bara 39 kronor. Det är en tunn men naggande god liten pocket. Hennes fragment ger om inte annat upphov till härlig associationslek; man kan använda sig av en fragmentrad och bygga vidare på den och skapa egna berättelser. Jättebra till skrivövningar!

Åter till mina konsertanställda… Stråkorkestern består av nitton stycken, och så finns det nio övriga inklusive Maximilian och sångerskan. Och dessa innefattar en (kvinnlig) inspicient, en (manlig) dirigent, en (manlig) orkesterchef, en (manlig) orkesterassistent, en första (kvinnlig) konsertmästare, en andre (manlig) konsertmästare, och en (kvinnlig) notbibliotekarie.

Av dessa är det bara inspicienten och dirigenten som är namngivna. Jag har ett namn på notbibliotekarien också men det är jag inte helt nöjd med. Det är det japanska kvinnliga förnamnet Wakana som enligt Behind the Name har följande betydelse: ”From Japanese 和 (wa) "harmony" and 奏 (kana) "play music, complete".

Så frågan är, hur ska jag göra, och vilka namn ska jag använda mig av, eller snarare, vilka namn borde jag skippa?

Har ni fler namn som skulle fungera bättre? Jag kan tänka mig att namn som man först inte associerar till musik kan vara bättre, eller i alla fall skulle kunna blanda till allting på ett bra vis. Om jag bara får tag i sådana namn, som associeras med musik men ändå inte på en gång, och som också fungerar bra och inte blir för konstiga och udda… Även om det är ett multikulturellt kulturhus skulle det vara bra med namn som inte är alltför olika varandra... På det viset kanske vissa av musernas namn sticker ut för mycket…?

Humor och livsgnista

Det blev ingenting mer skrivet på Edurne – en vintersaga i går, och heller ingenting mer på Tusenskönan, så statistiken jag skrev i gårdagens blogginlägg stämmer fortfarande. I dag gick det bättre. Men det märktes att jag tycker att det är roligast just nu att skriva på Tusenskönan.

Jag har så kommit in i Maximilians sätt att uttrycka sig, och han är riktigt ”pratig” av sig, så det är lätt att komma upp i många antal ord. Han tycker om att berätta och han gör det livligt och med en massa ord, omständlig kan han vara ibland också, men han har både humor och gott ordförråd, temperament och livsgnista, så det är jätteroligt att skriva om (eller snarare med) honom. Därtill är det så spännande, massor händer och det är många roliga dispyter och förvecklingar mellan karaktärerna.

Edurne – en vintersaga har inte alls kommit igång på samma vis. Visst händer det spännande saker i kapitel två och tre som jag skriver på nu (jag hoppar lite fram och tillbaka efter humör), men jag skriver i tredje person, visserligen bara från Edurnes perspektiv, men det är ändå mer utifrån, och hon har inte alls samma roliga språkbruk – hela historien är mer i enkelt språk – plus att hon är ett par år yngre och det märks. Visserligen är det mycket humor även hos henne (och ska jag vara riktigt ärlig har hon livsgnista också), men inte på samma vis.

Jag kan inte skriva utan humor även om det är mycket allvar också. Tusenskönan är ju ingen lycklig historia direkt, även om där finns massor av lycka här och var och mitt i och så, men humorn finns där i alla fall.

Det gick som sagt trögt att komma upp i minimiantalet ord på Edurne – en vintersaga. Jag skrev i morse och nu i kväll på Tusenskönan, efter att jag uppfyllt kvoten på Edurne – en vintersaga, och det gick betydligt lättare och ledigare, utan någon som helst ansträngning.

Så till statistikrapporten, eftersom det bara är en dag – i dag – som det rör sig om blir det en väldigt kort lista:

8/11: Edurne: 1 706 ord, Tusenskönan: 1 835 ord.

Precis som i går säger jag att dagen inte är över än. Lusten är så stor just nu så det blir nog fler ord än ovan nämnt på Tusenskönan. Men Edurne – en vintersaga lämnar jag tills i morgon. Jag hoppas jag fått fler idéer och känner mig mer entusiastisk i morgon när jag ska skriva på Edurnes saga… För jag har ju dessutom gårdagen som bara gav 125 ord, vilket betyder att jag har 1 542 ord extra att skriva i morgon… För jag måste ju ha minimikvot för var dag, och räknar inte eventuella bonus jag gjort under dagarna som gått, för de behöver jag inför de veckor som är kvar i november…

Med andra ord ska det skrivas massor i morgon! Och sedan är det helg. Då har jag officiellt ledigt från Tusenskönan, enligt mitt schema 20-21 mån-fre. Ett schema som jag frångått massor senaste veckan, mest på plussidan eftersom jag skrivit alla möjliga andra ströstunder än just 20-21. Så jag kommer att skriva i helgen också, på båda mina projekt! Jippi, vad kul det ska bli (i alla fall att skriva på Tusenskönan… suck)!

Triggrar triggar - en trigger, två triggrar, många tigrar, groawww

Ibland behöver jag bara något som triggar igång mig. Nu har jag fått två triggar på väldigt kort tid, och det har fått det att spinna snabbare och snabbare, riktigt fått igång kreativiteten och fantasin. Tyvärr, måste jag väl säga eftersom det är National Novel Writing Month och jag borde ägna mig åt mitt NaNoWriMo-projekt. För jag talar om mitt andra, gamla, projekt, Tusenskönan.

I går gick det bra att skriva på båda. Jag smet åt mig småstunder under hela dagen då jag skrev på Edurne – en vintersaga, både under min långa tisdagslunch och under andra stunder, såväl som på kvällen. Jag var så uppe i varv och hade sådan skaparglädje och –kraft i mig att jag bara fortsatte av bara farten att skriva på Tusenskönan också på dator. Så gårdagen var första dagen då jag enbart skrev på dator och inte alls satt och skrev något för hand. Det blev 3016 ord på Edurne – en vintersaga, och 2181 ord på Tusenskönan. Se där – det går visst att kombinera två projekt samtidigt!

Under helgen som varit skrev jag ju för hand, och sedan renskrev jag det skrivna, det vill säga, jag gjorde dubbelt arbete på Edurne – en vintersaga. Då fanns det inte någon energi kvar för Tusenskönan.

Men i går och i dag har jag skrivit mestadels på dator. Som sagt skrev jag på dator hela dagen i går, och ändrade bara till att skriva för hand för att komma igång igen. Det är ett tips om ni fastnar: byt arbetsplats och arbetssätt. Istället för dator, ta papper och penna, eller tvärtom.

Triggern igår, för att återgå till vad jag började inlägget med, kom i form av ett telefonsamtal. Jag har en mycket god vän som är en ytterst god läsare och tillika hjälp i mitt arbete med de här tre böckerna (för det är egentligen tre böcker: Tusenskönan, Edurne – en vintersaga och MK).

Efter diskussion med honom kom jag fram till att jag i kapitel ett på Tusenskönan måste backa och göra om, börja en scen på annat vis. Och det i sin tur leder förstås fram till att helt nya saker händer. Jag diskuterade som sagt kring det i går, och började jobba på scenändringarna i dag.

Den andra triggern kom idag, och kom i form av en sida på Internet. Jag ramlade över sidan när jag egentligen sökte efter Maximilians Merkuriusaspekter. Visst, jag har lovat mig själv att bara göra horoskop som innefattar solposition, månposition och ascendentposition. Möjligtvis aspekterna mellan dessa tre. Men i fallet Maximilian kan jag inte begränsa mig till det. Nu hade jag problem med hur han skulle säga repliker, och man kan kalla det bortsmitning. Jag smet ifrån genom att surfa helt enkelt, men efter Merkuriusaspekter eftersom Merkurius har med kommunikationen att göra, hur man kommunicerar och så vidare. Då hittade jag en rekommendabel sida, och några texter, också andra aspekter, som gav trigger och hjälpte igång fantasin att rinna vidare så jag kunde fortsätta att skriva om Maximilian. En del av dessa aspekter har jag inte läst om någon annanstans, så det var ny erfarenhet.

Det var dessa aspekter:

Neptune quincunx Ascendant (0°06)

Mars quincunx Pluto (0°36)

Mercury square Jupiter ( 0°45)

Venus opposition Neptune ( 0°48)

Aspekterna är dessutom de viktigaste hos Maximilian, eftersom de har minst orb (minsta möjliga gradtal från den ultimata, exakta aspektpositionen). Med andra ord är det de aspekter jag kommer att koncentrera mig på när jag skriver om honom. Jag har skrivit orbgradtalet inom parentes.

Som sagt triggade dem mig att komma vidare, och fortsätta med något av allt som det stod i texterna om dessa aspekter i bakhuvudet.

Nu i kväll måste jag säga att det återigen har blivit roligt att skriva dialoger. Roligt för att jag äntligen lyckats formulera dem bra, till skillnad från vad jag gjorde för bara någon vecka sedan. Då var det usla dialoger (i min mening). Och nu lyckas jag få fram allt det som jag vill få fram genom Maximilians monologer och repliker. Det blir kontrast mellan hur han tänker och känner saker och hur han verkligen säger saker, och det är meningen. Det är svårigheten med att skriva i första person, man befinner sig hela tiden i honom – så det blir svårare att beskriva honom utifrån. Då hjälper det om replikerna är välskrivna. Jag tror att jag lyckats. Äntligen.

Så i dag har jag nästan bara fokuserat på Tusenskönan. Jag får trösta mig med att jag redan innan i dag låg på plussidan vad gäller ord per dag på NaNoWriMo-projektet.

Statistiklista

6/11: Edurne: 3016 ord, Tusenskönan: 2181 ord

7/11: Edurne: 127 ord, Tusenskönan: 2449 ord.

Men dagen är inte slut än. Jag kan skriva på Edurne – en vintersaga en stund också innan sova. Och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! För båda mina böcker!

Lycka! Lycka! Lycka!

Det är bra mycket bättre än julafton! Det är som en underbar julafton! Det är som en privat julafton där man kan vara helt galen för ingen annan tittar på (och notera att jag är väl medveten om ”tre gånger”-upprepningen, vet inte HUR många gånger jag använt mig av det greppet i mitt skönlitterära skrivande på sistone)!

Jag fick lapp från Posten i går, och åkte till Posten bara för att få höra att paketet inte kommit fram än. Lappen hade hunnit före. Så jag fick inte veta vad som vad i paketet.

Jag åkte dit efter Friskis & Svettis nu i kväll istället. Antingen, tänkte jag, är det gosedjursräven från min väninna i Stockholm (hon hittade den och tänkte på mig) som kommit fram (jag har räven som totemdjur, som ni kommer ihåg från tidigare inlägg), hon som också är med i NaNoWriMo men inte har någon blogg *vinkar * eller så är det paketet från New Nippon Shop. Ni minns väl att jag talade om att Gackt hade premiärsläpp på sin skiva DIABOLOS i Europa och i Sverige nu i början på november. Nå, den kom egentligen ut i slutet på oktober, så butikerna har den redan.

Det var paketet med allt jag beställt från New Nippon Shop, eller nästan allt. När jag var inne på deras hemsida och förbeställde DIABOLOS, kunde jag inte låta bli att beställa allt annat med Gackt som de hade. Jag har ju varit Gackts fan i evigheter men inte köpt någon av hans skivor. Nåväl, nu slog jag till, och det var verkligen på tiden! Jag beställde en DVD & CD-box med Miyavi också, men den kom inte med i paketet för den var tillfälligt slut hos leverantören. Med andra ord har jag något att se fram emot. Och det var förresten lika bra, för annars skulle jag frestas att sitta och titta på DVD med Miyavi istället för att skriva på NaNoWriMo-projektet.

Nu blev det bara så istället att jag glädjes åt allt annat.

Tänk er en någon som tjuter och skriker och hoppar runt värre än en kanin med hoppfnatt så förstår ni hur jag betedde mig. Lägg till klappande händer och lite dansande, och sen oerhörd försiktighet när jag öppnade själva paketet och skivorna och satte DIABOLOS i dvd-spelaren. Ja, ni fattar galoppen.

Där har ni ett crazy fan! MEN! Jag kan ha användning av det när jag beskriver Edurnes fanclub och fandom.

Som sagt, detta är vad jag beställde:

Miyavi – 7 Samurai Sessions – We’re KAVKI BOIZ – Limited Edition

Gackt – Diabolos

Gackt – Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete

Remix of Gackt

Det sistnämnda, Remix of Gackt, är en singel från 1999, med andra ord förstår ni att den är begagnad. Men jag slog till. Just därför. Enda chansen. Nu finns den inte mer att få tag på i New Nippon Shop, så tji fick ni!

Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete är också en singel, som jag inte fått tag i eller lyssnat på tidigare, inte singelversionen och de andra låtarna som hängde med singeln, i alla fall.

Och nu när jag – precis nu – lyssnar på DIABOLOS! måste jag ju verkligen om igen rekommendera er att köpa den! Ni kommer inte att ångra er. Garanterat!

Gacktreklam över för den här gången.

Bara en sak till. Jag fick en KLUBBA i paketet också! En liten bonus, en sådan där klassisk trevlig klubba med omslagspapper som det står ”Chupa Chups” på, och det är Strawberry Flavour, bara så ni vet. Nästa inlägg (som jag tänkte skriva i dag om det går bra på NaNoWriMo-fronten) kommer inte att handla om Gackt.

Men ändå… Han är fördjävligt bra på att sjunga, är fenomenal på piano och har väldigt talangfulla musiker som assisterar honom.

DESSUTOM, och yay! så följde det med en engelsk översättning till alla låtar på DIABOLOS-skivan. Och det är väldigt vackra texter. Tro mig, jag överdriver inte. Säger jag något menar jag det. Annars skulle jag vara tyst. Men jag måste erkänna att det här var mitt minst sansade inlägg någonsin. Så nu ska jag posta det innan jag ångrar mig.

Och nu ska jag ägna mig åt kreativt skapande och åt att äta klubba. Och *harkel* åt att sjunga med Gackt... (Tips: Låt 8: Black Stone passar jättebra att dansa till)

Kort kvällsrapport

Snabb statistik – antal ord per dag

1/11: Edurne: 2 257, Tusenskönan: 975

2/11: Edurne: 146, Tusenskönan: 0

3/11: Edurne: 3 450, Tusenskönan: 0

4/11: Edurne: 2 987, Tusenskönan: 0

5/11: Edurne: 1 780, Tusenskönan: 105

Som synes är det svårt att kombinera båda projekten samtidigt. Men det gick i torsdags (1/11) så det måste gå igen. Jag ska klara det i morgon. Summan för Edurne-projektet är enligt statistiken 10 620, men det är fel. Efter varje dag har jag skrivit ut vad jag skrivit under dagen, och herre min gud vad fel gjort av mig – korrekturläst! Det har inneburit småändringar, grammatik, typos och dylikt, men också tillägg, småord såväl som längre stycken. Dessa redigeringar har jag varit elak nog mot mig själv att inte räkna in i ”dagsskörden”. Således är där 160 ord extra som jag skrivit men inte räknat i ”dagsskördarna”, vilket då är straffet för att jag redigerar och korrigerar. MEN måste jag tillägga, rättandet får mig att komma på nya idéer, komma vidare när jag (högst tillfälligt och bara för någon minut i taget) fastnat.

Min sammanlagda summa ord är således just nu 10 780 ord.

En snabbredovisning av hur det går att skriva skulle vara: jättebra.

Ett ord som sammanfattar allt. Jag kommer ständigt på nytt att skriva. Jag har ett helt första kapitel på tolv sidor som jag (harkel) putsar på, och jag har fem sidor på kapitel två. Kapitel två är inte lika sammanhängande just nu, men jag är på god väg. Jag ska bara fylla i hålen. Samtidigt har jag många idéer om vad som ska hända, och så vidare. Jag leker med egennamn och betydelsen av dessa och undermeningar på nämnda namn. Och jag har inte ens kommit till den delen av berättelsen där fancluben kommer in i bilden (se tidigare inlägg och mina anteckningar till höger på sidan). Fancluben är långtifrån existerande än och långtifrån påtänkt. Men dit kommer jag så småningom. Just nu handlar boken om helt andra saker, mest om vänskap faktiskt, vänskapen mellan två väninnor vid namn Edurne och Caprice – Vinter och Impulsiv.

Perfectionist

You Are 81% Perfectionist

You're a total perfectionist. So go ahead and congratulate yourself on a "perfect" score. The truth is, everyone is sick of living up to your standards. And you're probably even sick them yourself.

Are You a Perfectionist?