Jag läste om 13 x 13 här och beslöt raskt att det var värt att prova med min bok Tusenskönan. I korthet innebär metoden som beskrivs på den länkade sidan att man plottar sin bok i tretton kapitel, med tretton scener i varje kapitel.
Men istället för att planera hela romanen på det viset, tänker jag använda metoden för varje nytt kapitel. I slutänden blir det ändå samma resultat.
Jag har skrivit olika varianter på plot och synopsis. Nu är tiden att lägga allt detta åt sidan och skriva från hjärtat och med kroppen istället. Lita på minnet och på att jag har tillräckligt av planering och plot i bakhuvudet för att släppa lös och för en stund låtsas glömma det.
Det har jag gjort senaste veckan. Där räcker det med att planera ett kapitel i taget – och under veckorna som kommer.
Såhär tänker jag göra: jag bestämmer kapitelrubrik. Sedan skriver jag siffrorna 1 till 13, och benar upp det aktuella kapitlet i tretton scener. Därefter är det bara att skriva på, för hand, i scen efter scen, tills hela kapitlet är skrivet. När jag är klar och har renskrivit är det dags att göra samma sak med nästa kapitel. På det viset plottar jag, men håller ändå tillräckligt mycket oklart för att det ska vara roligt, spännande och överraskande att skriva.
I måndags kväll blev det ingenting skrivet, men jag hade skrivit tidigare under dagen och det räckte, tillräckligt mycket driv fanns från söndagen 21/10 för att jag skulle kunna fortsätta att skriva på tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen, utan några som helst problem.
Jag har äntligen kommit in i det härliga flow-läget igen, där varje andetag ropar efter skrivande, där jag hela tiden vill skriva, och gör det varje liten stund jag kommer åt. Så jag skrev när jag väntade på att komma in på yogapasset, jag skrev på min långa tisdagslunch, jag skrev under varje liten stund jag kunde smita åt mig. Den som säger att han/hon inte har tid att skriva glömmer alla de där småstunderna som faktiskt finns där.
Jag skrev för hand med bläckpenna på helvita skrivarpapper. En tom, vit yta utan linjer ger tillräckligt med frihet. Att skriva för hand gör det än mindre kravlöst. Men jag fick ändå, speciellt när jag renskrev på datorn, hela tiden svälja kritikern som kom upp och dels klankade ned på det innehållsliga, dels kritiserade det språkliga något så otroligt.
Det gör inte saken lättare att jag gillar att korrekturläsa så ofantligt, och att jag är utbildad till att redigera text gör det inte direkt lättare heller. Jag kan inte skriva ut och läsa det jag skrivit utan att kritisera och markera med rödpenna/motsvarande. Men jag har sagt mig själv att inte korra mer än det allra nödvändigaste, typos och annat dylikt, och det har jag lyckats hålla.
Dock måste jag poängtera, finns humorn alltid där, både när jag skriver och när jag läser det skrivna. Jag skrattade flera gånger under veckan när jag skrev, och när jag under ett par, tre pass satt och läste vad jag renskrivit på datorn efter att jag också skrivit ut det – satt i soffan och läste högläsning för mig själv – skrattade jag också massor. Tårarna rann rentav. Det måste få vara roligt att skriva. Här finns inga fånerier som att man inte ska skratta åt sina egna skämt. Det är viktigt att kunna skratta både med och åt det man skrivit.
I detta har jag Diana Wynne Jones som min absoluta idol. Hon berättade i en artikel att hon en gång när hon låg i soffan och skrev skrattade så mycket att hon ramlade ur soffan.
Det är min måttstock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar