Rätta läget, rätta känslan

Större delen av helgen var frustrerande, skrivarmässigt sätt. Det var inte förrän på söndagen, sen eftermiddag, som jag kom i rätt läge och kunde skriva på bok Tusenskönan. Då kom jag dock igång ordentligt. Jag satt i soffan med en bunt vita A4-papper, blanka, tomma blad till skrivaren. En bläckpenna och god musik, och jag skrev och skrev och skrev. Sexton fullskrivna, handskrivna sidor blev det.

Att skriva för hand verkar vara det rätta när det gäller att lura kritikern och alla andra busar och bovar som kämpar emot mig när jag försöker skriva. Det är just det – genom att säga “jag försöker” frånsäger jag mig ansvaret att lyckas. Som Mia Törnblom uttryckte det på TV3 (ja, jag smiter undan till teven när jag borde skriva): “Antingen gör man något eller så gör man det inte.” Hon illustrerade sina ord genom att tappa något på golvet. “Antingen tar jag upp det här eller gör jag det inte. Det finns inget mellanläge.” Ungefär så sade hon, citerat ur minnet. “Försöker” är bara ett undanglidande nej.

I söndags insåg jag dock att nyckeln till detta att verkligen skriva och vara i flowläge, handlar om att hitta rätta känsloläget. När jag nått det – det läge där jag kan skriva utan att kritisera för varje nytt ord, där jag kan dyka in i handlingen och bara vara spökskrivare för mitt litterära alterego, Maximilian – flyter det på. Där känns det rätt. Där går jag på magkänslan och bortser från att kritikern skriker på högsta volym att det jag sysslar med är fel och dessutom skräp.

Det är just det: jag vill så gärna göra rätt. Men det finns inget rätt eller fel. Ska bara inse det känslomässigt också. För man skriver med kroppen, man skriver med själen, man skriver med andningen, man skriver med musiken inom sig, där hjärtat bankar, där själen sjunger, där livssången dallrar, dansar, brinner, så skör och samtidigt så stark. (Och det där blev många satsradningar, men de kändes helt rätt när jag skrev dem.)

Att skriva är lite som att måla (inte första gången jag säger det; jag vet). När man ska måla (eller teckna) ska man in i rätta läget. Det gäller att se på rätt sätt, där man inte bara ser saker och ting på noggrant vis, utan även tar in det som inte finns där. Vad man målar är inte stolen utan rymderna omkring och mellan stolsdelarna. Man ser färger och former på ett helt annat vis; man kommer in i ett annat seende. På samma vis ska man komma in i ett annat läge när man skriver.

På annat vis, eller i förlängning av ovanstående, kan man säga att skrivande handlar om att våga göra “fel”, våga leka, släppa loss och tillåta sig att göra många, massor av, misstag, för att hitta det som på något vis ändå är “rätt” i det att man skriver. För skriver man med kroppen och med magkänslan blir det rätt, bara man vågar lita på sig själv och sin egen förmåga.