Huvudpersonen och problemet

David Gerrold skriver korta, kärnfulla och väldigt effektiva kapitel i sin bok om att skriva.

“Every problem you've ever had in your life – they all had one thing in common. You were there.” är citatet i början av kapitlet rubricerat Transformation.

Liksom de flesta kapitel i hans bok är det ett viktigt kapitel. En nyckelmening i kapitlet har han fetstilad: Transformation is the reinvention of the self by the Self.

Sammanfattningsvis kan man säga att kapitlet klargör hur viktigt problemet är i en skönlitterär bok. Problemet är någonting som huvudpersonen ska lära sig hantera – eller snarare: huvudpersonen ska inse att det är han/hon själv som ÄR problemet, eller problemets kärna. När huvudpersonen inser att han/hon måste förändras för att kunna lösa problemet närmar sig boken sitt slut. När huvudpersonen förändrats är det bara slutscenerna kvar, och plotens stegring och klimax är överstånda.

En person ställs inför sitt livs största utmaning, och kom ihåg att det ska vara det största som händer i den personens liv – för varför ska du annars skriva om händelsen – om det finns någon ännu större och viktigare i nämnda persons liv?

Först säger huvudpersonen “det här kan jag inte hantera; jag klarar inte det här”, och genom att ha den attityden skapar huvudpersonen problemet. Genom denna sin resignation gör huvudpersonen att det hela blir värre, och huvudpersonen själv blir därmed källan till problemet.

Den enda lösningen är att förstöra sin relation till problemet genom att ta ansvar för problemet, och så att säga “äga” problemet. Så förändringen sker när huvudpersonen säger “JAG är problemet”.

Och för att huvudpersonen ska kunna komma till den insikten krävs en spark i baken, bokstavligt eller bildligt talat. Huvudpersonen måste inse att det finns en möjlighet till annat tänkande, ett annat sätt att vara. Och i allt detta ska givetvis läsaren vara med, och förstå vad som sker och varför.

Slutledes: när huvudpersonen inser “Jag är problemet”, inser han/hon också den omedelbara fortsättningen, vilken är “därför är jag lösningen”.

Och därigenom kommer som en naturlig fortsättning “Jag kan hantera det här, jag ska hantera det här, jag kommer att hantera det här”.

Huvudpersonen har inte bara förändrat sin attityd och sitt tankesätt; han/hon har också börjat tro på sig själv och sin egen förmåga. Förändringen kan vara metaforisk men också ske på riktigt. I fantasy och science fiction, till exempel, kan förändringen vara synlig och bokstavlig, och hela världen förändras tillsammans med huvudpersonen. Luke Skywalker blir en Jedikrigare, för att ta ett exempel ur David Gerrolds bok. Eller för att ta mitt eget exempel: i Sagan om ringen räddar Frodo inte bara sig själv utan hela världen när han gör sig av med ringen.

Så när huvudpersonen har förändrats är problemet inte längre ett problem, bara någonting som måste hanteras, och när problemet hanteras försvinner det, och det går fort – enligt David Gerrold tar det bara tio minuter – och sedan är historien slut.

David Gerrolds bok heter Worlds of Wonder – How to Write Science Fiction & Fantasy men det mesta han skriver om går att tillämpa på allt slags skönlitterärt skrivande, så jag rekommenderar boken till vem som än vill ha korta, kärnfulla, humoristiska och mycket talande beskrivningar av hur man skriver.

Givetvis finns kapitel om just science fiction och fantasy som inte andra slags författare har lika stor behållning av, men där finns ändå något att hämta, även i de kapitlen – om inte annat kan det stilla något av nyfikenheten kring hur fantasy- och science fictionförfattare tänker.