Kaféklichén

Som alltid hade jag måndagseftermiddagen ledig. Redan innan dess, ja, redan i går söndag, bestämde jag mig för att jag skulle tillbringa måndagseftermiddagen på kafé. Ändå fann jag visst motstånd när eftermiddagen kom. Först gick jag runt lite i butiker, innan jag äntligen satte mig med en cappuccino och en smörgås i ett hörn av Systrarna Ericsson, och skrev. Jag piffade upp och trendade till kaféklichén genom att ha MP3-spelare (länken leder till bild på just min!) med moderna små pluggar i öronen. Och ja, jag lyssnade givetvis på min absoluta favorit, Gackt.

Jag satte igång att skriva meddetsamma, och vips och hoppsan, så lätt det ändå gick, särskilt med tanke på hur mycket ångest, tankemöda och energi jag under de senaste veckorna lagt ned på att klaga på att jag inte skriver, oroa mig för att jag inte skriver, stressa upp mig för att jag inte skriver, önskar att jag skrev, önskar att jag var inne i ett flow-läge, och så vidare.

Trots den trevliga kafémiljön satt jag där bara tills jag avslutat ätandet och drickandet av allting, inklusive glaset med vatten, det vill säga i ungefär en timme. Någonting är det, jag vet inte vad, som får mig att få aningen dåligt samvete för att jag sitter och skriver i en miljö där man ska sitta och äta och prata med sin bordsgranne. Hur känner ni när ni sitter på kafé? Jag har nog inte riktigt fastnat i kaféklichén...

Jag skulle kunna låtsas prata med Maximilian eller sitta och sjunga med Gackt, men det skulle se galet ut i andras ögon, eller hur? Nog skulle du haja till om du såg en tjej som satt för sig själv och sjöng:

“kono heya ni mada okiwasureta... kimi no omokage o sagashiteiru yo... me o tojireba ima mo kimi ga... soba ni iru you na ki ga shite... itsuka wa atarimae no you ni... wakare ga kuru koto... wakatteita no ni“ ...

...Ja, ni fattar konceptet... Det är en av de där låtarna som nästan är omöjliga att lyssna på utan att sjunga med i (Texten till låten Kimi ni Aitakute (jag vill träffa dig) tagen härifrån). Apropå det, en sång som nästan är omöjlig att gå till... Ja, alltså. Efter mitt besök på Systrarna Ericsson gick jag till stadsbiblioteket. Mellan skönlitterära avdelningen och fackavdelningen finns en gångbro, och medan jag gick på den gångbron lyssnade jag till “Vanilla”, och jag måste tillstå att det var riktigt svårt att inte börja dansa! Sätt på låten på riktigt hög volym, blunda och lyssna, eller ställ er upp och gå och försök att inte gå i takt! Tänk er att ni har hörlurar i ögonen och musiken riktigt, riktigt i huvudet och i er – det blir helt omöjligt att inte gå med musiken.

Och ja, här måste jag erkänna att jag är ny på det här med MP3-spelare. Jag köpte en på Clas Ohlson innan Frankrikeresan för att ha med mig på resan, en med “bara” 2 GB (som också är kombinerat USB-minne), nog för mig att få med mig bara min absoluta favoritmusik, men ingenting mer än så.

Hursomhelst, på biblioteket gick jag till kafé nummer två. “Café Tuppen”. Och där kan jag sitta i lugn och ro att skriva fast kaffet tar slut, utan dåligt samvete. Den här gången blev det en helt onödig kanelbulle till kaffet (som förstås var spetsat med mjölk), men då tänkte jag som så att jag sedan kanelbullens dag i torsdags (4/10), nu har provat på tre sorters kanelbullar, och det är ju bra, för att jag ska kunna se vilken kanelbulle som är godast och lära mig känna skillnaden på kanelbulle och kanelbulle (lite som vinprovningen under veckan i Frankrike). Visst låter det fånligt löjligt? Men det är roligt med knasiga ursäkter till saker och ting, helt i onödan, eftersom det är bara mig själv jag ursäktar mig för. ^^;; Och roliga paralleller är alltid kul att dra.

Anledningen till att jag först valde Systrarna Ericsson var för att de har cappuccino, något som inte finns på Café Tuppen, och sedan Frankrikeresan har jag blivit fast i cappuccinovärlden (innan dess var det latte som gällde, innan jag för några månader sedan tröttnade på det, och körde med min vanliga kaffe med mjölk istället), och därför ville jag få mitt cappuccinolystmäte tillfredsställt först.

Precis som på Systrarna Ericsson var det inga som helst problem att skriva på Café Tuppen. Jag skrev så bläckpennan glödde i min lilla spiralanteckningsbok. Jag föredrar anteckningsböcker och -blogg med spiral, framför annan limning. Där blev det ännu någon timme av skrivande innan jag flög iväg över till fackavdelningen igen och lånade med mig Natalie Goldbergs “Skriva med kropp och själ” (Writing Down the Bones), en bok som jag lånat och läst förut, men som jag tänkte att jag denna gång kunde läsa med andra ögon och annan infallsvinkel eftersom det var några år sedan jag läste den sist. Visserligen har jag läst så många böcker om att skriva att jag tycker att jag kan allt som står där, men det är alltid bra att påminna sig själv om självklarheter, inspirera sig med orden från någon som lyckats, och kul med annan synvinkel. ...Det enda som verkligen, verkligen, verkligen hjälper, och det vet jag, är att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och läsa, läsa, läsa.

Jag har börjat läsa skönlitterära böcker igen, var ett tag sedan jag tog mig tiden, och det blir färre och färre böcker som man hinner med under åren. Bara jämför med hur jag i lågstadiet lånade med mig femtio böcker hem och läste ut allihop under lånetiden utan att behöva låna om böckerna en enda gång!

Nu är jag nere på femtio böcker per år (eller femtio upp till hundra), och då klumpar jag ihop allt i den sammanräkningen: barnböcker, manga, manwha, andra serieböcker och seriealbum, fackböcker och skönlitterära böcker. Men inte tidningar och tidskrifter. Fyra böcker per månad, och vissa månader inte en enda utläst bok. Ack, ack, ack. Det låter inte alls som bokslukaren jag var under min barndom, då jag läste en bok om dagen, lätt överdrivet. Jag har gått och blivit gammal. ^^

Jag får skynda att försvara mig själv genom att säga att jag skriver betydligt mer. Men det är väl inte heller helt sant? Eller är det...?