Lär mig att vara taktlös, snälla!

Hur gick det i går? Hur gick det under Första Dagen med Det Nya Schemat?

Det gick lysande! Eller det gick i alla fall.

Jag tillbringade en timme på Café Tuppen, från halv ett till halv två, ungefär, och insåg att de hade haft en maskin i över ett år, som man kan göra skummande cappuccino i. Efter kaffet med mjölk beställde jag en cappuccino. Inte den bästa cappuccino jag druckit, men den dög. Dessutom fick man en liten mörk chokladbit med den svarta koppen och dess vitskummande innehåll.

Jag skrev i ett anteckningsblock, och det gick hyfsat.

Min skrivartimme klockan 20:00-21:00 gick jättebra. Jag skrev och funderade och skrev vidare. Den här gången först på ett rosa papper med blommor, från Candy, där ett citat finns längst uppe på papperet. Vid texten as tears go by står:

“Hello darkness my old friend I've come to talk with you again, because a vision softly creeping, I left the seeds while I was sleeping, and the vision that was planted in my brain Still remains within the sound”.

Känns det igen? Det var lite konstigt avhugget dock (för att inte tala om överhoppade komman och liknande felaktigheter).

Efter ovannämnda papper övergick jag till att skriva på ett större, vitt papper med en rosa ros i övre vänstra hörnet. Jag skrev på en scen som utspelar sig en bit in i boken – jag vet ännu inte exakt var – men det är en kärleksscen, ett skälvande, osäkerhetens möte som innebär promenad, många blickar och mycket outtalat.

Jag KAN inte ha hittat Maximilians röst riktigt ännu, eller snarare, jag har gått lite vilse, för han KAN väl inte tala (läs: skriva) så otroligt klichéigt. Jag hoppas på att det är det berömda “skräpskrivandet” som fått mig fången och därmed låter Maximilian uttala sådant som han inte skulle kunna göra.

Än svårare än klichéartiga kärleksscener, eller lika svårt, är detta att få fram Maximilians rättframhet. Han ska ha SVÅRT för takt. Han ska vara rent otroligt taktlös. Han ska LÄRA sig takt genom bokens gång, men det ska inte gå utan ansträngning.

Och jag river mitt hår och suckar och tänker mig blå, men inga taktlösheter når min penna. Jag är alldeles för försynt och tyst och snäll (på ett mesigt sätt). Jag måste tillstå och erkänna och allt det där att jag är Maximilians raka motsats. Han är extrovert och taktlös. Jag säger inte ens 1% av vad jag tänker att jag ska säga. Lätt överdrivet förstås.

Det är så det ska vara att skriva. Att överdriva ger effektfullhet. Om jag bara kunde lära mig att vara taktlös! Ge mig gärna tips! Fram med alla dumheter du har sagt! Jag tar välkommet emot dem!