Ego Boy

Kärt barn har många namn, och Maximilian har fått ännu ett – Ego Boy. Han handlar precis som en ego boy i början på andra kapitlet.

Jag har skrivit om andra kapitlet på bloggen förut, länge sedan nu, men som första kapitlet utvecklade sig och slutade, måste jag nu skriva om andra kapitlet. Vissa saker som hände kanske händer eller kanske slängs bort helt och hållet medan andra saker bestämt får vara kvar, men i hårt redigerat skick. Detta gäller för kapitel tre såväl som kapitel två, förresten. Och allt annat jag skrivit framåt, när jag tänker efter. Gammalt som är skrivet då jag skrev i tredje person och inte i första…

Under min lunch i dag skrev jag en timme på Tusenskönan; det blev 1 534 ord. Och med det har jag kommit igång igen efter gårdagens nästan-nolla (jag skrev 233 ord på Tusenskönan i går).

I början på andra kapitlet handlar Maximilian som en riktig ego boy. Först är han misstänksam mot sin vän och ja, vad ska man kalla henne, en ytligt bekant? älskarinna? väninna? – hursomhelst, en dam som vi kan kalla fröken C. Sedan kräver han total uppmärksamhet av dem och när de inte ger honom den blir han arg och sticker (lat som han är) istället för att ta konflikten (konflikträdd, hallå!).

Och när han småningom kommer tillbaka blir han arg för att vännen nämnd ovan tar beslut och involverar honom i beslutet, varefter vår käre herr Ego Boy sätter sig på tvären och beslutar om, bestämmer något helt annat, och drar in fröken C i sitt beslut, utan att fråga henne vad hon vill. Med det handlar han som ni lätt kan se precis tvärtemot sina egna ideal om hur andra (däribland nämnda vän) ska handla. (Att sedan fröken C tycker att Maximilian kommer med ett utmärkt förslag (läs: beslut) är en helt annan sak.)

Där har vi herr Ego Boy i ett nötskal. (Och å vad jag älskar honom för det!)