måndag 26 november 2007

Taihen desu!




Det är förskräckligt!

Jag har fastnat, återigen, i j-dorama-träsket!

Det är förstås elakt att kalla det så. Det är egentligen väldigt roligt. Det är rolig, dramatisk, överdriven, teatralisk teveunderhållning när den är som bäst! Den japanska tv-serien jag börjat titta på är Hana-Kimi som den kallas i vardagslag (Hanazakari no Kimitachi e – se bilden ovan). Som om inte det räckte finns det en taiwanesisk version av samma serie, Hua Yang Shao Nian Shao Nu – se bilden nedan. (Hittills tycker jag bäst om den japanska versionen.) Serien ifråga är baserad på en manga (japansk tecknad serie, i detta fall för flickpubliken), som jag inte läst men hört talas om, och jag har läst liknande serier tidigare, så handlingen i just den här är inte på något sätt unik, men det är ändå, som sagt, rolig underhållning. Men varje avsnitt är på fyrtiofem minuter upp till en timme, om inte mer, och det stjäl tid från min skrivtid!

Dessutom går det inget bra att skriva!

Om det är j-doramatittandet eller tröttheten för att jag skrivit över 74 000 ord hittills i november, det vet jag inte. Det blir väl som en sådan där (klichéartad) ond cirkel. Jag slutar skriva och tittar istället på nämnda tv-serier. Jag känner mig trött och oinspirerad, och smiter undan istället för att kämpa, och så är cirkeln sluten.

Ironiskt nog är det ett av huvudtemana i nämnda serie(r), detta att verkligen kämpa, kämpa, kämpa, tro på sin dröm och sig själv och det man vill, för att nå sina mål, vara sann mot sig själv och sina inre (såväl som yttre) talanger.

Fast det är i och för sig inte heller något unikt för just denna serie/dessa serier. Det budskapet har de flesta japanska (jag vet inte hur det är med taiwanesiska) teveserier och mangaböcker, i alla fall alla de som är riktade till ungdomar. Och varför de har detta budskap är lätt att förstå, så det fördjupar jag inte vidare här.

Hursomhelst gör jag i alla fall som dessa ungdomar – jag kämpar på! Skam den som ger sig och allt det där.

Men sade jag inte i ett tidigare blogginlägg att jag skulle ge upp? Det är också en sak att kunna: att veta när man nått sin gräns och det är dags att ge upp. Och 74 000 ord är ändå 74 000 ord. Så jag säger 74 000 ord ”and counting” och återvänder till… öh, tv-serien? Öh? Boken? Öh? Tusenskönan? Edurne – en vintersaga? Öh? Öh? Öh?


1 kommentar:

  1. Harriet11:40 em

    Haha, jag har tänkt detsamma kring manga/anime och kämpaanda, i synnerhet då man _i en manga_ ser någon som läser manga framställas som en oseriös latmask!!! (Tänk Usagi Tsukino...) Är det verkligen smart att förolämpa sina läsare på det sättet? Tydligen.

    Hur som helst, alla måste ta igen sig ibland. Det viktiga är väl att du väljer ett sätt att vila som verkligen laddar batterierna och får dig att vilja ta itu med skrivandet igen. Det är väl jättebra ifall j-dorama har den effekten på dig! (Oavsett om det kräver ett avsnitt eller 10...) Om inte, tja, då kanske det gör dig så stressad och ger dig så dåligt samvete att du skriver ändå, trött eller ej. Så funkar mina distraktioner från plugget för tillfället...

    SvaraRadera