Maximilian har just nu en jättestor hemlighet som han bär omkring på, som endast en enda person fått veta något om och det är hans bäste vän Ace.
Men det slog mig i dag, nyss faktiskt, när jag försökte skriva på en scen med två personer närvarande, Maximilian och hans fostermor Isobel, att det inte alls är likt hans person, med hans karaktär, personlighet, egenskaper, att ha en sådan gigantisk hemlighet för de närmaste runtomkring honom. Speciellt inte eftersom denna hans hemlighet påverkar hela hans vardag, och minst sagt ställer till det för honom.
Jag kom på mig själv med att tänka: ”Men vad håller jag PÅ med? Vad GÖR jag med honom? Det här är inte han!”
Som han är skulle han orera om denna sin belägenhet tills de omkring honom, hans familj (bestående av fostermodern och de tre bästa vännerna) skulle förgå av leda. Eller bli lika upprörda som han. Hursomhelst skulle de tycka synd om honom – och just ”tycka synd om”-biten skulle han inte vara fullt så förtjust i, MEN det skulle innebära att de ger honom massor av uppmärksamhet och det är ju vad han mest av allt vill ha.
Så, kommer jag fram till, han skulle inte stilla och tyst lida. Han skulle klaga, slita sitt hår, ställa till scener, dramatisera och överdramatisera det hela, verkligen leva ut det. Göra ordentligt dramatik av det, och det med rätta faktiskt!
Så varför blev det så här?
Först och främst ville jag skapa konflikter, men konflikter finns där ändå. Sedan trodde jag att den här hemligheten skulle göra honom för generad, och att han därför inte ville berätta om den för någon. Jag trodde vidare att han helst skulle bära denna komplexa situation, som hemligheten innebär, för sig själv, hantera den i tysthet och lida i ensamhet. Visst, han lider i ensamhet, han pratar ogärna om sina känslor. Han är på något plan bra på att tala om känslor, men håller dem helst ändå för sig själv, och visar sällan vad han verkligen innerst inne känner (helst inte om det är ”negativa” känslor). Men han skulle som sagt göra dramatik av sin vardag.
Dessutom är det en sådan slags hemlighet som han MÅSTE ha hjälp av någon med för att kunna hantera.
Det är en sak att han inte skulle berätta något för sina arbetskollegor, en helt annan sak är det med familjen. Han har ändå släppt sin fostermor nära inpå livet, liksom de tre vänner han för närvarande bor hos.
Med andra ord ska jag vara sann mot hans natur och låta honom berätta om hemligheten för sin fostermor och för sina tre bästa vänner, dessa hans bröder. Genom att göra det hoppas jag – tror jag! – att jag kommer att få fart på historien igen.
För det är så det är: gör man ”fel” någonstans, fel mot karaktären i boken vilken man beskriver så hackar det, man fastnar och kommer inte vidare. Allting blir med ens knöligt och gropigt och svårskrivet. Det är så det är just nu. Och nu har jag äntligen insett varför!
Det känns riktigt skönt att äntligen få låta Maximilian berätta om sin hemlighet, anförtro sig till sina tre bästa vänner och till sin fostermor. Dessutom blir det ännu mer intressant i frågan om hur vännerna och fostermodern hanterar hemligheten. Vilka av dem kommer att föra den vidare? Vem av dem kommer att prata bredvid mun? Vem av dem är mest värd att kallas sann vän?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar