Författarmånad i juli

I morgon börjar juli och med det min semester från brödjobbet.

Juli ska bli min författarmånad.

Helgen den 8 till 10 juli ska jag gå en fortsättningskurs på skrivarkursen jag gick förra sommaren. En kurs i att skriva med glädje.

Vi ger ut en bok tillsammans. Spökhistorier och noveller som alla kretsar kring Färgargården i Eringsboda, där också kursen äger rum.

Novellantologin kommer ut lagom till bokmässan, så håll utkik.

Därför är det hög tid att värma upp. Jag har redan börjat så smått med några handskrivna skrivpuffar och andra skrivövningar.

Under veckan som kommer ska jag korrekturläsa mina noveller några sista gånger.

I morgon börjar författardag 1, juli månads första dag.

Read-a-long: Röta, del 1, sidan 1-194

I juni läser jag, tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg och några till, Siri Pettersens andra bok om Hirka, andra delen i serien Korpringarna, som heter Röta.

Fram till i går, lördag, skulle vi läsa till och med sidan 194. Nelly delade upp Röta i tre ungefär lika långa delar. Precis efter att vi läst varje del, bloggar vi om den och diskuterar det vi läst. Häng med du också!

För det här inlägget är det stor spoilervarning om ni inte läst boken.

Sluta läs detta inlägg nu, om ni inte vill veta väsentliga delar av vad som sker i boken Röta.

Jag blev först förvånad (och ändå inte) över att det blev modern tid för Hirka, i människovärlden. Jag hade anat det, och det stod nämnt även på baksidan av boken, som jag ju läst vid något tidigare tillfälle. Nu vill jag inte titta alltför nära på den texten. Ofta avslöjar baksidestexter bra mycket mer än de borde.

Bild lånad härifrån.

Det är fascinerande (och samtidigt bekräftande och skrämmande) att se hur Hirka ser på vår människovärld, lite som människor från forna tider skulle tänka och känna om de skulle komma in i vår moderna tid.

Rimes och Hlosnians dialoger är intressanta just för att Hlosnian talar som i dimma, menar vad han säger men säger det på lite omständligt, luddigt, tokigt vis. Man måste verkligen tolka det man läser, och det tycker jag är roligt.

Korpblod är ännu mer starkare än vad jag trodde, i och med Graals användande av det, att det till och med öppnar portar mellan världar – där portarna (enligt Hlosnian och Rime) nu är stängda igen. Sedan är Damayanti ännu mer insyltad i det här, vilket gör att jag undrar hur det kommer att gå för Rime om han trasslar in sig i något slags närmare relation till henne, på vilket vis han kommer att bli utnyttjad av henne (och genom henne också utnyttjad av Graal).

Pettersen skriver så att man fängslas, rycks med, och ser framför sig det som händer. Även sådana hemska scener som den med korpen som blev itusliten och den blinde som kom fram. Jag undrar om detta bottnar i riktiga mytologier eller om det är något som Pettersen hittat på själv helt och hållet.

Jag vill forska i saken och hitta på lika fantastiska sagor själv, som innehåller både det grymma och det vackra. Det är vad jag mest gillar med Siri Pettersens sätt att skriva: att det inte ger tydliga och omedelbara svar, att det väcker frågor hela tiden och att det får läsaren att läsa aktivt, att tänka efter.

Den här boken får mig att vilja läsa igen, jag som varit i en lässvacka och knappt läst alls på sistone. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Recension: Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Handlingen från Rabén & Sjögrens hemsida:

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

En berättelse om raseri och hämnd, om skuld och skräck och om kärlek och avsky, skriven av succéförfattaren Holly Black.

Den här versionen var bra mycket bättre än vad som stod på bokens baksida, som jag tyckte gav alldeles för missvisande intryck av vad den här boken handlade om. För på baksidan av mitt exemplar stod:

Morgonen efter en stod fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever, förutom hon själv, är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda ställe där de är säkra. Och tiden är knapp ...

Boken handlar inte så mycket om en livsfarlig jakt som texten implicerar. Jämför med texten ovanför, från förlagets hemsida, där det står det bättre beskrivet. Nåväl, hursomhelst.

Här följer min recension av boken:

Jag har velat läsa den här boken sedan jag först hörde talas om den, när den bara fanns på engelska och ännu inte översatts till svenska. Just då kom jag mig inte för att köpa den. När den nu översatts till svenska, passade jag på. Generöst nog fick jag ett recensionsexemplar av boken i inbundet format av förlaget Rabén & Sjögren.

Den här boken var blodigare än jag hade tänkt mig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, det var en bok av Holly Black och jag vill gärna läsa allt jag hittar av henne, för jag har fått för mig att jag gillar allt det hon skriver.

Jag gillade den här boken också, men jag hade nog ändå trott att det var mer av en barnbok, lite mer som Dockskelettet, länk till min recension. Som den var nu var den på tok för blodig och visuellt grym för att vara något annat än en ungdomsbok. Femton plus skulle jag vilja sätta på den här boken. Fast jag ser att det svenska förlaget satt åldern 12-15 år på den här. Jag gör lite snabb research och ser att Barnes & Nobles klassar den som för 14-17 år. Lite mer lämpligt, kan jag tycka.

Med det inte sagt att jag gillade boken. Jag blev bara förvånad till en början. Men snart rycktes jag med och in i handlingen.

När man väl börjat i den här boken kan man inte sluta att läsa. Karaktärerna hade djup och var mångdimensionella, handlingen var genomtänkt. Holly Black kan som alltid det hon gör och den här boken är välskriven.

Hon skrev i sitt efterord att hon inspirerats av tidigare skrivna vampyrböcker, bland annat Ann Rice. Ann Rice är en av de få författare av vampyrböcker jag annars läst. Jag har läst de flesta av, men inte hela hennes vampyrserie. Jag tappade bort mig och tröttnade någon gång efter, kanske femte(?) boken.

Ann Rice var också blodig, fast mättad på ett annat vis i och med att jag också fascinerades så av hennes språk och suggestiva sätt att berätta.

Holly Black kan också verkligen skriva, men hon har ett vardagligt, lite enklare språk, inget speciellt men ett som fyller sin funktion och inte står i vägen för handlingen. Och det är bra.

Ann Rices böcker är dessutom helt klart riktade till vuxna, medan Holly Black riktar sig till ungdomar och också därmed har både ett mer ungdomligt språk, ungdomsrelaterade teman och mer av ett snabbt och spännande tempo, än vad jag minns att Ann Rice hade.

Jag rekommenderar den här boken för alla som gillar vampyrer och inte har emot något att det är blodigt och många som dör.

Den här boken passar de som inte nöjer sig med light-varianter av vampyrer likt de som förekommer i Twilight, utan vill ha lite mer ”brutalt farliga på riktigt”-vampyrer, där det inte bara sägs, utan faktiskt också visas och syns i handling och sätt hos vampyrerna att de faktiskt är farliga.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!

Författare: Holly Black

Titel: Den kallaste flickan i Coldtown

ISBN: 978-91-29-69492-5

Förlag: Rabén & Sjögren

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist

Jag fick en förfrågan av Eva Holmquist om att få läsa hennes två böcker Ödeland och Hoppa så fångar jag. Naturligtvis sade jag ja. Eftersom Hoppa så fångar jag är den sista delen i en trilogi, bad jag att få de två första delarna i serien. Generöst nog så skickade Eva Holmquist mig e-böcker av de båda första delarna. Den sista delen samt novellsamlingen Ödeland, som jag har recenserat här, fick jag i pappersformat.

Eftersom jag hade fått en Kindle när jag fyllde år i februari, passade det utmärkt att få ett par e-böcker att läsa!

Det var med stort nöje jag läste Kedjor känns bara när du rör dig och resten av trilogin om Diligentia.

Jag hävdar fortfarande att jag är lite av en nybörjare på science fiction, fastän jag läst science fiction längre och mer än vad jag trott, något jag insett i efterhand. Redan på gymnasiet läste jag Ursula K. LeGuins böcker och älskade dem, inte bara fantasytrilogin om Övärlden, utan jag lånade alla hennes böcker från stadsbiblioteket (som ligger ett stenkast från gymnasieskolan där jag gick). Därför har jag läst en hel del science fiction, utan att vara medveten om att det är just science fiction.

Så kallad hård science fiction har jag dock läst mycket mindre av. Hård är i betydelsen att det är mycket teknik och tekniska termer, helt enkelt mycket vetenskap (science) inblandad i fiktionen.

Trilogin om Diligentia är inte hård science fiction, utan snarare mjuk, med genren som bakgrund för de dramer som utspelas mer på det personliga planet, i relationerna mellan människor och i det som utspelas inom människorna.

Diligentia är ett rymdskepp och trilogin handlar också om att resa och utvecklas, om att leta reda på och hitta sig själv.

Boken är riktad till ungdomar och skriven på ett enkelt och lättillgängligt språk som väl fungerar ihop med handlingen, driver allting framåt, och gör att man som läsare kan fokusera på innehållet och spänningen, som stiger genom hela boken. Det här är en riktig bladvändare.

Tyvärr tyckte jag att allting skedde lite för snabbt mot slutet. Boken kunde gärna ha varit längre, eftersom jag kände att utvecklingen skedde lite för hastigt under den sista fjärdedelen av boken ungefär.

Kvinnorna hade en lägre status på rymdskeppet, under större delen av boken. Det var först på slutet som detta ändrades – alltför lätt och utan större protester – det blev inte så trovärdigt som jag skulle ha velat. Dessutom nådde rymdskeppet sin destination för snabbt, och man fick inte uppleva något av just det utan allting hastades över lite snabbt.

Det faktum att det bara var femtio personer på generationsskeppet, blev jag också fundersam över. Skulle det verkligen gå att få en flerhundraårig population av bara femtio människor – som också förblir ungefär femtio stycken generation efter generation? Min mottanke är att det blir inavel rätt snabbt, men jag är å andra sidan inte insatt i genetiska fenomen och jag hoppas att Holmquist har gjort sin research i detta, så att det faktiskt är troligt ändå, att det skulle lyckas.

Annars tyckte jag mycket om den här boken, och när jag hade läst den, såg jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och var glad att jag redan hade båda böckerna hemma och genast kunde fortsätta resan med Diligentia.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Kedjor känns bara när du rör dig

Förlag: Ordspira förlag

Format: e-bok

ISBN: 9789198013979

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris e-bok

Adlibris häftad

Bokus e-bok

Bokus häftad

SF-bokhandeln häftad

Recension: Drakarna av Julie Kagawa

Handlingen, från baksidan av boken:

För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världsomspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna.

Ember och Dante Hill är två unga drakar som vuxit upp som bror och syster i Talons hemliga anläggning. De har tränats och förberetts för att kunna infiltrera det mänskliga samhället, och som slutprov placeras de i strandstaden Crescent Beach. Ember är nyfiken på tonårslivet och längtar efter att få uppleva en sommar i frihet innan hon tilldelas sin slutgiltiga plats i Talons organisation. Men så dyker plötsligt en laglös drake upp och ifrågasätter allt Ember lärt sig.

Garret Xavier Sebastian är bara sjutton år, men redan en ärrad drakdödare. Som soldat i Sankt Görans Orden är hans uppdrag att eliminera alla drakar – särskilt de unga. Nu skickas han till Crescent Beach på ett uppdrag: att undersöka två eventuella Talon-agenter och eliminera dem. Men först måste han vara helt säker på att de verkligen är drakar, och med Ember Hill är ingenting säkert. Embers mod, självförtroende och vilja ställer allt Garret lärt sig på ända. Hur mycket är han villig att ge upp för att få reda på sanningen om drakarna?

Min recension:

Tidigare har jag läst trilogin Öster om Eden av Julie Kagawa. Det var en serie som växte med varje bok och som jag tyckte riktigt bra om på slutet. Därför hade jag något av förväntningar på den här boken, att jag skulle fastna lika mycket för den, och blev besviken. Den var inte alls lika spännande eller kvalitativ som den förra serien.

Först några ord om språket. Boken var skriven i första person hela vägen igenom, med ungefär vartannat kapitel ur den enas respektive den andras, av de två olika huvudpersonernas, perspektiv.

Även om den skiftade mellan den kvinnliga huvudpersonen och den manliga huvudpersonen var det ingen större skillnad på dem, varken i språk eller attityd.

Skriver man i första person ska gärna huvudpersonen ha en attityd som kommer fram även i språket, och inte bara i handling. Både i språkval och i sätt att berätta. Annars utnyttjar man inte första persons-perspektivet som man faktiskt kan göra.

Jag tror att Kagawa använde första person bara för att förstärka känslan av att man följde två personer. Hade hon gjort det bra hade det fungerat, nu blev det bara kulissartat med ”jag”; hon kunde lika gärna ha skrivit ”han” och ”hon” – författaren var inte närmare personerna än så. Det kunde alltså lika gärna ha varit en bok skriven i tredje person, på ett nära vis.

Angående handlingen, så hade den verkligen potential. Idén i sig, att drakar skulle ta mänsklig skepnad och sedan försöka smälta in i samhället, är det inget fel på. Men utförandet, Kagawa, utförandet!

Kagawa, som ung författare och kvinna av i dag, följer sin nutid och sitt eget samhälle med utseendefixeringen som är så etablerad i vårt samhälle, speciellt bland ungdomar. Hon låter det speglas till och med på drakarna och deras personligheter. Drakarna blev med ens bara mänskliga varelser med reptilskal: drakarna, med motiveringen att de är dragna till allt som är vackert, valde, när de valde människoform, alltid att se vackra ut. Enligt Kagawa.

Visst, det kanske inte är så konstigt, om man har möjlighet att välja hur man ska se ut som människa, att man väljer att se bra ut. Fast det verkar samtidigt osannolikt. Borde inte bara människoformen av draken spegla hur man faktiskt redan ser ut som drake? Och där finns det väl lika många olika sorters drakar som det finns nyanser och olikheter hos människorna, kan jag tänka. Bryr sig verkligen en drake som tar mänsklig form om ifall han eller hon ser snygg ut i en människas ögon?

Dessutom störde jag mig på att det över huvud taget nämndes, och att boken därmed blev en sådan där tröttsam en där utseendet har sådan fokus. Det är klart att det behövs”snygghet” (åtminstone subjektiv sådan; skönheten finns i betraktarens ögon) för attraktion människor emellan, att utseendet spelar roll i kärlekssammanhang, men det är onödigt av Julie Kagawa att uppmuntra det. Världen är tillräckligt utseendefixerad som den är redan. Det behövs inte femtioelva böcker som också fokuserar på ytlighet och utseende. I en bok vill man ha lite djup, inte bara ytlig fernissa och platt pappersfigursunderhållning för stunden.

Vad gällde romantiken var det en kärlekstriangel i fokus. Även om jag inte har haft något emot sådana tidigare, i andra böcker, kändes det den här gången lite tjatigt, kanske också för att jag läste Glastronen, Ceremonin och Drakarna på rad efter varandra, med bara en mellanbok.

Tyvärr är det alltför tydligt att Julie Kagawas bok är en ungdomsbok, i dess minst smickrande mening. Den har för mycket ”sista-sommaren-i-frihet-innan-jag-blir-vuxen”-ton över sig.

Så som sagt, lite för mycket utseende och ”semestern-tar-snart-slut”, samt lite för mycket sommarromantikslisk, som dessutom innehåller en massa skräpmat – antagligen tror de att de är så vackra att utseendet inte kommer att påverkas över huvud taget av att de proppar i sig pommes frites varje dag. Ungdomens tilltro till odödligheten (speciellt om man är en drake och ändå lever i hundratals år) är universiell.

Sammanfattningsvis kan jag säga att trots att boken hade en del action och spänning, mellan strandbad och surfning i havet, var den tråkig större delen av tiden, och det var bara mot slutet det hände lite mer och blev spännande, så att det grep tag, i alla fall för stunden.

Greppet är dock väldigt löst, och jag tror inte att Kagawa greppat tag tillräckligt hårt om mig. Jag är inte direkt varken sugen eller nyfiken på fortsättningen. Själva drakbiten är tyvärr för outvecklad och därmed ointressant, kärlekstriangeln är förutsägbar, och tyvärr fokuserar Kagawa mer på romantiken än på drakarna.

Vill du läsa något lättsmält för stunden, med mycket surfning och romantik, och en touch av light urban fantasy i form av drakar, är den här boken något för dig. Kanske just en bok för lättsam strandläsning?

Jag är ändå glad att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Tack, HarperCollinsNordic, för recensionsexemplaret!

Författare: Julie Kagawa

Titel: Drakarna

Första delen i trilogin: Sagan om Talon

Förlag: HarperCollinsNordic

ISBN: 978-91-509-1792-5

Sidantal: 415

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

HarperCollinsNordic

Läsrapport: maj 2016

Trots att jag knappt läste något alls under två veckor mot slutet av månaden, förutom de allra sista dagarna i maj då jag läste som en tok, för att hinna med att avsluta vissa recensionsexemplar innan månadens slut, hann jag med att läsa hela nio böcker i maj. Inte så tokig siffra för att vara mig. Jag brukar hamna på ungefär en och en halv eller två böcker i veckan. (Så tänk vad jag hade hunnit läsa om jag inte hade tagit nästan två veckors ledigt mitt i.)

Böckerna jag läste var följande:

1. Sara J. Maas: Glastronen (400 sidor)
2. Kiera Cass: Ceremonin (360 sidor)
3. Eva Holmquist: Ödeland (136 sidor)
4. Julie Kagawa: Drakarna (415 sidor)
5. Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Vol 1: Tin Stars (160 sidor)
6. Eva Holmquist: Kedjor känns bara när du rör dig (224 sidor)
7. Holly Black: Den kallaste flickan i Coldtown (442 sidor)
8. Eva Holmquist: Det är inte så lätt som du tror (212 sidor)
9. Eva Holmquist: Hoppa så fångar jag (280 sidor)

Sammanlagt antal lästa sidor: 2629

Det blev bara recensionsexemplar, förutom en av böckerna. Seriealbumet Descener, Vol 1: Tin Stars köpte jag på BookDepository. Det var också det enda som var på engelska. Annars brukar det bli åtminstone någon bok till på engelska, men den här gången var det som sagt recensionsexemplar som gällde och det innebär böcker på svenska (än så länge).

Böcker på engelska: 1

Böcker på svenska: 8

Skrivna av kvinnor: 8

Skrivna av män: 1

Nya författare: 3 nya, om man räknar seriealbumet som gjort av en författare.

Länder representerade: USA, Sverige, Kanada.

Seriealbum: 1

Ungdomsböcker: 8

E-böcker: 2 (båda ungdomsböcker)

Bäst: Tin Stars och Den kallaste flickan i Coldtown.

Sämst: Ceremonin eller Glastronen

Jag kommer att uppdatera detta inlägg med recensioner. Jag ligger efter med recensionerna, men de kommer inom kort.

Utvärdering av hylltömning2016:s 6:e utmaning

Som sjätte utmaning, juni månads utmaning, anordnade Nelly en läs-a-lot. Under tiden fredag 3/6-måndag 6/6 skulle vi som deltog läsa så mycket som möjligt. Det där med "som möjligt" blev en sanning, mer än någon annan, eller hur man nu ska uttrycka sig. Det kanske inte var möjligt för mig.

Sanningen att säga blev det knappt något läst.

Jag ville börja läsa i Röta av Siri Pettersen, men det var ju ingen hyllvärmarbok (trodde jag, men det kanske det är eftersom jag köpte den förra året), så jag tittade mig omkring efter andra böcker att börja i.

Den bok jag höll på i lockade inte just då, jag har tagit alltför lång paus från den igen - Across the Nightingale Floor (som var min jobb/resebok), och jag höll redan på i en annan bok som jag precis nyss köpt.

Under fredagen läste jag ut den nyköpta boken, kanske utom tävlan eftersom jag köpte boken så sent som den 16 maj. Det var Stor Magi av Elizabeth Gilbert, och därmed har jag också avslutat första fackboken för i år.

Annars tog jag som sagt upp en riktig hyllvärmare och började läsa lite plikttroget. Främlingar av Yamada Taichi är en kort bok (japansk skräck), men jag kom bara till sidan 32.

Sedan har jag pysslat och målat och gjort annat. Inte läst.

Så kan det gå. Det var den sämsta läs-a-lot:en någonsin för mig, men så var jag inte riktigt beredd eller motiverad (och alldeles för pysselgalen). Här intill ser ni foton av mina registerkort som jag har gjort under dagarna 3-4-5-6 juni för ICAD 2016.

Bookhaul: nytt i hyllan, maj 2016

Jag köpte inte lika många böcker i maj som i februari-mars, men det blev ändå några stycken (och en mer än i april).

Fler då jag också fick recensionsexemplar och tävlingsvinst.

Från och med juni har jag bestämt mig för köpstopp på böcker, under juni-juli-augusti, så nu blir det inte fler bookhauls på ett tag (om jag inte får recensionsexemplar eller vinner någon bok). Egentligen har jag redan köpt alla böcker jag ”får” under året, om jag ska hinna med att läsa alla böcker jag köper detta år, just under det här året.

Jag har redan köpt fler böcker än beräknat, så då får jag ändå ligga i, för snittet blir åtta böcker per månad från och med juni till och med december. Dessutom är det åtminstone ett par andra böcker jag måste/vill hinna med att läsa också (hur jag nu ska hinna det).

Här är listan på böckerna som köptes i maj månad:

1. Ted Chiang: Stories of your life and others (BookDepository)
2. Jeff Lemire & Dustin Nguyen: Descender, Volume One: Tin Stars (BookDepository)
3. Noelle Stevenson: Nimona (BookDepository)
4. Holly Black: Den kallaste flickan i Coldtown (recensionsexemplar)
5. Sven Olov Karlsson: Västmanland (bokvinst; tävling hos Västmanländskan)
6. Sarah Rees Brennan: Outtalat (PocketShop)
7. Elizabeth Gilbert: Stor magi (Adlibris fysiska bokhandel i Stockholm)
8. Diana Gabaldon: Sjöfararna (Röda Korset)

Av dessa har jag redan läst tre böcker (nummer 2, 4 och 7)

Recension: Glastronen av Sarah J. Maas

Handlingen, citerad från Goodreads:

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling - mördare, tjuvar och soldater - blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet - och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.
Sarah J. Maas är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hon bor i Pennysylvania tillsammans med make och hund. Glastronen är den första boken i serien.

På baksidan av boken står det inte alls lika mycket. Bara det att handlingen beskrivs så kortfattat på baksidan av boken som:

”Ett hjärta av is. En vilja av stål. Möt Celaena Sardothien. Vacker. Livsfarlig. Ämnad för storhet...”

Det är kliché på kliché och dessutom en underliggande ton av ”tro på det här, tro på det här, snälla”.

Det finns ett allmänt etablerat uttryck bland skrivande människor och författare, som lyder ”Show don't tell”, det vill säga: Gestalta, berätta inte saker och ting rakt ut. Hela den här boken är ett ypperligt exempel på hur man inte ska göra.

Maas måste övertyga både sig själv och oss om att Celaena är lönnmördare, gång på gång. Tror hon inte ens själv på sina illusioner? Alla säger att hon är en fantastisk och fruktad lönnmördare, men huvudpersonens agerande och reaktioner, tankesätt och tal, bevisar gång på gång att hon bara är en utseendefixerad, ung tjej med fokus på killar och snygga kläder. Det hjälper inte att Maas försöker göra henne tredimensionell genom att låta henne vara ”kvinnlig” och ha intressen – måste förresten alla tjejer vara så klädintresserade? – det förstärker bara intrycket av att hon inte är kapabel som lönnmördare.

Det finns ändå ett tillfälle till gestaltning som har potential, om bara Maas hade utnyttjat det. Jag tar det som exempel. När Celaena får ett rum i glasslottet gör hon så att gångjärnen gnisslar när man öppnar dörren. Bra! Nu kan hon agera lönnmördare och studsa upp varje gång någon öppnar dörren, lyhörd och alert. Men nej, hon sover, och hon somnar till och med när det är någon annan i rummet. Vilken lönnmördare med aktning och kunnighet skulle agera på det sättet? Det är ett klassiskt exempel på dålig gestaltning.

Angående fäktningen i boken – jag har fäktats, och det är inte bra gestaltat. Fäktningsscenerna lämnar mycket övrigt att önska. Över huvud taget fanns det mycket som blev osannolikt i boken.

Dessutom gjorde den mig besviken gällande själva handlingen. Som läsare trodde man att det skulle bli mer om tävlingen, där Caelena var en av kämparna, men den hände vid sidan av och fokus lades istället på kärlekstrianglar, klänningar och mystiska överfall och mord. Jag rycktes med i handlingen, det var spännande och jag läste gärna vidare, men samtidigt så övertygade Maas mig aldrig om att Celaena faktiskt var en så fruktansvärd lönnmördare.

Den här grundidén hade så mycket potential, men blev så lite av.

Om ni vill läsa en bra bok om lönnmördare, så läs hellre Robin Hobbs trilogier om FitzChivalry, eller Lian Hearnes Across the Nightingale Floor.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Författare: Sarah J. Maas

Titel: Glastronen

Förlag: Modernista

ISBN: 978-91-7645-842-6

Sidantal: 400

Mitt exemplar: recensionsexemplar

Read-along: Röta av Siri Pettersen

Jag är lite efter här, men jag har i alla fall anmält mig hos Nelly på Nellons bokblogg - jag är med i en read-a-long nu i juni, av Röta, andra boken i trilogin av Siri Pettersen. Första boken var Odinsbarn, och jag bloggade om den också, vid min förra read-a-long.

Såhär beskriver Nelly det på sin blogg (citat från hennes blogginlägg den 28 maj):

Read-a-long:en kommer att pågå mellan den 28 maj (som är idag) t.o.m. den 25 juni. Ni kan alltså börja läsa redan idag, om ni vill. Det är upp till er. Anledningen till att jag skriver att ni kan börja läsa redan idag är för att ni ska ha en chans att hinna läsa första delen till utsatt datum. Den 25 juni skriver vi alltså vårt sista inlägg för då ska vi ha läst sista kapitlet.

Här har ni också datumen för när ni ska lägga upp era inlägg. Blir bara tre tillfällen denna gång eftersom andra boken ju är ca 100 sidor kortare än den första. 


11 juni: Vi skriver ett inlägg på respektive blogg om den första delen vi läst. (s. 7-194)

18 juni: Vi skriver ett inlägg om den andra delen vi läst. (s. 195-355)

25 juni: Vi skriver om tredje och sista delen. ( s. 356-slutet)

Hylltömning 2016: Utmaning 6 - läsalot

Gårdagens kort. Prompt "Pyramid".

Som sjätte utmaning i Hylltömning2016 ska vi inte välja någon speciell bok utan istället delta i en läsalot. Läsaloten börjar i dag. Ja, den har redan börjat, även om inte jag har det. Den pågår från fredag 3/6 kl. 00.00 till och med måndag den 6 juni kl. 23.59.

Som bekant är det nationaldagen på måndag, så det är också en ledig dag. Det blir fyra hela lediga dagar för att läsa, eftersom jag är ledig även på fredagar.

MEN - jag är inne i en intensiv pysselperiod just nu och vill hemskt gärna komma igång att skriva inför skrivarkursen jag ska gå i början av juli, så vi får se hur mycket som blir läst.

Just nu tecknar och målar och pysslar jag som sagt istället. Dagens projekt är "Snobben" och morgondagens "skrivmaskin", enligt Daisy Yellows ICAD 2016, en utmaning som består i att varje dag göra något kreativt på ett registerkort. Frivilligt om man följer veckoteman och dagliga utmaningar eller inte.

Morgondagens kort påbörjat. Prompt: "Typewriter".

Men det är hur som helst superskoj och det finns en Facebookgrupp dedikerad till detta också, som jag givetvis är med i.

Så min tystnad i maj har mest berott på att jag varit väldigt pysselaktiv.

Trots detta läste jag så mycket som nio böcker i maj (sammanfattning kommer). Det var bara recensionsexemplar, vilket gjorde att förra månadens utmaning, det vill säga Hylltömningsutmaningen nummer 5 inte alls blivit gjord än.

Därför tänkte jag nu passa på att kombinera och välja två böcker som är på 300-400 sidor vardera och läsa dem under långhelgen.

Vad mer har jag fortfarande inte hunnit läsa aprils hylltömningsbok, så den vill jag också läsa. Jag drog över huvud taget ingen tbr-burksbok i maj, eftersom jag låg efter redan. Tyvärr är aprils hylltömningsbok, "River Secrets" av Shannon Hale, på bara 290 sidor, så jag får välja ett par andra för läsaloten, i första hand.

Jag återkommer med en läshög.

Recension: Hoppa så fångar jag av Eva Holmquist

Hoppa så fångar jag är sista boken i trilogin om rymdskeppet Diligentia.

Diligentia är ett generationsskepp som efter flera hundra år är på väg att nå sin destination.

Människorna ombord på skeppet har glömt sitt förflutna, och varför de är där de är. De tror att skeppet är ett heligt väsen och att de måste hedra det med dagliga ritualer och böner.

När de slutligen landar på en planet för kolonisation, är det många som inte ens vågar eller vill lämna det heliga skeppets korridorer. Några få vågar bosätta sig på planeten, och det är efter att detta skett som tredje boken börjar.

Med Hoppa så fångar jag dyker ett andra skepp upp, Ignotus, och ställer allt på ända, både för kolonisatörerna och för de som är kvar på skeppet Diligentia. Även för besättningen ombord på Ignotus blir det ett omtumlande möte, med ödesdigra konsekvenser för alla inblandade.

Böckerna om Diligentia är ett bra val för den som inte tidigare har läst science fiction, gärna vill prova på, men vill börja lite lätt.

I dessa tre böcker är det människorna som är i fokus, och relationerna människor emellan är det som är det viktigaste.

Hoppa så fångar jag handlar om att hitta sig själv, att våga tro på sig själv, och att våga tro på de kärleksförhållanden som man ger sig in i. Boken handlar också om att våga tro på att den man älskar – eller att man själv – är kapabel att ta emot om man hoppar. Så titeln för boken är lysande och boken i sig är också riktigt bra och väl värd att läsas.

Serien riktar sig i första hand till ungdomar, och huvudpersonerna i böckerna är också, de flesta, mycket unga. Det avspeglar sig även i språket, som är enkelt och direkt, och för handlingen framåt på ett andlöst vis som gör att du bara läser och läser och inte vill sluta. Jag tyckte att serien växte med varje bok.

Det här var en värdig avslutning på trilogin och jag är glad att jag fick tillfälle att läsa den. Tack, Eva Holmquist och Ordspira förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Hoppa så fångar jag

ISBN: 978-91-88381-00-2

Sidantal: 280

Mitt exemplar: fått av författaren (och förlaget)

Recensionsexemplar: ja

Tidigare böcker i trilogin:

Diligentia 1: Kedjor känns bara närdu rör dig

Diligentia 2: Det är inte så lättsom du tror

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ödeland av Eva Holmquist

Eva Holmquist har skrivit en novellsamling som griper tag. 

Novellerna utspelas i olika tidsepoker och i olika genrer, men gemensamt för dem alla är känslan av instängdhet. Huvudpersonerna är på olika vis fast i sina situationer, i öden som de inte riktigt kan styra över, fastän de försöker.

Den ödesmättade känslan griper tag i mig; jag våndas med dem, önskar mig bort, önskar att de ska lyckas, men de är oftast bundna till sina öden, i ett ödeland, där de också är isolerade från omvärlden, ensamma, oförmögna att göra sig förstådda eller göra sig hörda.

Som exempel kan jag ta novellen Passa tiden där innehållet är en reflektion över vår ”tid-är-pengar-fokusering”, där man planerar och planerar, men sällan faktiskt skapar tid för något viktigt, där omvärlden inte lyssnar, och huvudpersonen fastnar bokstavligen i lera, inte kan komma loss på egen hand, men heller inte får någon hjälp – för ingen har tid just precis nu.

Novellsamlingen är lättläst, med ett enkelt språk som flyter och inte står i vägen för handlingen, vilket gör att läsaren kan fokusera på innehållet. Själva novellerna är korta, men ämnena som boken behandlar är sådana som man kan reflektera över, även långt efteråt.

Den här novellsamlingen passar utmärkt att läsa för den som vill läsa korta noveller. Eftersom samlingen i sig är tunn kan man om man vill sluka hela boken i ett svep, eller läsa en novell lite nu och då – när man tycker sig ha tid.

Jag rekommenderar även den här novellsamlingen till nybörjaren som inte läst noveller tidigare.

Ödeland passar perfekt för nybörjaren på noveller, både på grund av det korta formatet, och för att innehållet verkligen griper tag och fångar sin läsare.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Ödeland

Förlag: Ordspira förlag

Format: häftad

ISBN: 978-91-88381-01-9

Sidantal: 136

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Recension: Ceremonin av Kiera Cass

Först lite kort om handlingen. Jag väljer att citera baksidan på boken för den beskriver handlingen så bra:

Föreställ dig att du fick en chans att vinna både kärlek och ett bättre liv. Skulle du ta den även om det innebar att du var tvungen att ompröva allt du tror på?

För trettiofem tjejer är Urvalet deras livs chans. En möjlighet att fly den kast de fötts i, slippa det enkla liv som stakats ut för dem och istället leva i lyx och överflöd. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning.

America Singer har aldrig drömt om den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins Maxon mer gemensamt än vad någon av dem kunnat ana.

Om man sväljer konceptet, utan att tänka på hur vidrigt det är att unga flickor ska läsa detta, om hur flickor, utan eftertanke, svärmar för en prins, bara för att han är en prins, på precis samma vis som flickor sägs ha svärmat för söta och snygga pojkar i århundraden, så var det underhållande läsning.

Jag drogs med mot min vilja, och tyckte att det var trevligt att läsa, ibland drog jag på munnen och ett par gånger skrattade jag till.

Men annars, nja. Allting löste sig för lätt och för enkelt, vilket gjorde att det mest blev en sockersöt historia. Bitvis tycker jag att den blev alldeles för söt, så söt att den blev sliskig.

Jag väntade på konflikterna, som aldrig kom. Det fanns en och annan intrig med någon flicka, men de gick fort över, och inte ens den som var värst, i gruppen av flickor, gjorde så mycket väsen av sig.

Det finns rebeller som attackerar slottet vid olika tillfällen. Jag hade hoppats att det hade blivit mer av rebellbitarna, men inte ens där blev det riktigt spännande. Spänningen hände precis utanför rummet och det fick man mest veta efteråt. Under själva attackerna som skedde då rebellerna stormade slottet, fick läsaren mest veta vilka flickor som grät, att några bad, att andra höll sig lite lugnare, men att alla var förskräckligt omskakade.

Sedan staplades kliché på kliché, både i språket och i beteendet hos flickorna och i beteendet och personligheten hos prinsen. Som exempel kan jag ta detta att prinsen blev förvånad över flickors beteende, och att de grät, och stod hjälplös och frågade America ungefär (inget direkt citat) ”vad gör man egentligen när flickor gråter?”

Så detta att huvudpersonen hette America. Jag tänkte mig som så att det var en liten lektion i hur nutida Amerikas unga flickor och kvinnor ska bete sig: kyskt, inget sex före äktenskapet, ärligt, modigt (men inte för modigt, för prinsen måste ju kunna rädda flickan), de ska våga gå sin egen väg, inte blanda sig in i intriger eller använda sig av fula knep i jakten på drömprinsen, men de ska inte heller låta någon av de andra konkurrerande flickorna trampa en på tårna.

Det är en feel-good för romantiska flickor, en bok utan större konflikter. Det är första boken i en trilogi, och jag måste säga att jag inte är så ivrig att kasta mig över fortsättningen, även om jag blir lite nyfiken på vilken av de två pojkarna som America till sist kommer att välja (även om jag redan nu kan ana hur det kommer att sluta) – för naturligtvis är det en kärlekstriangel med också.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det här var lättsmält underhållning för stunden, med karaktärer som snabbt glöms bort. Vill du läsa något som är sockersött och lättsmält i sommar, ha en skön stund i hängmattan, så är den här boken något för dig.

Tack, B Wahlströms, för recensionsexemplaret!

Detta är en del i en bloggstafett. Titta här för länkar till de andras inlägg.

Titel: Ceremonin (The Selection, del 1)

Författare: Kiera Cass

Förlag: B Wahlströms

ISBN: 978-91-32-16882-6

Sidantal: 297 sidor.

Mitt exemplar: recensionsexemplar från förlaget

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

Bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass

Jag deltar i en bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass. Mitt inlägg kommer i morgon, den 18 maj, så håll utkik efter min recension då.

Här är en lista över alla deltagare och vilka datum de skriver om boken. Glöm inte att kika in på de andras inlägg.

Bloggstafett Ceremonin av Kiera Cass

16 maj

http://mylifestylebyelvira.blogspot.com

17 maj

www.iheartfantasy.blogg.se 

18 maj

http://havsdjupens-sal.blogspot.se/

19 maj

http://nilmasbokhylla.wordpress.com

20 maj

lexielaser.blogspot.se

21 maj

mittlivsommiimz.wordpress.com

22 maj

Http://Boktokig.blogspot.com

23 maj

https://bokhuset.ax/

24 maj

www.vettansbocker.blogspot.se

25 maj

http://drawreadandtakeaphoto.blogspot.se/

Läsrapport: april 2016

April är till ända. Det var första månaden som jag var med i en read-a-long.

Jag har skrivit fyra inlägg hittills om denna read-a-long, som gällde Odinsbarn av Siri Pettersen.

Du hittar inläggen här:

1. Odinsbarn, read-a-long, del 1

2. Odinsbarn, read-a-long, del 2

3. Odinsbarn, read-a-long, del 3

4. Odinsbarn, read-a-long, del 4

Det här var en riktigt bra läsmånad, tack vare Odinsbarn och read-a-longen.

Jag fick en härlig överraskning också i form av Hej hej vardag, som bara damp ned i brevinkastet rätt vad det var.

En blandad samling denna månad, där fantasy och science fiction dominerade, och verkligheten fick bestå av de kortaste böckerna. Hej hej vardag var min tids verklighet, Leopardkvinnan är något slags verklighetstroget 40-tal, Because of Winn-Dixie är också en skildring av ett slags verklighet i den amerikanska södern. Annars befann jag mig i helt andra tider, på helt andra platser och i helt andra universum.

1. Veronica Roth: Insurgent (382 sidor)
2. Martin J. Sällberg: Mutantupproret 99,4 % DNA (242 sidor)
3. Schwartz och Yann: Leopardkvinnan (64 sidor)
4. Louise Winblad: Hej hej vardag! (174 sidor)
5. Kate DiCamillo: Because of Winn-Dixie (182 sidor)
6. A.R. Yngve: Darc Ages – De mörka tidevarven – Första boken: Uppvaknandet (194 sidor)
7. Siri Pettersen: Odinsbarn (662 sidor)

Sammanlagt antal lästa sidor: 1900

På svenska: 6

På engelska: 1

Kvinnliga författare: 4

Manliga författare: 3

Duo: 0 (en med två manliga – räknar jag som en manlig)

Fackböcker: 0

Ljudböcker: 0

Bäst: Helt klart Odinsbarn av Siri Pettersen

Roligast: Hej hej vardag

Sämst: Mutantupproret 99,4% DNA

Nya författare i april: 6 (alla utom Veronica Roth)

Påbörjad men inte avslutad: Glastronen av Sarah J. Maas (läste cirka 200 sidor i april som kommer att räknas in i maj), samt Across the Nightingale Floor av Lian Hearn (läste 73 sidor i april).

Odinsbarn, read-a-long, del 4, sidan 489-662

Jag har läst Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi har läst den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.

För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.

Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.

Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.

Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.

För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.

Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:

Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.

Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.

Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.

Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.

Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.

Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?

Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.

Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?

Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?

Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.

Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.

Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.

Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack, Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.

Sammanfattning av #hylltömning2016 läs-a-lot

Nellys extra utmaning i #hylltömningsutmaning2016 bestod av en läs-a-lot som började i fredags, 29/4, klockan 15.00 och slutade i dag, söndag, 1/5, klockan 15.00.

Under fredagen läste jag som jag skrev i ett tidigare inlägg ut Odinsbarn av Siri Pettersen och påbörjade Glastronen av Sarah J. Maas. På lördagen fick jag en hel del läst, för trots att det var Valborgsmässoafton hade vi i år inga speciella planer, så därmed hade jag mycket tid där jag valde att läsa. Jag hann läsa ungefär 250 sidor i Glastronen under lördagen.

Nu på söndagen läste jag under förmiddagen och tidiga eftermiddagen, men sedan gav vi oss i väg ut några timmar på ärende och till en asiatisk restaurang och åt god middagsbuffé, så efter cirka klockan 13.00 i dag så blev det ingenting mer läst för mig, fram till tävlingstidens slut klockan 15.00. Trots det hann jag läsa ut Glastronen och påbörja Ceremonin av Kiera Cass, samt läsa 54 sidor i denna (som för övrigt är väldigt lättläst).

Sammanfattningsvis alltså:

Odinsbarn, slutet: 71 sidor.
Glastronen, hela boken: 400 sidor.
Ceremonin, början: 54 sidor.

Sammanlagt antal lästa sidor: 525.
Antal utlästa böcker: 2
Antal påbörjade, men ej avslutade, böcker: 1

Jag är riktigt nöjd med helgen. Såhär mycket hade jag nog inte läst om det inte varit läs-a-lot, så tack för den extra hylltömningsutmaningen, Nelly!

Bookhaul: nytt i hyllan, april 2016

Fått och köpt i april.

Efter att ha köpt/fått väldigt många böcker under februari och mars, tog jag det lite lugnare i april.

Ändå var den en del böcker som letade sig hem till mig.

Mest var det recensionsexemplar, varav jag redan läst ett par (länk till recensionerna).

1. Tidsklyftan av Jeanette Winterson (Wahlström & Widstrand)
2. Leopardkvinnan av Schwartz & Yann (Cobolt förlag)
3. Hej hej vardag av Louise Winblad (Kolik Förlag)
4. Drakarna av Julie Kagawa (HarperCollinsNordic)
5. Ceremonin av Kiera Cass (B. Wahlströms)

Ett par köpta böcker blev det också.

6. Kraften av Siri Pettersen
7. Spökstaden av Ransom Riggs

Kraften kommer det att dröja ett tag innan jag läser eftersom jag tänker göra det efter att jag varit med i Nellys read-a-long för bok två i serien, Röta. Så bok tre, Kraften, kanske också blir en read-a-long bok någonstans i slutet av sommaren?

Spökstaden hade jag egentligen tänkt köpa inbunden redan när den först kom ut, men hur det nu var blev det inte av. Nu passade jag på att köpa den i pocket istället när jag var på Akademibokhandeln. Fast det retar mig lite att jag har bok ett inbunden och inte bok två. Jag borde kanske ha lugnat mig och köpt den via nätet istället, i kartonnage? Nu känner jag nästan att jag borde köpa den inbunden istället, fast inbundna tar i och för sig mer plats.

Vad skulle ni göra om ni hade bok ett inbunden?

Recensionsexemplaren kommer i första hand. Just nu läser jag ett recensionsexemplar från april (Glastronen av Sarah J. Maas), men när jag läst ut den är det dags för Ceremonin av Kiera Cass, och sedan är de andra recensionsexemplaren på tur.