I dag var tillräckligt varmt för att kunna sitta på balkongen i bara t-shirt. Jag satte timern på mobilen på en kvart, och sedan skrev jag. I anteckningsboken som jag köpte igår. I slarvig stil med bibliotekspennan jag införskaffade också igår.
I går blev det 12 sidor i anteckningsboken. Först en massa slafs som jag behövde få ur mig - diskussioner med mig själv angående mitt skrivande - och sedan blev det en kort novell på fyra anteckningsbokssidor.
Innan jag började på novellen skrev jag:
"Nu ska jag skriva en skitdålig berättelse om sliskig kärlek. Full med klichéer. Ju sämre desto bättre. Kl. är 15.59. Jag ska skriva en kvart. Det ska bli en usel berättelse om kärlek. Avslutad."
På detta vis "lurade" jag min inre kritiker. Genom att sätta upp sådana slags direktiv som skulle få Kritikern på fall.
Det där som annars händer när jag skriver - att så snart jag börjar, bara jag skriver en mening, en enda liten rad, hoppar kritikern fram och kritiserar - totalsågar - varje ord... Det undvek jag nu. För det spelade ingen roll om orden var "bra" eller "dåliga". Jag skulle ju skriva USELT. Så...! Jag skrev. Det blev en banal historia men jag fick inte in så många klichéer som jag tänkt mig... Fast nu är ju inte historien skriven för att kritiseras. Inte ens efteråt. Det räcker med att jag skrivit den. Jag har bevisat för mig själv, för Kritikern, för skrivarsjälen inom mig, att jag faktiskt KAN.
Jag kan en mängd saker: - jag kan skriva uselt och stå för det - jag kan skriva klart en historia inom en begränsad tidsrymd som jag bestämmer för mig själv - jag kan avsluta vad jag påbörjar - jag kan skriva utan att bry mig om Kritikern - jag kan bejaka Skrivarsjälen inom mig.
Det sista är det viktigaste av allt.
För om jag aldrig ger Skrivarsjälen utrymme, finns det en del inom mig som alltid är åsidosatt. En del som får alldeles för lite utrymme.
Och när jag väl ger Skrivarsjälen utrymme kommer Kritikern och förstör allting. Men jag vet också: någonstans finns självförtroendet och tron på potential och ett "jag vet att jag är bra och jag vet att jag kan bli ännu bättre".
Det är lätt att inte tro på sig själv. Speciellt om man är van vid det. Det är snabbaste, lättaste och lataste vägen. Man gör som man är van. Så behöver man inte konfronteras med något "resultat", för att där inte finns något, inget skrivet på det där fasansfullt vita papperet framför en...
Det är som med Stig-Helmer och flygandet: "Jag kan skriva. Jag är inte rädd." Eller snarare: "Jag är rädd, men jag kan hantera rädslan."
Var inte så lat, smit inte undan. Det är så förrädiskt lätt. Men det är falsk blygsamhet, för egentligen är du duktig och du vet om det. Känn efter. Självinsikten finns där inom dig. Släpp loss. Skriv.
I dag skrev jag som sagt en kvart. Jag satte timern på mobilen, och skrev reflekterande om mitt skrivande, om vad jag vill åstadkomma. Nu har jag bloggat, här och på LJ. Nu är det dags att sätta timern ännu en gång och skriva en kvarts berättelse. Och vad skulle kunna passa bättre än att skriva en hyllning till våren.
Glad vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar