Snart är det försent!

Fick ett mail idag, från Lyrikvännen, som tyvärr inte tar emot mina dikter...

Svårt med diktutgivning. De flesta dikter jag skriver är spontandikter. Just dikter redigerar jag inte mycket efteråt, och kanske just för att de blir så omedelbara så blir de också utan samlat tema. Det blir lite olika stil på dem beroende på sinnesstämning, på humör, på tillfälle. Därför har jag också haft lite svårt att få ihop tillräckligt många dikter i samma stil till en diktsamling. Och undrar lite stillsamt hur många dikter som egentligen behövs innan samlingen kan kallas just "diktsamling" och publiceras som en sådan...

Det här refuseringsmailet blev i alla fall som en påminnelse till att jag faktiskt kan skriva. Det var så länge sedan, jag glömmer nästan bort. Visst, jag skriver brev, dagboksanteckningar, mail, funderingar om tänket kring "Kreativa möten"-projektet. Men jag åstadkommer ingenting. Har en mur som växer ju längre tiden går...

Jag har hela tiden känslan av att vilja skriva inom mig. Frustrerande. Det blir frustrerande när den alltid finns där och jag aldrig ger den utlopp på tillfredsställande sätt. Det finns alltid muren emellan, orden som behöver komma ut, som sådana där slags dagboksanteckningar och slasktankar, sidor med skräp och skit, tre, fyra stycken innan skrivandet verkligen kan ta vägen någonstans där det finns potential och kanske till och med kvalitet. Allt det står emellan, så jag kommer ingen vart. Jag vet att jag måste ge slaskskrivandet utrymme, att jag flödesskriver i början på en session, en kvart till exempel, och låter den vara på säg sammanlagt en timme, så att jag förutom detta nämnda också "kommer någonvart".

Det är just det, jag är otålig, och med otåligheten kommer stress, och snart blir det press och en känsla av att tiden bara smiter ifrån mig, att jag inte hinner ikapp, att jag på något vis ligger ohjälpligt efter. Som om jag har bråttom någonstans eller oundvikligen snart kommer fram till något/ett tillstånd/annat ställe där jag verkligen inte kan skriva, och då ligger jag minsann illa till.

Nu har jag hela tiden möjligheten men tar den inte och snart är det försent!

Vilken uppslukande och skrämmande känsla det är, egentligen. Och jag säger mig själv att jag inte vet hur jag ska bli av med den.

(Kanske är det så enkelt att det bara finns en lösning som består av ett enda ord: skriv. - utan att precisera det som "skriv bra" eller "skriv på den och den boken eller det och det projektet" utan bara helt enkelt "skriv"; vad som verkligen skrivs är sekundärt... i alla fall just nu, i den här fasen - för som det heter "jag ska lita till försynen".)