Timmen som försvann

En timme försvann förra veckan. Jag letade förgäves efter den men kunde inte hitta den.

Det var en av de där lugnaste och tryggaste timmarna, när man ligger i soffan och läser en god bok eller kramas med någon man tycker mest om i hela världen. En timme som bubblar av lycka, en gyllenröd och varm timme, som omhuldar och levandegör den som äger timmen. Eller äger och äger, har timmen till låns snarare, för den försvinner, liksom alla timmar, i det som kallas "förfluten tid".

Jag vet inte om timmarna tycker om att vara där. Helst vill nog varje timme vara här och nu. Men det går bara med en timme i taget. Åtminstone en timme per person. Slår man ihop alla människors nutimmar blir det väldigt många. Alla de timmarna samsas om nuet. Inte helt oväntat gillar de att samsas och bo nära varandra, oavsett om de är gyllenröda eller sommargröna.

Min tappade timme var sådan: sällskapsjuk. Och mitt i allt filosofisk. Filosofisk och grubblande. Kanske därför den försvann så fort, för att den inte bara befann sig i soffan, utan dansade runt på samma gång, levnadsglad och med ett barnsligt skratt. På det viset fanns trådar i alla regnbågens färger mitt i det gyllenröda. En sällskapligt mjuk timme som bara ville kramas.

Kanske kan du offra en timme på att hjälpa mig leta efter den, för jag känner på mig att den är viktigare än vad man kan tro. En timme för en timme, det är väl rättvist nog?



(Det här är en SkrivPuff-övning: "Utmaning 2010: 87: Skriv om en förlorad timme.")