Färgargården, en gammal 1700-talsgård i Blekinge. |
Först strax före sommarens skrivarkurs skulle börja kom jag igång igen. Helt utan motstånd.
I ena stunden skrev jag inte, i nästa ögonblick skrev jag. Och sedan har jag inte kunnat sluta.
Kursen hette ”Att känna glädje i skrivandet” och det var ett mycket passande namn på en angenäm kurs.
Skrivarkursen var så inspirerande,
människorna glada, trevliga, intressanta, och pratglada eller
lyssnande. En fin samling människor i olika åldrar.
Det var vad som förvånade mig mest
när jag kom dit, jag som tidigare varit bland de yngsta och dragit
ned medelåldern i de grupper jag varit medlem i, var att jag
plötsligt befann mig mitt i åldersmässigt, kanske till och med var
halvgammal i sällskapet. Underligt men befriande.
Kim M. Kimselius som ledde skrivarkursen. |
Vid närmare eftertanke befann jag mig
nog ganska precis mitt i, bland de tio deltagarna och ledaren och
författaren Kim M. Kimselius.
Skrivarkursen resulterade inte bara i
trevliga nya bekantskaper och uppmuntrande kommentarer, utan i en
fortsättning bestående av en gemensam antologi med given deadline
(1 juni nästa år), samt en frivillig, fristående fortsättningskurs
nästa sommar som jag genast anmälde mig till.
Kursen i år var uppbyggd på ett
ytterst trevligt, generöst och pedagogiskt vis. Det bjöds på mat
och många fikapauser, kaffe, te och frukt i mängd, samt många
skrivar- och livsvisdomar.
Togölen, inspirerande och vacker. |
Det mesta som Kim gick
igenom kände jag redan till. Om ni har ögnat igenom eller läst
mitt konstnärliga cv så har ni sett att jag både har gått
Skrivarlinjen ett år, med efterföljande romankurs en sommar, samt
andra kortare skrivarkurser: bland dessa en helgkurs i att skriva för
barn, en helgkurs i Molkom med andra skrivintresserade, en
skrivarkurs för ett par andra författare, samt skrivarcirkel både
i Västerås i tre år och i Arboga i ett år. Dessutom har jag läst
mängder av böcker om skrivande, utbildats i teknisk skrivande på
högskolan, samt jobbat som både korrekturläsare och
förlagsassistent, och en kort tid som skribent på tidning.
Med andra ord kunde jag det Kim
berättade om, men det gjorde det inte mindre givande. Alla berättar
och visar på olika vis, och alla människor har något eget att ge,
även i sådant som man redan känner till.
Ett pedagogiskt häfte gjorde att man
lätt kunde följa med i allt vad Kim sade, och i häftet fanns gott
om plats att anteckna på. Snillrikt med ett häfte som man dessutom
kunde ta med sig efter kursen och där man kunde ha både bakgrund
och egna anteckningar samlade på ett och samma ställe.
Jag antecknade, inte för att jag inte
kunde vad hon sade, utan för att jag ville hänga med och hålla mig
klarvaken och följa med i allt vad Kim berättade. Jag håller
lättare uppe koncentrationen om jag antecknar samtidigt.
På ett enkelt och lekfullt sätt
varvades teori med praktik, längre och kortare skrivövningar. Inget
tvång att läsa upp men de flesta gjorde det ändå.
Det som var annorlunda med den här
kursen var att alla fick plats att med ord och högt inför de andra
formulera sina problem och tankar kring sitt eget skrivande.
Det fick det att snurra ordentligt inom
mig, det fick mig att reflektera och snabbmogna på ett sätt som jag
inte trodde varit möjligt.
Med ens blev jag tvungen att inse: jag
kan redan skriva.
Jag kan avsluta det jag påbörjar om
jag bara lägger manken till.
Jag bestämmer själv och jag vet att
jag klarar det här.
Jag har redan nått så mycket längre
än jag insett.
Jag är författare.
Dessa tre ord, tillsammans med en
visshet om att det kan vara väldigt glädjefyllt och roligt att
skriva, tar jag med mig hem igen.
(Sommarlov med Kulturkollo är en ord-puff om dagen med bloggkollektivet Kulturkollo. Det här var ett passande ämne, tyckte jag för ordet "aktivitet".)
(Sommarlov med Kulturkollo är en ord-puff om dagen med bloggkollektivet Kulturkollo. Det här var ett passande ämne, tyckte jag för ordet "aktivitet".)