Eftermiddagen tillbringades till stor del på biblioteket, närmare bestämt på Café Tuppen, där jag satt med min lilla svarta anteckningsbok:
wanna-be-moleskine-but-is-just-a-lookalike-bought@tiimari
Jag skrev på Tusenskönan.
Flera gånger fick jag impulser av olika slag – jag skulle kolla upp det och det i biblioteket – jag skulle kolla min mail (fast jag just gjort det innan jag satte mig i kaféet) – jag skulle leta efter det och det – men jag tog det för vad det var: impulser som skulle få mig att sluta skriva och göra annat. Med andra ord: massivt motstånd.
Motståndet till trots satt jag kvar och skrev några sidor. Det var en seger i sig!
Men sedan gav jag ändå, till sist, upp. Och gick och tittade efter astrologi- och ”att skriva”-böcker och intalade mig själv att jag gjorde det för att ”man kan aldrig få nog av att titta på Maximilians astrologiska aspekter” och ”det kan alltid finnas ännu en synvinkel som kan ge inspiration”. Löjliga bortförklaringar, förstås.
Så jag vandrade hem med ännu några fler böcker, att lägga till den 60+ låneböcker-högen hemma, som består mestadels av barnböcker – bilderböcker och kapitelböcker – och en och annan fackbok.
Jag har kommit igång med skrivandet igen, på riktigt den här gången, av den enkla anledningen att jag har bestämt att göra det enklast möjliga. Det som fortfarande är förskräckligt svårt.
Det jag ska skriva är de stora, viktiga avsnitten i Tusenskönan.
Jag har insett att jag tidigare fladdrat ut åt olika håll, tappat bort vad Tusenskönan egentligen handlar om, skrivit massa svammel, sådant som ändå måste tas bort sedan.
För att undvika det har jag benat upp Tusenskönan i enkla ord. Jag skrev först en mindmap, och gjorde sedan en lista av denna mindmap. Nu ska jag följa den listan och skriva vad var och en av punkterna representerar. Det är nio punkter.
Återigen har Tusenskönan delats upp i delar. Den här gången i tre delar, var och en av dem namngivna efter den person som kan sägas vara nyckelperson i delen ifråga. Första delen heter Linus. Jag vet inte om jag har nämnt honom tidigare, men han kan sägas vara Maximilians ärkefiende. Varje huvudperson – varje protagonist – måste ju ha sin antagonist. I del ett är det Linus.
Första delen består som sagt av nio punkter – av nio mycket omfattande punkter. Som ett exempel kan jag ta första punkten, som i realiteten representeras av 53 sidor just nu, och därtill motsvaras av kapitel ett.
Så punktsystemet är skenbart enkelt, men mycket ska in under var och en av dessa nio punkter.
Kapitel ett är ett långt och händelserikt kapitel som jag skrivit mer om här, men vad jag just nu brottas med är tankarna kring kapitlets slut, och vilka konsekvenser dessa sluthändelser får, och hur de ska gestaltas (eller undvika gestaltning) under följande kapitel.
För jag funderar på om jag verkligen måste skriva fortsättningen på vad som sker i slutet på första kapitlet i och med andra kapitlet, eller om jag helt enkelt kan hoppa över allt det och dyka in under punkt 2 på min lista.
Svårigheten är att punkt 2 på listan tar mig så långt fram, handlingsmässigt. Men det är ett viktigt steg, till nästa stora händelse i Tusenskönan. Ska jag verkligen beskriva alla småsaker däremellan, bara för att på en gång tillfredsställa läsarens nyfikenhet i slutet på kapitel ett?
Kapitel ett slutar på ett vis som får läsaren att tro att ”här blir det en fortsättning med dam 1” .
Men om jag börjar kapitel två med mötet med dam 2, börjar läsaren fundera och kanske till och med svära: ”vad fan är Maximilian för en människa egentligen?” – han var ju nyss ihop med dam 1 och nu är han kelvänlig med dam 2 istället.
Tidigare hade jag ett (dåligt skrivet) kapitel två som följde direkt på kapitel ett. Och efter det hade jag ett kapitel tre som följde direkt på kapitel två. Inget av dessa kapitel hade några stora händelser i sig, eller jo, det fanns stora händelser i dem, men jag lyckades aldrig komma fram till dem i mitt skrivande. Eller jo, nu ska jag vara rättvis mot mig själv.
Kapitel två är i stort sett klart. Det händer en hel del, småsaker mest, och så en stor grej som jag måste få in någonstans för att balansera upp en liknande händelse i kapitel ett.
Kapitel tre är en gammal historia som hänger kvar mer för att jag gillar den och vet att jag någonstans måste få in den eftersom en del viktigt händer, och dessutom innehåller den massa Ace (biperson no 1) och flairing och coola grejor, yo, man, typ, yeah och yay.
Ärligt talat:
Kapitel två och tre som jag hade tänkt det tidigare var bara presentationskapitel. Presenterande av de stora bipersonerna: A, K och O.
Hursomhelst, jag har mer och mer insett att även om jag botaniserat om i kapitel två och gjort det mer aktuellt med följscener på kapitel etts slutscener, och om man också bortser från balanshändelsen nämnd ovan, så är det i mycket ett enda långt ointressant tuggande. Underhållande, visserligen, men inte på något sätt oumbärligt, för personerna kan presenteras på bättre vis – de har hela Tusenskönan på sig att växa på – och balanshändelsen och annat som sker och som är oumbärligt för handlingen kan bakas in i andra kapitel.
Så varför tvekar jag?
Liten orsak: För att jag tror att kapitel två och tre ändå har betydelse. (Jag har inga problem med att döda mina älsklingar annars – snarare är det så att jag för lätt dödar allting och tycker att ingenting är bra nog att sparas över huvud taget)
Stor orsak: För att jag är rädd att jag sviker läsaren (och Maximilian!) om jag hoppar till punkt 2 på min lista och låter det bli det nya och aktuella andra kapitlet. Men det kanske kan bli mer spännande OM (se hur STORT det OM:et är!) jag lyckas med att bitvis, lite då och då, på ett snyggt och stiligt sätt föra in information om vad som egentligen hände mellan kapitel etts slut och kapitel tvås början.
Den stora boven är min brist på tilltro till min egen förmåga. Jag tror inte att jag kan göra något snyggt av den där ge-läsaren-informationen-bitvis-versionen.
Mitt tvivel till trots har jag redan börjat på mitt nya kapitel två: jag har skrivit några sidor sittande på Café Tuppen, och jag har renskrivit en del av det skrivna.
Problem uppkom dock redan i början av detta kapitel, då ett telefonsamtal äger rum. Maximilian talar med Ace (Da BIG King of Working Flair), där Ace för dam 1 (från kapitel 1) på tal. Medan Maximilian talar med Ace är han redan på sin träff med dam 2.
Faktiskt känner jag mig väldigt orättvis mot Maximilian som förde in honom i dilemmat från första början. VARFÖR ger han sig in på lustfyllda turer med dam 1 när han redan lovat dam 2 en träff och dessutom är förälskad i dam 3? Är det jag eller Maximilian som bestämt detta? Är det han eller jag i egenskap av han som ger sig iväg med dam 1?
Än mer dilemma när han faktiskt inte kommer ihåg vad han gjorde med dam 1 (han var för full). Så hur ska jag ens börja förklara saken i mitt nya kapitel två? Ska jag låta Ace tala om vad som egentligen hände? Hur ska jag lösa det här!?! Kan det lösas? Hur? Har jag redan löst det hela genom diskussionen ovan? Eller har jag bara trasslat till allting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar