Ny HP med Vista

Beklagligt nog fick jag den nya datorn redan på onsdagen, på onsdag eftermiddag närmare bestämt.

Beklagansvärt? Egentligen var det helt underbart! Jag behövde inte stå ut mer än söndag, måndag, tisdag och halva onsdagen utan dator (jobb och biblioteksbesök undantagen). Det kändes lite snörpligt eftersom jag stålsatt mig: ”ingen dator förrän på torsdag eller fredag”.

Ni vet precis hur mycket jag klagat och svurit över min gamla dator, så att ha en ny dator är en otrolig befrielse! Jag fick den som sagt på onsdagseftermiddagen och under kvällen fick jag hjälp med att installera och komma igång med den nya datorn. Under torsdagen fortsatte jag att på egen hand installera program och dylikt. På fredagen ägnade vi några timmar åt att förgäves försöka få igång den gamla hårddisken och se vad som egentligen var felet med den gamla datorn. Jag vet inte säkert än, men det verkar som om videokortet, grafikkortet, pajat, och inte själva moderkortet eller – tack och lov – hårddisken.

Ett råd: gör backup – och gör det innan datorn går sönder. Jag har tillgång till en ”familjeserver” och bränner dessutom backuper på cd-/dvd-skivor, tyvärr med ojämna mellanrum, men nu när datorn dog var det länge sedan jag sist gjorde backup alls. Jag har en skiva från 26 januari, så allting jag samlat på mig av musik, bilder och skrivet sedan dess och fram till nu i lördags är borta. OM jag inte får igång gamla hårddisken! Det återstår fortfarande att se… *hoppas, hoppas, hoppas*

Och i backup-rådet: glöm inte Internetbiten. Det grämer i alla fall mig att jag hastigt och olustigt blivit av med alla mina bokmärken i Mozilla Firefox. För det var verkligen många! En ovärderlig skattkista, om ni frågar mig!

Hursomhelst är den nya datorn underbar! Den var billig också. Vem som än vill köpa ny dator snabbt och billigt, beställ på Dustin och samkör med lokalbutik. Mina föräldrar var snälla nog att hämta upp datorn på DataCorner (lokal butik i Västerås) och leverera den till mig (tack så mycket!), eftersom jag inte har någon bil!

Jag köpte en HP: HP PAVILION A6305 AMD 5000+ 2GB/360 DVDRW VHP. Den finns att beskåda här.

Den är riktigt billig, 3 192 kronor, ett hett tips för er som vill ha ny, snabb dator, med Vista Home Premium installerat (exklusive skärm). Jag gillar Vista, trots att jag var skeptisk innan efter allt jag hört om det… Men det är väldigt tilltalande utseendemässigt och smidigt att arbeta med.

Med ny dator fick jag dessutom tillfälle till nystart. Med andra ord hade jag perfekt tillfälle att städa och sortera i saker och ting – alla mina bilder, allt skrivet osv. – som jag förde över från dvd/cd till datorn. Detta pysslade jag med i helgen. Och äntligen har jag ordentligt med plats! Nu kanske jag kan ha hela min musikskatt i datorn och ändå ha plats över – men bara kanske!

Utan dator

Som ett paket på posten kom med påsken datorkrångel. Omedelbara och slutgiltiga.

Först frös allting och jag kunde inte ens se muspekaren längre. Jag startade om datorn med den där trevliga lilla snabbknappen som man inte ska missbruka (ska inte, men gör gärna)… Men datorn startades inte om. Fläkten gick igång, javisst, men mer än så hände inte. Åtskilliga gånger med sladdutdrag däremellan försökte jag, men jag fick snabbt inse att datorn var död.

Begravning och svarta kläder, orgelmusik och blomsterkvastar.

Nej, nej, så blev det inte. Jag tog mig inte tiden att sörja datorn, bara lite tandagnisslan och självömkande gråt över att jag inte kunde fixa någonting själv, och sedan fick jag hjälp med att beställa en ny dator. Den nya, ungdomligt friska datorn med betydligt större minne, med betydligt fler finesser, och betydligt mer hälsosam, frisk och kry, anländer förhoppningsvis i slutet av veckan, och då ska jag (återigen med hjälp) installera en massa och få igång nya datorn, mitt hopp om framtiden.

I mellantiden sitter jag som på nålar, eller i alla fall sitter jag på andra ställen än på datorstolen. Förunderligt hur man inser att datorn slukat tid… Utan dator har jag plötsligt massor med tid till annat.

Först flydde jag till teven, men sedan insåg jag att jag inte längre vill ha tidsslukare.

Redan i söndags då jag först blev av med gamla usla datorn (jag beklagar mig inte) målade jag akvarell, målade akryl, läste ut en bok och började i en annan, samt såg på åtminstone en film.
Så gick långhelgen, med betydligt mindre datortid än vad jag förväntat mig (och önskat mig). Och nu sitter jag på lunchrasten och dreglar över en dator som faktiskt fungerar. Nej, jag ska inte jobba övertid…

I Julia Camerons bok har jag nu kommit fram till veckan där det är läsförbud. Jag har redan brutit mot det förbudet. Under påskhelgen har jag läst åtminstone tre böcker (om mumintrollen av Tove Jansson). I morse avslutade jag Pappan och havet. Men om jag har läsförbud under resten av veckan blir det tillsammans med mitt ofrivilliga datorförbud plötsligt jättemassa tid att göra annat. Tar jag bort teven blir det ännu mer.

Ska jag låtsas att teven också gått sönder?

Glad Påsk!

My Life Without Me

Jag har just sett klart en spansk-kanadensisk film: My Life Without Me. Med Sarah Polley i huvudrollen (som barn känd från den högst rekommendabla kanadensiska tv-serien Road to Avonlea).

Filmen var som en bok på det vis en bok går in på djupet i de små detaljerna. Det var verkligen en film om det lilla i livet, och allt det stora mitt i det lilla.

Kontrasterna.

Regnet. Döden. Livet.

Se den.

Hur mycket boknörd är du?

Tack Sama för kul test! Jag är nöjd med mitt resultat. Runt tusen böcker hemma, och massvis med olästa, plus att jag jämt lånar böcker på bibblan jag inte hinner läsa men lånar om och lånar om, borde ge något sådant här i resultat. Tilläggas kan att nuförtiden hinner jag inte läsa ut dem, men medan jag var barn var det inga problem med att sträckläsa femtio böcker på en månad.

Subarashii! Underbart! Fantastiskt! Wonderful! Excellent!

I dag, 19/3 2008, släpper Miyavi sin nya skiva -THIS IZ THE JAPANESE KABUKI ROCK- men det är inte det enda!

I samband med denna sin nya skiva gör han en europaturné och på den turnén ska han besöka Sverige! Jisses, vad glad jag blev när jag läste det! Självklart måste jag gå på konserten!

Jag fick informationen från New Nippon Shop, via deras nyhetsmail (anmäl dig en bit ned på sidan till vänster).

Den första juli i år, på Tyrol i närheten av Gröna Lund i Stockholm kommer konserten att äga rum, med insläpp kl. 19:30. En biljett kostar 340 kronor och kan beställas från Ticnet från och med den 14 april. Jag ska definitivt dit! Är det någon som vill hänga med?

Är du osäker, kolla in hans musik på Youtube eller beställ skivor på svenska New Nippon Shop.

(Som en parentes kan tilläggas att Miyavi utseendemässig (och gärna röstmässigt också förresten) är den som fått ge inspiration till Maximilians vän Ace, så kolla in video nummer ett nedan för snygga ”inzoomningar” av t.ex. ansiktet. Första låten, både låten i sig och videon visuellt, är riktigt vacker, dessutom!)

Här är två videor:

Miyavi – Hi no Hikari sae Todokanai Kono Basho de – PV (2008)

Miyavi – Sakihokoru Hana no Yo ni -Neo Visualism- – PV (2007)

Hur hittar man dit?

Jag slog upp en sida på måfå i The Right to Write och läste.

Aha, tänkte jag, så det är därför jag varit så lättirriterad och humörsvängande de senaste månaderna.

November med NaNoWriMo körde i och för sig slut på mig också, men jag har alltid haft längtan kvar efter att skriva. Citatet som fick mig att säga aha i The Right to Write var nämligen följande:

Over the long term, writing is a lot like marathon running and, just as a runner suffers withdrawal when unable to run for a day or two, so, too, does a working writer miss his writing work. A certain amount of writing, like a certain amount of miles, keeps the artistic athlete happy and fit. Without this regular regime, tensions build up. Irritability sets in. Life becomes somehow far less hospitable. A good writing day rights this again.

Jag känner igen mig i det där, ja i hela den sidan och i hela det kapitlet (som heter Loneliness). Det är verkligen vad som fått mig att gå omkring och svära och grymta gällande allt möjligt annat. Visst, kanske det inte är riktigt så enkelspårigt – många andra delar av livet spelar ju in. MEN det slår verkligen an i mig – och nu, ju mer jag skriver, desto bättre kommer jag att må. Det får mig att dansa inombords!

I dag har jag gjort några diktförsök på svenska och engelska. Jag har skrivit tio minuters flödesskrivning (Freewriting), och jag har skrivit en ljudövning: jag skrev helt enkelt ner alla de hörselintryck jag hade som en övning i sinnesanvändning i prosatext.

Dessutom har jag skrivit på Tusenskönan, men oj, vilket motstånd där fortfarande finns. Jag skrev i nio minuter, och sedan blev det stopp och jag tog tre minuters paus innan jag satte igång igen, skrev fyra minuter och så stopp igen. Fem minuters paus, och sedan två minuters skrivande. Därefter ytterligare två minuters paus och slutligen tre minuters skrivande. Hackigt som bara den, både innehållsligt och tidsmässigt. Men jag skrev på boken! Och mer än på länge, även om det gick långsamt.

Så jag upprepar igen: jag skrev på boken!

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka: är det bara jag som pressar fram saker? Kanske är det inte alls så det ska vara? Jag vill lyssna på Maximilian och låta honom berätta, inte tvinga fram hans berättelse genom mig själv, om ni förstår hur jag menar.

Julia Cameron beskriver det så fint, att det är att lyssna, man lyssnar och historien ges till en, snarare än tvärtom. Så vill jag att det ska vara. Hur hittar man dit?

Texter som föder andra texter

Utan att ha planerat det eller ens tänkt på det, inser jag nu, när jag ser tillbaka på de senaste dagarna av skrivande att jag gjort övningen ”Freewriting” varje dag, en övning som finns i Beth Baruch Joselows Writing Without the Muse. Ett svenskt namn på samma övning skulle vara ”Flödesskrivning”. Jag skriver om vad som än kommer upp i mitt huvud under tio minuter. Det är mycket givande igångsättarövning. Dessutom är det skönt att ”skriva av sig”.

En annan sak som fungerar bra för mig när jag fastnat men ändå vill skriva, skriva någonting, vad det än är, är att skriva till musik, en övning som också finns i ovannämnda bok. Jag hade glömt hur ”lätt” det är, och hur givande.

Efter att ha diskuterat musik med en bekant, kom jag att tänka på Kate Bush och hennes skiva Hounds of Love. Den är verkligen en igångtriggare för mig; man kan associera vilt och fritt till hennes låtar medan man lyssnar – speciellt om man inte läser om hennes texter eller vad de egentligen refererar till, utan använder sin egna, högst personliga fantasi ihop med texterna.

Det finns en del artister och grupper som har underbara texter. Och säkert många fler än vad jag känner till!

Andra artister/grupper som inspirerat mig till noveller och dikter är bland annat Rush och Jethro Tull. Rush är ett kanadensiskt rockband bestående av tre av världens bästa musiker som hållit på sedan 1968 och still going strong! Det ni! De har dessutom väldigt djup i sina texter (ovanligt nog skrivna av trummisen i bandet). Wikipediasidan jag länkat till ovan innehåller dessutom några låtar om man vill lyssna och inte orkar hitta till Youtube.

Jethro Tull är ett brittiskt rockband, och deras texter är ofta hela – och mycket fantasifulla – berättelser. Som författare är det bara att sno hej vilt och göra om till sina egna, högst personliga, skapelser.

Ingenting är nytt, eller allt är nytt, och alla influeras och inspireras av varandra, så varför inte ta chansen när man får den?

Glömma bort att andas

Jag glömde bort. Tänk att jag glömde bort. Jag glömde bort:

att skriva är att andas.

Så har jag skrivit i presentationer om mig själv på nätet: att skriva är att andas.

Jag glömde bort att andas. Inte konstigt att jag har känt mig tryckt, nedsjunken, liggande i sörjig lera utan möjlighet att ta mig upp.

Någonstans på vägen blev ”jag ska skriva en bok med arbetsnamn Tusenskönan” till ”jag får bara skriva på Tusenskönan”. Inte konstigt att den flackande lågan som var mitt skrivarliv sjönk ihop till ingenting och nästan dog. Jag glömde att nära elden, glömde bort att det finns alla möjliga skrivövningar och skrivlekar man kan göra. Jag tappade bort leken. Det ska vara lekfullt även att skriva en bok; det blev till plikt och ansvar och allvar och ideal och perfektionism.

Det finns alltid tid till att skriva; små stunder här, små stunder där. Jag hittade ströstunder under hela dagen i dag då jag läste i Writing Without the Muse av Beth Baruch Joselow. Under lunchen gjorde jag dessutom en övning: jag skrev en A4-sida, ett vitt olinjerat blad, med flödesskrivning, i Joselows bok kallad Freewriting. Man skriver i tio minuter eller fyller ett visst antal papper med ord, vilka som helst, allt som dyker upp i huvudet, osorterat och okontrollerat. Ett sätt att komma tillbaka till ocensurerat skrivande.

Nu under kvällen har jag suttit en stund, bara en fem, tio minuter – men allting är bättre än ingenting – och skrivit på Tusenskönan.

I dag har jag också varit till biblioteket – ännu en fjärrlånad bok hade kommit fram: The Right to Write – An Invitation and Initiation into the Writing Life av Julia Cameron. Den boken dök jag direkt in i och läste i, bläddrade hit och dit, läste här och där och började om från början och läste saker i ordning. Redan nu har jag fått inspiration därifrån, känner mig bestämd och målmedveten – jag ska sätta igång med skrivövningar och göra varje dag. Julia Cameron skriver bland mycket annat om just det jag skrivit om ovan i kapitlet Dailiness. Hon tar som uppgift och övning upp att man ska skriva varje dag, precis innan sova, i tio minuter, om dagen som varit – först kort sammanfatta den och sedan ställa sig en specifik fråga att sova på, samt notera små positiva förändringar som skett under dagen.

Även om jag inte skrivit i vidare bemärkelse har jag skrivit något liknande, eller något som man i alla fall kan kalla kvällssidor, för det mesta bara en stolplista på vad jag gjort under dagen, men ibland med extrakommentarer till som ”bra gjort” eller ”jättekul”, och ibland skriver jag mer av dagboksanteckningar istället – det varierar beroende på humör och hur sent jag kommer mig för att göra detta.

Nu, i och med Julia Camerons Öka din kreativitet har jag skrivit morgonsidor också, nu i precis en vecka sedan förra tisdagen. Så visst skriver jag… och e-post och jobb förstås.

Men det kreativa skrivandet, det där lekfulla, det där som verkligen ska vara roligt, vara en lek, ett bevis på ens skaparglädje det har fattats mig. Skrivandet för skrivandets skull – det hade jag tappat bort.

Jag är glad att jag funnit det igen, och nu verkligen på riktigt, i och med The Right to Write och alla andra ovan nämnda böcker, i och med alla era trevliga boktips och all er uppmuntran! Tack!

Allting känns ljusare:

nu andas jag igen.

Ett barn i gul solhatt, ett kreativt skrattknyte

Tack så mycket, alla som kom med tips och uppmuntran till mig efter mitt senaste inlägg!

Dagen efter jag skrivit inlägget, det vill säga på tisdagen den 4/3 begav jag mig iväg till stadsbiblioteket under sena eftermiddagen för att titta efter böckerna som Sigrinn tipsat om. Ingen av böckerna fanns på stadsbiblioteket här i stan, men det gick att fjärrlåna dem från bland annat Gävle. I dag har jag faktiskt varit och hämtat ett av fjärrlånen: Writing Without the Muse – 60 Beginner Exercises for the Creative Writer i en New and Revised Edition av Beth Baruch Joselow. Som ni förstår har jag ännu inte hunnit annat än bläddrat i den boken.

En annan bok som jag däremot läst det mesta av är Julia Camerons Öka din kreativitet – den artistiska vägen – En kurs i hur du upptäcker och utvecklar din kreativitet (original: The Artist’s Way).

Jag lånade den boken förra tisdagen, den 4/3, och började genast praktisera den, för boken är ju en kurs, som undertiteln så väl uttrycker!

Både Sigrinn och Johanna W rekommenderade något liknande – The Right to Write respektive Konsten att vara kreativ (vad heter den i original, Johanna?).

Båda böckerna är skrivna av Julia Cameron, men de böckerna har jag inte hittat på stadsbiblioteket (dock har jag bett bibliotekarien om fjärrlån av The Right to Write).

Däremot hittade jag som sagt den tidigare nämnda boken Öka din kreativitet samt Låt din kreativitet flöda – En resa till inre sanning och hälsa (original: The Vein of Gold). Den senare är en fristående fortsättningskurs på förstnämnda boken.

Från och med förra tisdagen har jag alltså gått igenom Öka din kreativitet, första kapitlet, och nu, i och med vecka 2 är jag inne på andra kapitlet av boken. Det är ett kapitel för varje vecka, och det finns sammanlagt 12 kapitel; således är kursen på tolv veckor. Jag har tänkt gå igenom hela kursen och har redan börjat göra uppgifter som hör samman med varje vecka, samt att jag skriver morgonsidor och går på konstnärsträffar med mitt inre konstnärsbarn. Hittills är det riktigt roligt!

Just detta att man har ett inre konstnärsbarn poängterar Julia Cameron många gånger. Mitt konstnärsbarn är ett sådant där gulligt, spralligt litet barn som går igång på glad musik och solsken. Ett barn som är lättbelönat. Under min första provkonstnärsträff gick jag bland annat och köpte klistermärken och ett stickers-album. Perfekt nog hittade jag en karta som de kallade ”32 stickers för vardagskonstnären” med glittriga konstnärsklistermärken på. Jag belönar mig själv med ett nytt klistermärke i mitt klistermärksalbum varje gång jag skrivit morgonsidorna, varje gång jag går på konstnärsträff, och varje gång jag gör något som varit extra motigt.

Kursen har fått mig att komma igång kreativt sätt, på alla möjliga vis – förutom med Tusenskönan… Jag har gjort flera sidor i min art journal, klippt och klistrat med knappar, rosa tygband och trähjärtan, skrivit små textfragment och dikter, samt affirmationer ur Camerons bok. Jag har köpt frön – smultron, tomat och sallad – för att plantera ut på balkongen, jag har köpt örter – basilika och citronmeliss – och omplanterat i större krukor. Jag har besökt konstmuseet, tittat på utställningar och där även köpt en Moleskine-bok för akvarellmålning. Jag har varit på Ateljé Paletten, en liten lokal ateljé här i stan, och diskuterat konst med konstnären där – Eevi Gustavsson.

Och jag har börjat virka! Jag lånade en lär dig virka-bok av Sue Whiting på biblioteket och har satt igång med att göra en axelväska i mörkblått. Jag som inte har virkat sedan syslöjden i mellanstadiet!

Det tog sin tid innan jag kom underfund med hur man gjorde – speciellt som jag är vänsterhänt för det komplicerar till alla instruktioner och bilder; jag måste ju tänka spegelvänt!

Det viktigaste för mig att tänka på angående skrivandet som Julia Cameron har tagit upp hittills är att jag ska skapa och tänka kreativt, tänka kvantitet, inte tänka kvalitet. Inte bedöma vad jag skriver, utan lämna bedömandet åt andra. (Eller möjligtvis åt mig själv när jag är helt klar med boken.) Jag har hört det många gånger förut på olika vis, men det måste bankas in med olika formuleringar för att det möjligtvis, någon gång, fastnar och jag verkligen klarar av att leva efter det också.

Jag har belöningssystem för konstnärsbarnet när det gäller bok Tusenskönan också, men ännu har jag inte kunnat använda mig av det, eftersom jag skrivit alldeles för lite. Jag tänkte ge mig själv ett nytt klistermärke för varje 500 ord. Men hittills har jag bara skrivit ett par hundra ord… Jag hoppas kunna komma igång i dag. Jag bara MÅSTE över barriären! Och då kan enkla, barnsliga små knep som klistermärken fungera! Påhittighet och lekfullhet. Lekfullhet som Julia Cameron också lovordar – att det handlar om att leka. Kreativitet kan komma naturligt, bara man släpper på spärrar och barriärer och vågar släppa fram sitt inre konstnärsbarn. Och bara man är riktigt, riktigt snäll mot konstnärsbarnet.

Jag har inga problem med att vara snäll mot andra, men jag har svårt att vara snäll mot mig själv. Underligt nog går det lättare om jag tänker mig att jag är snäll mot ett litet konstnärsbarn, ett solskensbarn, ett kreativt skrattknyte, en liten solstråle, en solkatt, ett barn i gul solhatt…

Tröstlöst motarbetad... av mig själv

Jag önskar att jag hade kunnat skriva här att anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen på så länge är för att jag varit så upptagen med skrivandet att jag inte hunnit, men så är det tyvärr inte. Det hackar med skrivandet som om det vore en gammal motor som kört slut på sig. Hack, hack, hack.

Och hela jag hackar på grund av det. Allting blir mörkare bara för att skrivandet inte funkar alls. Jättejobbigt. Och jag vet inte ens om jag gett mig själv chansen. Jag satt på Café Tuppen och funderade i dag, och gjorde en lista på anledningar till att det inte går att skriva. Kom fram till att det kanske beror på att allting blivit krav och måste och borde, och jag glömt bort att leka och ha kul.

Men hallå, det ska vara som ett jobb, det ska inte alltid vara kul – det kan inte alltid vara kul!

Det känns otroligt deprimerande att det gått ett och ett halvt år och jag inte kommit längre än till andra kapitlet… Visst, jag har skrivit mycket mer än så, men – och det är ett stort men:

MEN jag har insett att det jag verkligen skrivit framåt från och med kapitel två och fram till och med sista kapitlet inte fungerar, för allting måste utgå ifrån och formas av allt det som händer i kapitel ett på ett mer uttalat sätt – mycket mer uttalat än vad jag låtit det göra.

Visst, jag har skrivit om saker som händer efteråt, men det var en våldtäkt i kapitel ett, för guds skull! Och om jag inte låter den ta större plats i resten av boken, kommer ingen att köpa innehållet i min bok, än mindre köpa boken ifråga. Jag vet inte om jag ska låta den vara kvar, för plötsligt inser jag att boken handlat om annat än jag tänkt mig, och jag hade inte tänkt ta upp en så stor och betydelsefull fråga i min bok. Fast samtidigt bidrar det till de mörka stråk som faktiskt finns i boken och som måste finnas där.

Så jag antar att jag måste fortsätta att slita mitt hår – medan jag inte alls tror på mig själv.

Elizabeth George skriver i sin bok Skriv på! att man måste hitta och forma sin egen arbetsrutin. Jag kanske är – eller snarare jag är – i en sådan situation att jag inser att de arbetsmetoder jag prövat hittills inte fungerar för mig. Jag borde alltså – jag vill alltså – prova en annan arbetsrutin. Jag vet bara inte vilken…

Det är så jobbigt, men jag känner mig så tröstlös och så jäkla trött på mig själv och att jag motarbetar mig själv så. Det känns verkligen som om jag motarbetar mig själv när jag inte tror på vad jag gör och när jag aldrig får till det!