Missriktat ögonkast

Tre gråhåriga häxor var de,
gamla och fula,
krokiga och taggiga,
skröpliga och sladdriga.

Hopp och studs,
gå på lust,
kasta mellan sig,
enda ögat deras.

Enyo betyder skräck,
Deino är fruktan
och Pemfredo oro.
De tre gamla graierna,
alltid tillsammans.

Vems tur är det nu, vem ska ögat få?
”Än är det inte din tur; det är min!”
”Nej, det är min! Kom, kasta hit, tappa ej på marken!”

Tjo och tjim,
bråk och kiv,
än är de pigga på att slåss,
trots åldern
eller just därför
kivas de.
Är det lek eller allvar?
Tappa inte ögat!

Ögat tappas – o nej! Vilket missriktat kast!
Ramlar, trillar, rullar längs med golvet,
nedåt och bortåt-
Ack ve! Rullar och far,
försvinner ned i brunnen!

Häxorna svär, trängs vid brunnskanten.
”Vem tog ögat sist?” säger Deino.
”Vems fel är det?” säger Enyo. ”Det var inte jag!”
”Inte jag heller!” säger Deino.
”Då var det du!” säger de båda.
Pemfredo rodnar, erkänner motvilligt.

De båda andra gnölar och klagar,
men inte längre än tre andetag;
ögat är viktigare, hitta det måste de.

Nu famlar de i blindo,
söker med händer och klor.
Ögat försvunnet, tappat, vilse,
på väg i underjordisk flod.

Alla har de kontakt med ögat
men ingen av dem ser ens sina egna fötter.

”Jag ser vatten!” säger Enyo.
”Jag ser berg!” säger Deino.
”Jag ser fiskögon!” säger Pemfredo.

Häxorna bryter sig vandringsstavar,
kvistiga pinnar att treva sig fram med.

”Var är vi?” säger Pemfredo.
”Var rullar ögat?” säger Deino.
”Nu blev det mörkt”, säger Enyo. ”Svalde någon?”
”Hoho”, säger Deino, ”vem har ögat i sin mun? En fisk?”

De tre graierna lämnar sitt land bakom sig.
Tar sig hand i hand och trevande nedåt och bortåt.
Havet söker de, dit alla underjordiska strömmar leder.

Det skvalpar i fiskbuken.

”Kom”, säger Enyo, ”skynda, fisken är på väg med iver.”
”Ska den leka månne?” säger Pemfredo.
”Är det en lax, en hoppande fisktrut?” säger Deino.
”Akta dig för måstrutar, laxabit!”
”Tar floden slut?” säger Enyo.
”Är havet nära?” säger Pemfredo.

Häxorna stapplar, travar och knatar,
lallar, svamlar och snubblar;
de ökar takten och springer.

Samstämmigt ropar de:
”Öga, öga, öga!
Kom till dina mödrar!
Lyd våra röster!”
De lockar som pigan på kon:
”Koa gull, gullekoa, kom, gullekoa, kom!”

Ögat vänder sig i fiskbuken.
Vänder och vrider, bänder och spjärnar.

Fisken hostar, kräks, spottar. Tvi!

Ögat rullar ut,
skvimpar och skvätter,
hoppar upp till ytan,
flyter med vågorna
inåt strand, inåt land,
inåt klippor med tång.

”Jag ser himlen!” säger Enyo.
”Ljuset har återvänt!” säger Deino.
”Världen är solvarm!” säger Pemfredo.

Häxornas iver får dem att snubbla på sina egna fötter.
De kravlar över stock och sten,
slänger blindstavarna bakom sig,
dreglar efter ögat.
Snart kan de se igen!

”Vi förlåter dig”, säger Enyo och Deino,
”men hur kunde du göra
ett så långt och missriktat ögonkast?”
”Det var ren otur”, säger Pemfredo. ”Ödets nyck.”
Enyo nickar vist och Deino stoppar ögat i ögonhålan,
klipper med ögonlocken och suckar belåtet.
”Det var bättre! Nu är världen vår igen!”



Kommentar: det här är en SkrivPuff-övning, Utmaning 228 - 16 augusti: Skriv om ett ögonkast. Om du vill veta mer om graierna, läs gärna här (svenska), här (engelska).