Jag har inte skrivit något på Tusenskönan sedan den sjätte juni, men det betyder inte att jag inte arbetat på boken. Jag har tänkt, låtit saker smälta, och funderat. Funderat mycket, känt efter.
Idag, efter att ha läst Linda Gs senaste blogginlägg, bestämde jag mig. Jag inser vad som behöver strykas. Boken spretar alldeles för mycket, det är alldeles för mycket att greppa och skriva om. Det gör sig inte. Även den skenbart enkla historien kan vara komplicerad att skriva.
Elizabeth George säger i sin bok om att skriva bland många andra kloka saker att man känner med kroppen vad som är rätt. Jag känner efter. Det är mycket som kan tas bort i Tusenskönan, och jag vet precis vad.
Efter en eftermiddag på en filt i solen, läsande en nyköpt bok - Invitation to Go av John Fairbairn - satte jag igång. Eftermiddagen ägnades således det utmärkta prokrastineringen GO. Tankar på helt annat, som gjorde att jag var effektiv när jag väl satte igång.
Jag gick igenom i huvudet vilka partier som ska tas bort, check, check, check. Och skrev därefter en resumé på bokens innehåll på en A4-sida datorskrivet. Det blir (eventuellt) en första bok i en serie. Måste bli det, med minst en boks fortsättning, eftersom det är så många frågor som inte rätas ut. I alla fall inte som jag tänker det nu. Dessutom är det ett öppet slut, eller ett slut som kräver fortsättning av den läsare som gillar boken.
Frågan är nu HUR jag ska fortsätta. (Jag har tankar på att skriva om helt andra personer, och lägga in Maximilian som en biperson som ändå får sin historia berättad, men det är bara lösa tankar än så länge. Men min hjärna arbetar på högvarv, massor av idéer är på gång att födas...)
Min resumé gjorde i alla fall att boken slutar bra mycket tidigare än jag förut tänkte mig. Vilket är bra. Bokens stomme är således redan skriven. Vad som återstår är MASSOR att stryka för Maximilian är fåfängt mångordig i multumtultum, och massor att skriva om. Hål att fylla och ett snyggt slut att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar