(Mönster i beteende, mönster i levnadsvanor. Vanor skapar trygghet, men de fängslar också.)
Hon gick hopkuren, som om hon måste ta skydd hela tiden mot ett rasande regn.
En gång såg hon uppåt och i molnen ovanför såg hon tre figurer som mer och mer liknande gamla gummor. Hon kom att tänka på Urd, Verdandi och Skuld vid foten av Livsträdet.
Där var de: tre kvinnor, tre väverskor, tre väninnor. De skrattade och gruffade och grälade; de hade ständigt trivsamt i varandra sällskap. De satt omgiven av trådar, trådar högt och lågt, överallt omkring dem.
Ibland klippte någon av dem av en av trådarna, bara på kul. Det enda som vittnade om att det betydde något mer var den enda röda bloddroppe som skvätte iväg med den klippta tråden.
Väven blev ständigt större. Den växte till ett oändligt hav, något att drunkna i om man inte kunde hitta mönstret. Fann man bara det kunde man simma mot strömmen.
Hon ville simma mot strömmen, men hon förmådde inte riktigt. Molnen löstes upp. Hon höll upp händerna mot solen som kom fram. Solstrålarna dansade in i mellanrummen mellan händerna, skapade mönster på hennes ansikte: solskuggor.
Hon sträckte på sig, stärkt av solskenet. Hon skulle bryta mönstren. Till att börja med skulle hon gå upprätt, ta emot regnet med magen och brösten. Stå emot, andas lugnt, hitta något nytt. Nya mönster.
Kommentar: detta är en SkrivPuff-övning: Utmaning 222: Skriv om ett mönster.
sv: Tråkigt när semestern tar slut, men åter till verkligen hehe (:
SvaraRaderaAtt bryta mönster kan vara bra ibland, att hon sträcker på sig att tar emot regnet är bra (: Hon växer.
Tack för din text...den påminde mig om något idag!! Ja, vanor ger trygghet (och mönster), men de kan även vara lite lömska....
SvaraRaderajag gillar stycket där hon stärkt av solen sträcker på sig, gör sig beredd att bryta ett mönster när sen regnet kommer igen och hon helst vill krypa ihop och söka skydd.
SvaraRaderatänkvärd text
SvaraRadera