Ibland rasar självförtroendet.
Så svårt att få abstraktioner till att bli delar av konkret, delar av narrative och dialog.
Famlar mig fram, just nu. Mörker runtomkring. Små ljusglimtar, delar av dilaog, är de rätt? Skriver jag rätt ord nu, är det verklligen det här som han säger? Allt känns så småaktigt, dialoger så torftiga. Träffar jag verkligen rätt? Kastar jag pilen i mitten på darttavlan eller träffar jag inte alls tavlan över huvud taget? Tankar, känslor, hans betraktelser, iakttagelser, upplevelser.
Allt är mörker. Skuggfigurer, siluetter som rör sig längre bort. Bortanför, utom räckhåll.
Hur tar jag av mig bindeln?
(Rubrikcitatet från astro-fix.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar