Det lilla barnet härmar sina föräldrar.
Konstnären härmar sin mästare.
Författaren härmar sina förebilder.
Till en början.
Tills barnet kan själv och vill göra på sitt sätt.
Tills konstnären vågar föra penseln i nya stråk.
Tills författaren vågar tro på sin egen röst.
Sedan står de alla på egna ben.
Men fortfarande delar av en helhet,
beroende av sin historia,
ödmjuka inför det faktum
att andra före dem gått egna stigar
och liksom dem till en början gått trevande
men så småningom allt djärvare
och med allt större självsäkerhet och självinsikt,
på väg framåt och uppåt.
Kommentar: detta är en SkrivPuff: Utmaning 180 - Skriv om att härma.
Betydligt mer poetiskt än min tolkning fast typ samma vinkling. Snyggt!
SvaraRaderaBra text du har så rätt, så är det med livet.
SvaraRadera