NaNoWriMo genom åren - från 2007 till 2013

Rensar och städar bland mina etiketter här på bloggen. Vill bringa ordning i kaoset, minska ned antalet etiketter och ha etiketter med relevans. Sådant läsare faktiskt kan använda sig av. En av sakerna jag gör är att stegvis ta bort alla etiketter med "NaNoWriMo" och istället har ett "NaNoWriMo [årtal]" för att det inte ska bli så förskräckligt många med samma etikett, och för att det ska bli lättare att särskilja projekten. Lika mycket för min egen skull som för er skull, tar jag därför här och listar mina NaNoWriMo-projekt. Jag har varit med på NaNoWriMo från 2007 fram till och med 2013.

NaNoWriMo 2007:
Edurne - en vintersaga. Utspelas i en alternativ verklighet förknippad med bokprojektet Tusenskönan, en alternativ variant av den världen. Jag vann inte, men skrev en hel del. Projektet ligger nu i träda. Det var himla roligt att skriva dock. En ungdomsroman, fantasy, om en tjej som heter Edurne.

NaNoWriMo 2008:
Tusenskönan. Jag vann inte detta år heller, men jag fick en skjuts i skrivandet på mitt långtidsprojekt, började om och kom framåt en hel del på detta projekt. Hade kul medan jag tävlade i alla fall. Huvudpersonen är Maximilian, genren är fantasy, målgruppen ungdomar.

NaNoWriMo 2009:
FUK. Vann inte detta år heller, och kom bara igång med början av detta projekt. Det här projektet delade jag sedan upp i två bokprojekt. Ett som jag inte utvecklat alls, och ett som jag kallar DBK och som är långt framskridet, men inte klart. Ett projekt med potential, om än något udda, som kanske kan bli något bara jag ger det tid. Genren är fantasy, huvudpersonen heter Mitxel, och målgruppen är kanske ungdomar även här.

NaNoWriMo 2010:
PL. Det här är första året jag vann NaNoWriMo. Jag blev en vinnare och fick ett grovt första utkast på romanen PL, andra boken i trilogin om Maximilian, där Tusenskönan är första boken och ML den tredje.

NaNoWriMo 2011:
DD. Även detta år blev jag en vinnare. Jag skrev ett skelett, en första lös version av DD, som behöver världsutveckling (det är en fantasy som utspelas i ett påhittat land) och en del personutveckling innan det blir färdigt på riktigt. Men projektet har god potential och kan bli något riktigt bra, bara jag ger det tid. Genren är fantasy men detta äventyr utspelas i sin egen värld, och huvudpersonen är en flicka.

NaNoWriMo 2012:
VK. En historisk roman, min första, med inslag av magisk realism. Även det här året vann jag NaNoWriMo! Det går lättare och lättare för varje år. Ännu ett projekt med god potential, som jag nu har skrivit stommen till. Några hål finns det men plotten är klar och jag har skrivit ett skelett. En del research behövs dock, eftersom boken är historisk. Ger jag det här projektet tid så kan det bli något riktigt bra. Utspelas i slutet av 1800-talet, handlar om en ung präst vid namn Wilhelm.

NaNoWriMo 2013:
Jade. Min första mainstreamroman. Ett projekt med god potential. Ett pågående projekt just i detta nu. Jag vann NaNoWriMo även detta år. Som sagt har jag fortsatt med detta projekt, och är väldigt taggad att köra det till slut och verkligen göra något av det här, låta det bli ett avslutat romanprojekt. Och inte bara påbörjat som med ovannämnda NaNoWriMo-projekt. Huvudpersonen är en ung kille vid namn Jade.

Sirenens sång

Mitxel hade mött den ljuvaste kvinnan han mött i hela sitt liv. Han behövde tänka. Därför drog han sig ut över flodvattnet i sin båt. Han nöjde sig inte med att bara fiska. Han behövde ge sig ut på en tankeresa. Därför lättade han ankar och rodde med all sin kraft till flodens mynning, där flodvattnet rann ihop med havsvattnet. Där två vatten möttes, bröt vågor in i varandra och skumvirvlar skapades. Stridande strömmar blev kaos och sött mötte salt.

Mitxel drog in årorna och satte segel. Ut på havet styrde han i sin helt lilla segelbåt, djupt tänkande och funderande, med ögonen på den stilla horisonten.

Det var på andra dagens sista timmar det skedde.

Han visste sedan gammalt att det fanns sjömonster; han trodde bara att han inte skulle vara en av de som drabbades av dessa förfärliga varelsers nycker. Han seglade långsammare då mörkret föll och lockades av skönsång, svår att stå emot för en man i sin ungdoms dagar. Han vände seglen, tog ned storseglet och styrde med åror mot den vackra sången. Han måste få se vem det var som kunde åstadkomma något så ljuvt och kvinnligt vackert, tjusning vackrare än något annat han någonsin hört.

Det var en siren – han hade blivit varnad för sådana men inte tagit det på allvar.

”Givetvis”, hade han tänkt i sitt stilla sinne, ”är jag inte attraherad av sådana. Jag är klok nog att inte gå i samma fälla som de simpla sjömännen som fångas och tjusas av sirenerna ute på sina resor. Det händer inte mig.”

Så sade han sig, men nu skedde det. Sirenen lockade honom till sig. Med kraftiga årtag kom han allt närmare klipporna på vilka hon och hennes systrar låg och solade, sjöng och flätade sitt fuktiga hår efter badande i viken.

”Sköna mö!” ropade han.

Sirenen skrattade, såg ut att le och vilket leende var det inte! – Mitxel var förtrollad: han rodde allt kraftigare och snabbare, mån om att komma fram så snart det bara gick. Han tänkte inte på att klipporna började någonstans, att klipporna som strax upp över vattnet hade sina likar under vattnet, att klipporna liksom träden gömde mycket under ytan. Han körde på grund. Plötsligt skrapade båtens botten mot vassa klippor under och vatten vällde in mellan hans fötter. Båten sjönk snabbt, alltför kvickt för att han skulle kunna göra något åt det. Sirenerna satt och skrattade sitt pärlande skratt, som lät mer och mer häxlikt medan Mitxel halvt om halvt ställde sig upp i durken och öste med öskar, försökte stoppa vattenflödet och täta sitt skepp – förgäves, förgäves – det var förlorat. Han kunde bara göra sitt bästa att inte drunkna. Tack och lov hade han nära till land – trodde han. När båten sjönk under honom och han blev tvungen att ta de första simtagen försvann klipporna längre och längre bort, sirenerna dök ned i vattnet och simmade kring honom med gäckande röster.

”Vi vet vem du är, unge herr Mitxel. Du är fåfäng, alltför fåfäng för att vara en ung man.”

”Vi vet vad du gör, unge herr Mitxel, du kämpar för ditt liv men det gör ingen skillnad; här ska du möta slutet.”

”Vi vet hur du drömmer, unge herr Mitxel, och du skulle ha hållit dig till dina drömmars dam istället för att åtrå oss.”
Den fjärde sirenen sade: ”Du famlar i blindo, unge herr Mitxel. Du måste lära dig att se längre än näsan räcker.”

”Hjälp mig upp istället för att gäcka mig!” ropade Mitxel men det hjälpte inte.

Med plask och plums försvann sirenerna ned i vattendjupet. Fiskstjärtarna glimmade i solskenet en sista gång innan de försvann ned i mörkret under honom. Här var djupt, alltför djupt för att han skulle kunna skymta botten – djupet gjorde vattnet bottenlöst och nattsvart, och det var långt till land. Ön som han trodde sig sett fanns inte annat än i hans fantasi, och klipporna hade också varit illusioner. Han trampade vatten medan han vilt tittade sig omkring efter undsättning. Bara han fick syn på en landremsa skulle han ha något att sikta mot, och då skulle han också hitta krafterna att simma dit. Han kisade mot solnedgången, försökte se någonting i solstrålarnas sken. Inget land så långt ögat nådde. Hur hade han kunnat driva så långt ut på havet? Inte en enda liten kobbe, inte ett skär så långt ögat nådde!

”Sirener! Kom tillbaka! Hjälp mig!”

Han ropade förgäves. Även om röster färdades snabbt och långt över vatten, brydde sig sirenerna inte; de kanske rentav var alltför långt borta vid det här laget – hade simmat långväga och lämnat honom allena bakom sig.

Snart försvann solen bakom horisonten. Mörkret föll. Stjärnorna tändes på himlen men de räckte inte långt. Mitxel trampade fortfarande vatten – någonstans tänkte han att det bästa var att stanna på samma ställe. Förr eller senare skulle undsättning komma, sirenerna kanske skulle ångra sig, och stannade han kvar, visste de var de skulle hitta honom.

(SkrivPuff, Utmaning 2010: 197 - 17 juli - Skriv om att vara till havs.)

Cirkusläger

Cirkusdirektören sade: ”Här slår vi läger.”

Cirkussällskapet särade på sig. M kunde höra hur de gick åt olika håll. Klungor av prat försvann åt vänster, höger och rakt fram. Med stegen kom tystnaden precis där S och han stod kvar. Det doftade vildblomster och hö. M andades med djupa andetag, fortfarande något andfådd av vandringen. Han hade kunnat åka vagn men föredrog att gå. Det hade dock varit väldigt varmt. Att säga att det var runt trettiofem grader i skuggan var ingen överdrift.

S beskrev: ”Det är en stor äng. I norr gränsar skogen, åt väster är det fält med vajande grödor. Det är högt gräs här.”

M slog med blindstaven och kunde höra hur det svischade om gräset. Han slog av det som med en lie. När han sedan började gå svepte gräset kring hans fötter och kittlade strax under knäna.

S lät hålla en hand på hans armbåge och styrde honom varsamt förbi och genom alla grupper av tältbyggare.

”När publiken kommit och gått i ett par dagar kommer gräset att vara nedstampat ända till torrjorden.”

”Är gräset mycket torrt?” undrade M.

”Javisst, det är alldeles gult, hur kan du…?”

”Det doftar hö.”

”På så vis… Vänta… Här finns ett par stolar och ett bord. Går det för sig att vi…”

”Javisst”, sade en röst som M kände igen som lindanserskans. Hon måste vara i färd med att slå upp sitt tält precis bredvid, ihop med sin man.

De stannade. M lokaliserade en av stolarna. Efter lite trevande satte han sig ned och lutade blindstaven mot stolsidan.

”Hoj, hoj, hoj!” hördes rop från en bit bort. ”Hej och hå! Ta i, karlar! Res mittstolpen! Såja!”

”De reser stortältet”, förklarade S.

Stortältet som var tillägnat föreställningarna var det tält som tog längst tid att resa. S ville hjälpa till.

”Jag går och spikar”, upplyste hon M som därmed fick klara sig själv en stund.

Lindanserskan rumsterade precis intill honom. Snart kunde M känna doften av lök och morot som kokade i en bubblande gryta.

Han blev sittande där han var. Genom hela lägret hördes hammare mot tältpinne – alla reste sina hemtält, ivriga att komma tillrätta så att de kunde göra i ordning kvällsmaten. Det var fler magar än Ms som kurrade.

”Vill du ha en skål soppa, blindman?”

M nickade, sträckte fram händerna. En mjukfilad träskål varm av innehållet. Han lyfte skålen mot munnen och sörplade.

(SkrivPuff 2010: 194 - 14 juli: Skriv om att snickra.)

Många bollar eller en i taget?

Två stora projekt tar upp min tid just nu. FUK och Tusenskönan (med fortsättningar). Jag jobbar på FUK, den del av de tre huvudparallellhandlingarna som kan kallas DBK. Och jag jobbar på fortsättningarna av Tusenskönan, PL och ML.

Det går ganska bra att skriva. Jag inser att jag måste sänka kraven, det är trots allt bara första utkastet, och att vissa saker får se lite imperfekta och orediga ut.

På så vis kan jag jobba, samtidigt som jag i bakhuvudet funderar på om det är så klokt att jobba parallellt på så många olika bokprojekt och parallellhandlingar.

Många bollar i luften i all ära, men är inte det bästa "en sak i taget"? Det är bara det att jag vill så mycket! Nåja... Nu är det dags för "Morden i Midsomer"!

Pusslet växer

NaNoWriMo är över för i år. November är slut, National Novel Writing Month är över för den här gången. Jag får se fram emot nästa års NaNoWriMo istället.

I år vann jag inte. Vinner gör man om man lyckas skriva 50 000 ord på sitt nya romanprojekt som man började skriva på den 1 november och avslutade senast den 30 november - eller i alla fall, om inte avslutade, så i alla fall kom upp i 50 000 ord i.

Jag satsade inte på att nå 50 000 ord. Men jag ville skriva så mycket som möjligt. Jag tog det som en rivstart på ett nytt romanprojekt. När jag började hade jag bara en lös idé. Vartefter jag skrev tog den form, och nu är det ett pågående romanprojekt som jag känner mig väldigt inspirerad och positiv inför.

Det blev 12 000 ord skrivna t.om. 30 november.
Idag, 1 december, har jag hittills skrivit ytterligare 1000 ord.
Jag är nöjd ändå med vad jag presterat. Och jag har haft väldigt kul när jag skrivit. Det är det allra viktigaste.

Projektet känns fortfarande roligt. Jag är uppe i 33 sidor med kapiteluppdelning och allt. Det är som att lägga ett pussel. Fragment och bitar skrivs, sätts ihop, flyttas på och görs större.
Pusslet växer.
Och jag har roligt.

(När jag skriver om projektet i fortsättningen och ni vill veta hur det går, leta efter inlägg med etiketten FUK.)

När cikadorna gråter

Det går långsamt med NaNoWriMo, men det går.

Jag söker inspiration från annat håll, och som ofta annars går jag till musiken, och till det visuella... Till musikvideor. En musikvideo som jag nyss fastnade för är en jag precis nyss också hittade på YouTube. Det är en sång som jag gillat ett bra tag, och som hör ihop med en anime jag tittat på - Higurashi no Naku Koro ni ひぐらしのなく頃に (When the Cikadas Cry/När cikadorna gråter/spelar); en skräckhistoria som börjar med vänskap och slutar med mord och galenskap, men vänskapen och det positiva är starkare än det mörka. Sången är vacker och intensiv, och blir ännu mer känslosam när jag förknippar den med en berättelse och viss typ av känslor som hör ihop med den. Jag tycker att musiken fångar stämningen väldigt väl.

Men PV:n i sig själv (som hör ihop med nämnda berättelse men också fungerar för sig själv) skapar också en egen stämning, suggestiv... En krypande och växande rädsla eller ett obehag. Den är väldigt vacker men också skrämmande.

Min NaNoWriMo-historia är ett fantasiäventyr, inspirerat av grekiska/romerska myter och till viss del också av Shakespeare (speciellt "Romeo och Juliet" samt "Köpmannen i Venedig").

Jag får nyinspiration av videon. Sångerskan bär i vissa scener en mask, typiskt venediginspirerad. Och ännu roligare blir det att jag redan har med en scen i NaNoWriMo-projektet där det just är maskerad och folk bär mask - något som jag hittade på redan den andra dagen jag skrev på NaNoWriMo, 3/11.

Hittills är min NaNo-historia snäll och mild, utan grymma fantasier, mest bra rolig och fantasifull. Men jag kanske ska föra in några mörkare element för att skapa ordentliga konflikter och mer spänning.

Här nedan är PV:n. Om du liksom jag undrar vad Shimamiya Eiko sjunger egentligen, finns texten här och här i översättning; välj den du gillar mest.

Eiko Shimamiya - Higurashi no Naku Koro Ni PV

Mytologi och egenpåhittat

Nu är NaNoWriMo i full gång. National Novel Writing Month. Hela november, från 1 till 30.

Jag bestämde mig för att vara med i år igen.

I år blir det något helt nytt som utspelas i en helt ny värld. Det är en saga, med inspiration från grekisk/romersk mytologi. Det är roligt att skriva!

Att det ska vara roligt är den enda ambitionen just nu!

Visst, jag försöker uppfylla kravet att skriva 1667 ord per dag, för att i slutet av november månad vara uppe i slutmålet 50 000 ord, men jag är förlåtande mot mig själv. Jag gör ju så mycket annat än skriver skönlitterärt... Dessutom har jag, min vana trogen, flera projekt igång samtidigt.

Sedan november började har jag dock inte skrivit på annat än mitt NaNoWriMo-projekt. Det har blivit långt färre ord än 1667 ord per dag dock.

Här är statistiken såhär långt:

1/11: 0 ord. (Planering pågick dock.)
2/11: 309 ord.
3/11: 381 ord.
4/11: 1 115 ord.
5/11: pågår fortfarande, just nu 1 095 ord.

Som sagt skriver jag för att det är kul. Mytologi har alltid fascinerat mig, och det är roligt att inspireras och skriva om kentaurer, hydror och vattennymfer. Jag har kul! --- Nu ska jag återvända till skrivandet.