När jag var barn kunde jag läsa om
böcker hur många gånger som helst. Det handlade om att jag ville
det, jag ville återuppleva boken om och om igen. Då tänkte jag
inte på att det tog tid, om jag kanske borde ha tillbringat tiden
med en för mig ny bok istället. Det som betydde något var
upplevelsen och den ville jag återuppleva. Vissa böcker läste jag
om sju, åtta, nio gånger. (För att inte tala om när man var
småbarn och ville att föräldrarna skulle läsa samma korta saga om
och om igen.)
Som vuxen har jag slutat läsa om
böcker. Nästan.
Vissa böcker kan jag läsa om –
sådana som är tillräckligt korta. Jag har börjat tänka ”min
tid är ändlig och det är så förskräckligt många böcker jag
vill läsa; jag hinner inte läsa om längre”. Det kanske finns en
stress i det men samtidigt låter jag varje bok ta sin tid. Jag läser
dock inte om böcker, inte i vanliga fall.
Som författare borde man läsa om
böcker flera gånger – det står till exempel omnämnt i böcker
om att skriva – att man läser en bok första gången för
upplevelsen och andra, tredje och fjärde gången för analys.
Åtminstone två gånger per bok. En gång upplevelse, andra gången
analys. Men jag har inte gjort så än. En bok, en gång.
Undantaget från den här regeln är
bilderböcker, serietidning, seriealbum och grafiska romaner. I viss
mån också diktsamlingar. De tar tillräckligt kort tid att läsa –
och de gånger de är värda att läsas om gör jag det.
Eller som
när jag köpte Saga volume 2 och 3 och det var ett tag sedan jag
läste ettan, då läste jag ettan en gång till innan jag läste de
två nästföljande seriealbumen.
Eller som nu senast, då jag skulle
läsa en mangabok, Sayonara September volym 3. Det var år sedan jag
läste de två första delarna; därför passade jag på att läsa om
dem nu.
Tar en bok under en dag att läsa är det nog okej för mig
att läsa om. Å andra sidan plöjde jag Brott och Straff på en-två
dagar under min tid som litteraturvetare på högskolan, så då
borde alla kortare böcker gå att läsa igen? Nja, riktigt så
enkelt är det inte.
Jag lyssnade klart på Burial Rites av
Hannah Kent igår. Den boken har jag alltså lyssnat på och jag
tyckte att den var fantastiskt bra. Den boken skulle jag kunna tänka
mig att läsa igen – läsa själv den här gången. Och kanske ännu
en gång på svenska.
Så om jag läst en bok på ett språk
kan jag tänka mig att läsa den igen på ett annat. Eventuellt –
om boken var tillräckligt bra.
Om jag måste läsa en bok igen, av ena
eller andra anledningen, så är det en annan sak; då vägrar jag
inte utan gör det. Om jag till exempel går en kurs eller ska på en
föreläsning eller bokcirkel – och inte har boken tillräckligt i
minnet.
Det är just det. Böcker lämnar
avtryck i mig, ganska så hårda avtryck – sådana som fastnar,
bilder som finns kvar. Ibland omslingrade av något slags dimma,
ibland lite vaga, mer av en känsla än en faktiskt bild. Men de
lämnar minnen och minnena är mestadels tillräckliga.
(Läs mer om Sommarlov med Kulturkollo här.)
Jag har några speciella böcker som jag kan läsa om och om igen, men rent generellt läser jag sällan om några böcker.
SvaraRaderaDet är samma sak med mig. Lustigt nog kan jag läsa om de böcker jag läst om flest gånger igen. Det är några få barn- och ungdomsböcker som också platsar in där. Till exempel böckerna om Mumintrollen av Tove Jansson. De kan jag läsa om.
RaderaJag har några speciella böcker som jag kan läsa om och om igen, men rent generellt läser jag sällan om några böcker.
SvaraRadera