När jag gick i lågstadiet, kanske
till och med i ettan, och vi skulle rita ”himmelen”, ritade jag
en mörkblå teckning med moln, himmel och stjärnor, med planeter
och månar. De andra barnen i min klass fattade galoppen och ritade
Gud, änglar och trumpeter. Det måste ha varit på en
religionslektion, kan tilläggas. Vi hade Kristendom på schemat på
den tiden; plus en religiös gammal dam som lärare.
Som en liten eloge eller kanske snarare ett trösteklistermärke till mitt stackars
barnjag som blev arg på sig själv många gånger genom åren för
att hon inte också ritade änglavingar och lockigt hår, tipsar jag
idag om en science fiction-klassiker.
Lika blå som himlen är mitt
pocketexemplar av Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Den innehåller
tre böcker i en: Stiftelsen, Stiftelsen och Imperiet och Den
segrande Stiftelsen.
Den handlar om något så storslaget som det
stora vintergatsimperiets nedgång och fall.
Vetenskapsmannen Hari
Seldon har till uppgift att bevara människosläktets kunskaper, och
han gör det på ett originellt vis, genom psykohistoria (teorier som
han själv har kommit fram till).
Som det står på baksidan av
boken:
”Stiftelsetrilogin är en berättelse fylld av bysantinska
intriger, slughet och förräderi, mod och tapperhet, allt spelat mot
en svindlande galatisk fond.”
Som Star Wars, fast i riktig science
fiction och inte bara i något slags ”science fantasy”. Läs
trilogin!
Annars har Asimov skrivit en novellsamling (som jag borde
läsa i sommar) som heter Jag, Robot (det finns en film löst baserad på denna) och som innehåller noveller som
utspelas i samma universum men som kanske är mer lättillgängliga
för den som inte är van vid science fiction.
Jag måste tillägga
att jag dock inte är van vid science fiction men ändå mycket
uppskattade Stiftelsetrilogin, såpass mycket att jag har köpt både
prequels och sequels till nämnda trilogi, plus annat av och med
referenser till Asimov, sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar