Mitxel hade mött den ljuvaste kvinnan han mött i hela sitt liv. Han behövde tänka. Därför drog han sig ut över flodvattnet i sin båt. Han nöjde sig inte med att bara fiska. Han behövde ge sig ut på en tankeresa. Därför lättade han ankar och rodde med all sin kraft till flodens mynning, där flodvattnet rann ihop med havsvattnet. Där två vatten möttes, bröt vågor in i varandra och skumvirvlar skapades. Stridande strömmar blev kaos och sött mötte salt.
Mitxel drog in årorna och satte segel. Ut på havet styrde han i sin helt lilla segelbåt, djupt tänkande och funderande, med ögonen på den stilla horisonten.
Det var på andra dagens sista timmar det skedde.
Han visste sedan gammalt att det fanns sjömonster; han trodde bara att han inte skulle vara en av de som drabbades av dessa förfärliga varelsers nycker. Han seglade långsammare då mörkret föll och lockades av skönsång, svår att stå emot för en man i sin ungdoms dagar. Han vände seglen, tog ned storseglet och styrde med åror mot den vackra sången. Han måste få se vem det var som kunde åstadkomma något så ljuvt och kvinnligt vackert, tjusning vackrare än något annat han någonsin hört.
Det var en siren – han hade blivit varnad för sådana men inte tagit det på allvar.
”Givetvis”, hade han tänkt i sitt stilla sinne, ”är jag inte attraherad av sådana. Jag är klok nog att inte gå i samma fälla som de simpla sjömännen som fångas och tjusas av sirenerna ute på sina resor. Det händer inte mig.”
Så sade han sig, men nu skedde det. Sirenen lockade honom till sig. Med kraftiga årtag kom han allt närmare klipporna på vilka hon och hennes systrar låg och solade, sjöng och flätade sitt fuktiga hår efter badande i viken.
”Sköna mö!” ropade han.
Sirenen skrattade, såg ut att le och vilket leende var det inte! – Mitxel var förtrollad: han rodde allt kraftigare och snabbare, mån om att komma fram så snart det bara gick. Han tänkte inte på att klipporna började någonstans, att klipporna som strax upp över vattnet hade sina likar under vattnet, att klipporna liksom träden gömde mycket under ytan. Han körde på grund. Plötsligt skrapade båtens botten mot vassa klippor under och vatten vällde in mellan hans fötter. Båten sjönk snabbt, alltför kvickt för att han skulle kunna göra något åt det. Sirenerna satt och skrattade sitt pärlande skratt, som lät mer och mer häxlikt medan Mitxel halvt om halvt ställde sig upp i durken och öste med öskar, försökte stoppa vattenflödet och täta sitt skepp – förgäves, förgäves – det var förlorat. Han kunde bara göra sitt bästa att inte drunkna. Tack och lov hade han nära till land – trodde han. När båten sjönk under honom och han blev tvungen att ta de första simtagen försvann klipporna längre och längre bort, sirenerna dök ned i vattnet och simmade kring honom med gäckande röster.
”Vi vet vem du är, unge herr Mitxel. Du är fåfäng, alltför fåfäng för att vara en ung man.”
”Vi vet vad du gör, unge herr Mitxel, du kämpar för ditt liv men det gör ingen skillnad; här ska du möta slutet.”
”Vi vet hur du drömmer, unge herr Mitxel, och du skulle ha hållit dig till dina drömmars dam istället för att åtrå oss.”
Den fjärde sirenen sade: ”Du famlar i blindo, unge herr Mitxel. Du måste lära dig att se längre än näsan räcker.”
”Hjälp mig upp istället för att gäcka mig!” ropade Mitxel men det hjälpte inte.
Med plask och plums försvann sirenerna ned i vattendjupet. Fiskstjärtarna glimmade i solskenet en sista gång innan de försvann ned i mörkret under honom. Här var djupt, alltför djupt för att han skulle kunna skymta botten – djupet gjorde vattnet bottenlöst och nattsvart, och det var långt till land. Ön som han trodde sig sett fanns inte annat än i hans fantasi, och klipporna hade också varit illusioner. Han trampade vatten medan han vilt tittade sig omkring efter undsättning. Bara han fick syn på en landremsa skulle han ha något att sikta mot, och då skulle han också hitta krafterna att simma dit. Han kisade mot solnedgången, försökte se någonting i solstrålarnas sken. Inget land så långt ögat nådde. Hur hade han kunnat driva så långt ut på havet? Inte en enda liten kobbe, inte ett skär så långt ögat nådde!
”Sirener! Kom tillbaka! Hjälp mig!”
Han ropade förgäves. Även om röster färdades snabbt och långt över vatten, brydde sig sirenerna inte; de kanske rentav var alltför långt borta vid det här laget – hade simmat långväga och lämnat honom allena bakom sig.
Snart försvann solen bakom horisonten. Mörkret föll. Stjärnorna tändes på himlen men de räckte inte långt. Mitxel trampade fortfarande vatten – någonstans tänkte han att det bästa var att stanna på samma ställe. Förr eller senare skulle undsättning komma, sirenerna kanske skulle ångra sig, och stannade han kvar, visste de var de skulle hitta honom.
(SkrivPuff, Utmaning 2010: 197 - 17 juli - Skriv om att vara till havs.)
