Bloggtips?

Jag tänkte försöka ta ett nytt tag med bloggen. Är det något speciellt ni skulle vilja att jag bloggade om?
Tänkte blogga lite oftare och bli bättre på att svara på bloggkommentarerna. Förlåt alla ni som kommenterar, för att det tar sådan lång tid innan jag får ändan ur vagnen och svarar! Det är inte så att jag inte uppskattar kommentarer, tvärtom! Jag blir väldigt glad för varje kommentar jag får, jag har bara den fruktansvärt dåliga vanan att skjuta upp saker alldeles för länge, i alltför många sammanhang...

Ingen disciplin?

Jag trodde jag hade disciplin, men jag börjar tänka "det har jag inte". Jag är mer av en periodare, och det stör mig. Att jag inte kan upprätthålla disciplinen, att jag gång på gång måste "börja om", skärpa mig, omfokusera och återigen "börja" skriva efter en kortare eller längre period av tystnad, utan skrivna ord.

Kanske är det för att jag envist håller mig till ett projekt numera, kanske är det bättre att hoppa emellan, faktiskt ha flera saker på gång samtidigt, som någon rådde mig - en roman, ett novellprojekt, går inte det kan man plita på en dikt. Jag gillar att skriva dikter, är ganska bra på det. Och det vore tillfredsställande att skriva fler noveller eftersom man då (förhoppningsvis) avslutar projektet snabbare och kan lämna något avklarat bakom sig. Som så många visa (redan författare) råder: avsluta det du påbörjat.

Kanske fokuserar jag för mycket på resultatet, på sedan, på slutmål istället för att ta ett ord i taget. Ta på mig skygglappar och inte se alltför långt, lägga upp delmål. Konkreta sådana. Jag vet inte. Med sådant här jojoskrivande återkommer också tvivlet, gång efter gång.

Måste det vara såhär? vill jag ropa, desperat. Men jag lider i det tysta, frustrerad, och vänder ilskan mot mig själv, prokratistenerar istället. Sätter upp mål som att läsa ut "A Storm of Swords" innan första juni. Bara lite mindre än halva boken kvar, är på sidan 614 av 1128. Skrivarmålen omformulerar jag hela tiden för att jag aldrig når upp till dem.

Men apropå avsluta så tynger alla oavslutade projekt mig, gnager på mig istället för att jag kan lämna dem bakom mig. Alla projekt. Från den allra första lilla sagan som ligger oavslutad från det att jag var sju år till den senaste trilogin som blir ett evighetsprojekt. Nu överdriver jag lite, men det är ungefär så det är. Precis som elefanten har jag svårt att glömma, svårt att blunda för allt negativt. Jag vet inte riktigt vad jag är bra på... Påbörja saker?

Läser mycket, skriver mindre

Läser mycket, skriver mindre just nu. Har lyssnat klart på Ljusets dotter och lånat en ny ljudbok på biblioteket. Läser också tegelstenen av George RR Martin, tredje delen i Sagan om is och eld. På biblioteket lånade jag också och läste två grafiska novelletter idag. Skriver desto mindre, inte alls just nu. Samlar stoff, kan man säga, genom att leva och läsa.

Sår på ögat

Nu har jag varit iväg från bloggen i över en månad. Det beror mestadels på mitt högeröga. Jag fick ett sår på hornhinnan. Ögat blev så ljuskänsligt att jag blev tvungen att ha på mig solglasögon inomhus, det blev ilsket rött och gjorde ont. Min husläkare gav mig omedelbar remiss till ögonkliniken, och på ögonkliniken kunde de konstatera att jag hade ett sår på hornhinnan. Det var stort, lika stort som en halv lillfingernagel, men tack och lov var det ett ytligt sår, trots sin storlek. Helt ofarligt men det skulle ta tid att läka. Jag fick antibiotika att droppa i ögat morgon och kväll under en period. Och sedan har jag fortsatt med salva på ögat om kvällarna.

Nu är såret i princip läkt, men jag ska även fortsättningsvis droppa i ögat för att hjälpa till med vätskebalansen, fram till återbesök i juni. Jag har minskat ned på datoranvändningen på fritiden eftersom det gör ögat torrare och mer ansträngt. På jobbet sitter jag mestadels vid datorn och stirrar på skärmen, det blir tyvärr ofta intensivt i långa pass, så jag vill passa på och vila det när jag kan.

Nu ägnar jag mig ju gärna åt både datorsittning (skriva, läsa, blogga), och läsning i soffan, men under den senaste månaden har jag vilat ögat och lyssnat med öronen en del istället, och äntligen kommit någonvart i ljudboken jag började lyssna på i höstas, Ljusets dotter av Elisabet Nemert. Det är ganska dålig bok men den fungerar bra att lyssna på, en behaglig uppläsare och det vilar ögonen. Mer om boken i en recension på bloggen när jag lyssnat klart på den, börjar närma mig slutet nu.

Annars har jag inte kunnat hålla mig ifrån läsning, har dock läst skamligt få böcker i april, tack vare ögat, bara två böcker, men i maj har jag kommit igång ordentligt igen, är inne i en riktig läsperiod nu.

Riktigt lika bra går det inte med skrivandet, jag har insett att vad som fattas mig i mina romanprojekt är förarbetet gällande miljö och världsbyggande.

Jag har nyss läst ut Anaché av Maria Turtschaninoff och hon har gjort ett imponerande förarbete som fick mig att inse vikten av att faktiskt göra det. Man kanske inte alltid behöver lägga så mycket av det i själva boken på det sätt Turtschaninoff gjort, men man måste, som författare, känna till världen såpass bra att man hela tiden kan se allt som sker och händer framför sig, och det har jag inte alltid gjort.

Tillbaka till världsbyggande alltså, jag klurar och funderar och tänker kring Tusenskönans universum. Det försvårar att jag en gång i tiden gjorde ett världsbyggande som sedan blev inaktuellt i och med att boken fick annan skepnad. En gång i tiden var det bestämt att handlingen skulle utspelas i nutid, nu har det blivit motsvarande 1790-tal och tidigt 1800-tal och då måste mycket ändras på. Jag har ändrat i det skrivna men inte tänkt igenom helt och hållet allting runtomkring så grundligt som jag borde.

Smartphone, löpning och yoga

Jag har kommit igång. Skrev småbitar på tåget, fragment, inklipp på ställen där jag lämnat hål. Hemmavid skrev jag vid datorn 1078 ord. Sammanlagt kanske jag landar på 1200 ord eller något sådant. Känns jättebra att jag skrivit. Har de senaste dagarna läst mitt skrivna, om och om igen, på min nya mobiltelefon, verkligen andats texten, andats världen. Tänkt på hur det ser ut, där Tusenskönan utspelar sig, tänkt på hur han är egentligen, Maximilian. Funderat kring boken. Det har hjälpt. Och kanske har löpningen och yogan också hjälpt? Nu känner jag mig nöjd med dagen. Imorgon är det skrivarcirkel, har inget bidrag direkt att komma med, om jag inte renskriver en dikt jag skrev idag, eller kanske att jag tar med något från TS? Hursomhelst, jag vill få tid imorgon till att skriva på TS också, för nu är jag igång igen.

Kanske är jag inte helt förlorad - om man får tro Murakami?

Let's face it, som man säger på ren svenska, jag har blivit världens bästa på prokrastinering de senaste veckorna. Dock inte alls lika bra på skrivande.

Mycket tid har ägnats åt min nya telefon, min första smartphone, och oj, vilken leksak för en vuxen människa. Wordfeud, Ordjakten, Ruzzle Free, Instagram, Candy Crush... Spelen är många... Tyvärr. Roligt har det varit men skrivandet har fått stryka på foten. Och ärligt talat har motivationen för skrivandet dalat... just för att det gått så trögt. Och går det trögt och jag skriver mindre, så går det ännu sämre - en ond cirkel, med andra ord. Camp NaNoWriMo är inte alls samma sak som NaNoWriMo; jag har inte alls kunnat hålla mig tillräckligt motiverad eller tänkt ordmål eller så. Jag lade ihop alla dagsmål och kom fram till att jag ville skriva 13000 ord per vecka i april. Jo, tjena och hejsan, för att tala vardagsspråk.

Jag kanske bara måste acceptera att det just nu går ganska långsamt. Jag polerar och förfinar, jag redigerar och putsar. Jag har sparat en specialversion av boken med stor stil och lagt in i telefonen så kan jag läsa på den också. Så slipper jag tillbringa så väldigt mycket tid vid datorn. Och jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att när det går så trögt som det gör nu är det bättre att sätta sig med papper och penna, the old fashion way, och skriva för hand. Som på den gamla goda tiden. Så mycket mer kreativt och glädjeskapande. Åtminstone när det går såhär taffligt.

Det är nästan så att jag inte alls vill rapportera om hur det har gått de här veckorna... Vecka 14 landade på 2302 ord, vecka 15 på 1559 ord och hittills vecka 16, på dag ett, har jag skrivit 74 ord. I runda slängar, för jag har några enstaka ord som jag skrivit för hand eller skrivit i telefonen och inte renskrivit eller lagt in på datorn. Men det är pinsamt lite och pinsamt dåligt.

Acceptans, var det ja. Ibland går det trögare. Var hittar jag motivationen igen?

Det är inte så att det är helt stiltje. Jag funderar och tänker mycket kring TS, lägger pusselbitar på plats, skriver igen hålen som finns i de första kapitlen, kapitel ett, två, tre, fyra och fram till och med kapitel åtta någonstans. Så jag jobbar ändå med skrivande - kanske inte skulle vara så hård mot mig själv...?

Dessutom köpte jag löparskor i helgen och har börjat springa, första gången igår (ska springa igen i morgon) och löpning föder ju skrivande, i alla fall om man får tro Murakami och andra med honom. Kanske är jag inte helt förlorad än?

Nu ska jag göra ett försök att skriva för hand och sedan ska jag ta kväll och bänka mig framför teven, C More Series och säsong tre av Game of Thrones.

April, april... i vårens tecken - och i kreativitetens!

Äntligen är jag igång! Efter en mycket blygsam inledning nu i april på Camp NaNoWriMo, har jag ikväll skrivit 1367 ord. Tänk, vad det går bra bara jag slappnar av och släpper på perfektionskraven. Ändå och trots det funderar jag på att minska på mitt ordmål. Det är nämligen justeringsbart, till skillnad från i riktiga NaNoWriMo. Kanske är det rimligare att lägga sig på, säg 30 000 ord. Jag ska trots allt, som min fästman påminde mig om, börja springa nu i april, och motionera mer än vad jag gör just nu. Fast aktiv träning skapar mer inspiration, man tänker klarare, blir kanske mer kreativ så det balanserar upp... Å andra sidan skulle jag vilja komma igång med målande och tecknande nu också, mer än tidigare. Våren inspirerar till sådant. Ja, 30 000 låter minsann rimligare. Hm.

Quizresultat: Hur skulle sorteringshatten sortera in dig?

The sorting hat says that I belong in Ravenclaw!


<
Said Ravenclaw, "We'll teach those whose intelligence is surest."

Ravenclaw students tend to be clever, witty, intelligent, and knowledgeable.
Notable residents include Cho Chang and Padma Patil (objects of Harry and Ron's affections), and Luna Lovegood (daughter of The Quibbler magazine's editor).

Take the most scientific Harry Potter Quiz ever created.

Get Sorted Now!

I ett mörklagt rum med utsträckta händer

Skriver trevande... några rader i taget. Om Camp NaNoWriMo innebär 50 000 ord, innebär det i runda slängar 13 000 ord per vecka. Jag tänkte mig att jag skulle gå på veckomål istället för dagsmål, precis som jag annars gör nu. Skapar ett dokument för varje vecka och skriver i det. För sedan över i huvuddokumentet. Hittills har det blivit närmare en sida den här veckan. Inte mycket, jag vet, men det är en början. Tänk att man kan ha en historia så väldigt klart för sig i stora drag, i svepande penseldrag, men inte alls i detalj. Det är i detaljerna jag blir osäker. Kan han säga så? Hur låter egentligen den här repliken? Sådant. Så jag trevar på, känns som om jag är inne i ett mörkt rum och känner mig fram med utsträckta händer. Var är jag egentligen? I detaljerna händer det så mycket också, nya saker, små vändningar jag inte hade en aning om. Det är därför man måste skriva det, och inte kan nöja sig med de svepande. Jag är inne på det finstilta, och jag är väl lite rädd, antar jag. Men det är också här som det kan bli som allra roligast. Bara jag slappnar av. Dags att skriva någon rad till och sedan ta kväll.

Råd på handen och en gruvlig bekännelse

Neil Gaiman har skrivit ett råd på sin hand. Ett mycket gott råd. Kort och koncist. Såhär: "Write. Finish things. Keep writing."

Det är egentligen det enda råd man behöver. Skriv. Avsluta saker. Fortsätt skriv.

Jag är rätt bra på det första, skriv. Jag är rätt bra på det sista, jag fortsätter skriva, ibland nätt och jämt. Men jag suger på det mellersta, om jag ska skriva på talspråk. Jag är riktigt dåligt på det där med att avsluta saker.

På något vis undviker jag att avsluta. Istället har jag följande ovanor:

• jag skriver hattigt, hit och dit, skriver på ett vis som gör att jag får en massa hål i det skrivna
• jag ger upp när det går trögt - gör antingen något annat eller gör som ovan nämnt, hoppar till att skriva nåt helt annat
• jag lämnar hål och går på nästa scen
• jag skriver flera versioner av samma sak, där saker och ting sker på lite olika sätt, folk säger lite olika saker och dylikt
• jag redigerar i evighet istället för att gå vidare och skriva nya scener
• jag läser igenom vad jag skrivit om och om igen, ofta med stor behållning ska dock sägas

Vad kan man dra för slutsats av allt det här?
Jo, jag tror att de som faktiskt lyckas avsluta sina projekt har något gemensamt, de flesta i alla fall, något som jag borde anamma, nämligen att skriva kronologiskt. Låt mig göra en lista:

Jag borde skaffa mig följande vanor:

• skriva kronologiskt
• inte lämna några hål, skriva allt och inte hoppa över
• skriva en version
• välja en sanning och inte flera olika, det vill säga bestämma mig för att saker och ting sker på ett visst sätt

 Jag vet inte ens om jag vågar önska mig själv lycka till med det här. Det borde väl inte vara alltför svårt? Jag kan ju börja med att föra in nya vanor bland ovanorna, så kanske ovanorna ramlar bort så småningom, när de inte får plats längre bland mina nya bra vanor. Hur låter det?

Camp NaNoWriMo

Jag ska vara med på Camp NaNoWriMo. Skriv ett valfritt antal ord under april (minimum är 10000 ord om jag inte minns fel). Jag satte målet 50 000 ord, lika mycket som under den riktiga NaNoWriMo i november. Men den här gången fuskar jag lite, jag skriver inte en roman från start utan fortsätter på en redan påbörjad. Jag tänkte använda april och Camp NaNoWriMo för att komma en rejäl bit framåt på Tusenskönan (TS). Önska mig lycka till.

Le när du sjunger, le när du lever

Har man tappat bort lite av sin livsgnista, livslust, känner sig lite hängig, lite deppig, vill piggas upp, är det bara att titta på det här klippet (eller något annat live med ZAZ) så kan man inte undgå att smittas av hennes livsglädje. Sällan har jag sett någon le så mycket när hon sjunger.

Nedan, ZAZ med Les Passants.

Hur man blir av med sin skrivkramp – skrivkrampsbot - att lösa skrivblockering

Börja med att leta fram notispapper eller ett par andra små papperslappar i ungefär samma storlek som papperen i ett notisblock, modell mindre. Gärna så små som möjligt. Skriv ord, vilka ord som helst som kommer upp i huvudet. Även om det bara är orden ”tomt i huvudet”. Skriv i en ström, fyll det lilla papperet, vänd på arket och fyll det på baksidan. Gör så med två notisblockspapper. För ordhjälp och ordinspiration, associationer och liknande, gå till skrivpuff och hitta ett ord. När du fyllt dessa två små papper kan du känna dig riktigt nöjd – nu har du verkligen åstadkommit något!

Steg två. Gå till skrivpuffsidan. Läs igenom orden som står där, associera kring dem, se om någon av dessa ord skapar bilder. Till exempel ordet ”syltkakor”. Tänk, skriv inte ned något, utan se bara vilka tankar orden föder, vilka bilder orden skapar inom dig.

Gå till bokhandeln i staden där du bor eller arbetar. Köp en anteckningsbok. Antingen en riktigt tråkig en eller en anteckningsbok som verkligen inspirerar. Viktigt är att den inte är ”för fin” för att du ska vilja skriva vad som helst i den. Köp anteckningsboken i ditt favoritformat, med eller utan linjering, vita eller svarta linjer, det du föredrar och tycker mest om. Köp också två stycken fyrfärgspennor, en med mörkare färger och en med ljusare färger.

 

Sätt dig någonstans där du vet att du tidigare skrivit, ett ställe där du vet att det kan gå bra att skriva på. Skriv i din nya anteckningsbok, allt vad som faller dig in. Byt färg när det passar, när du känner för det, när du vill byta. Lek med färgerna, lek med orden, med vad du skriver. Flödesskriv om vad som helst, det som först kommer ut på papperet ur ditt huvud. Följ tankegångarna, associationsleden, den vaknande inspirationen. Om inte annat kan du skriva om färgerna, eller om pennan. Till exempel ”en rosa sida, ack så feminin”. Ja, det är tillåtet att tänka i klichéer, det är tillåtet att tänka eller skriva vad som helst med dessa färggranna pennor.

När du hunnit såhär långt kanske du vågar sätta dig vid datorn, skriva lite där också, ord som formar sig till något mer än bara nonsens. Kanske en dikt eller en berättelse, kanske en betraktelse över någonting eller ett kåseri.

På det här viset, som jag beskrivit ovan, kom jag igång i onsdags. Det ledde så småningom vidare till att jag på kvällen (vid datorn) skrev en dikt, min första på länge och därtill blev dikten också mitt första bidrag på ett tag till skrivarcirkeln jag är med i. På torsdagen kom responsen från mina skrivarvänner och det inspirerade ännu mer! På torsdagen fortsatte jag också mitt färgskrivande, som övergick i planerande av mitt framtida skrivande. Och nu ska öppna ännu ett uppslag i anteckningsboken, känna efter vilket färghumör jag är på och sätta pennan mot papperet.

Sprakande energi och skrivarglädje

Jag tror det är det här jag har tappat bort just nu, "den sprakande energin och skrivarglädjen". Istället för att fokusera på den har jag lagt alltför mycket energi på antal ord, på att putsa ytan, på att allt ska vara så perfekt, med precis de rätta orden och uttrycken. Det gäller både VK och TS, och dessvärre också mina bidrag till skrivargruppen, och annat skönlitterärt skrivande. Bara dagboksanteckningar och blogginlägg har funkat på sistone. Inte så mycket annat. Kanske också för att jag är trött och annat tar energi, vardagsgrejs. Kanske behöver jag också ladda batterierna - kan vara en anledning till att jag läser så mycket just nu. Men jag måste absolut också hitta tillbaka till "den sprakande energin och skrivarglädjen". Varför? För att jag mår så mycket bättre när jag skriver.

Tematrio - Saint Patrick

Lyran ber oss berätta om tre irländska författare i veckans tematrio med anledning av St Patrick's Day. En inte helt lätt uppgift. Eftersom Lyran själv berättade om Oscar Wilde, Bram Stoker (Dracula) och Samuel Beckett, tre författare jag läst, väljer jag att berätta om tre andra. Som jag inte läst helt och hållet, men som jag i alla fall kan tipsa om.

Först ut är Marian Keyes. Det var många år sedan nu som jag läste ”Vattenmelonen”, den första av hennes böcker som kom ut på svenska. Först läste jag min mammas böcker. Sedan dess har jag samlat på mig egna exemplar av Marian Keyes böcker, inte de jag redan läst men nya som hon kommit ut med. Ett par har jag läst, andra har jag olästa i bokhyllan. Böcker på svenska och engelska blandat. Senaste boken jag läste var ”Under täcket”, en samling artiklar/kåserier. Jag köper på second hand när jag kommer åt. Där brukar det alltid finnas något exemplar av Marian Keyes böcker. Det är inte så ofta jag läser chicklit, och gör jag det håller jag mig oftast till några få författare; det här är en av dem.

Den andra författaren är MaritaConlon-McKenna. Hon är just nu aktuell med boken ”Kockskola för ensamma hjärtan” som kommer ut i april 2013 på Norsteds förlag. Det är ingen kokbok utan en roman, i samma stil som hennes föregående böcker. Jag gillade ”En hattaffär runt hörnet”, just för att den handlade om något lite annorlunda, en hattaffär. Det var en feel-good-roman som vissa kritiskt säger inte innehåller så mycket, men jag tycker att det är en trevlig underhållning för stunden, när man vill ha något snällt och lättsamt att läsa. Jag har recenserat boken i ett tidigare blogginlägg. Just för att jag tyckte om hennes första bok har jag lånat och läst hennes nästföljande på biblioteket, ”Bröllopsfixaren”. Nästa bok är ”Sommarbruden”, och så den ännu inte utkomna nämnd ovan. Det är väldigt lättsam chicklit alltihop, inte alls samma stuns som i Marian Keyes böcker, men vill man ha något som handlar om kärlek och är lättsam underhållning för stunden har man kommit rätt. Jag har inte läst ”Sommarbruden” så jag kan egentligen inte tala för den, men efter vad som står på bokens baksida, är den i samma stil som de övriga böckerna. Det blev lite mindre charmigt med ”Bröllopsfixaren” eftersom där inte fanns någon hattaffär eller något lika intressant att väga upp mot den ändå ganska banala kärlekshistorien. Kanske kommer charmen tillbaka med ”Kockskola för ensamma hjärtan” eftersom en kockskola ändå har något slags charm i sig som förhoppningsvis gör det mer charmigt än banalt.

Den tredje irländska författaren jag kommit mig för att tipsa om skriver i en helt annan genre än de båda föregående, och det är också en man: Eoin Colfer. Han är mest känd för att ha skrivit böckerna om Artemis Fowl, ett kriminellt geni. Jag har samlat på mig två stycken, men inte kommit mig för att läsa dem än. Och så har jag, inte att förglömma, en sjätte bok i ”Liftarens guide till galaxen”-serien av Douglas Adams. Det är alltså Colfer som skrivit en helt egen bok som utspelas efter Adams böcker, och som är en officiell fortsättning eftersom tydligen Douglas Adams dödsbo gett sitt godkännande till att denna bok publicerades. Sammanfattningsvis och med andra ord: Eoin Colfers böcker står på ”att läsa”-listan tillsammans med en mängd andra böcker och hård konkurrens.

Innan jag somnar

Skrivarcirkeln idag inspirerade mig, inspirerar mig. Jag hade inte med någon text själv men jag fick läsa andras, och delta i diskussioner om andras texter, sådant som är minst lika viktigt. Men det blev ändå inget tågskriv, för på hemvägen hade jag en nylånad bok från biblioteket, en reserverad bok som jag hämtat ut, thrillern "Innan jag somnar" av SJ Watson, som fick mig fast, och sedan gjorde jag inget annat än läste under hela tågresan.

Hemkommen fortsätter jag läsningen efter middagen; det är en riktigt spännande bok om en kvinna, Christine, som inte minns något av dagen före. Varje dag hon vaknar upp är ett blankt papper. Tänk, vilken skrämmande verklighet ...

Hur glad man ändå får vara över sina minnen, även om vissa minnen gör ont. Bättre det än att inte ha några minnen alls. Förhoppningsvis har man många lyckliga minnen också, och skapar nya minnen var dag. Stod i morse på perrongen och väntade på att tåget skulle komma in på stationen, kände solen värma i ryggen och såg ett par stå en bit bort och prata, vinterklädda människor på väg till arbetet. Minnen. Så snabbt allting förvandlas till minnen. Vi måste vara rädda om det vi har, inom och utom oss. Nu ska jag läsa vidare i "Innan jag somnar".

Hellre en god bok

Funderade lite på tåget, men skrev inget skönlitterärt konkret, utan bara planeringstankar. Frågeställningar. Det är dags för återfokusering. Jag har tappat bort mig - igen. Både kommit av mig med researchdokumentet gällande VK och veckomålet på nyskriv gällande TS. Jag fortsätter att läsa istället ... vilket naturligtvis är bra, men inte fruktbart. Måste komma någonvart med mitt skrivande, avsluta. Ständig återfokusering ... Jag kommer så lätt av mig. Samtidigt tänker jag: borde öka ordmålet på TS, för 1250 ord per vecka är för lätt uppnått. Samtidigt har det nu varit två veckor då jag inte alls kom upp i ordmålet. Splittrade känslor och tankar, med andra ord. Nu ikväll försöker jag skriva dikt, till morgondagens skrivarcirkel. Har inte kommit med något bidrag till skrivarcirkeln på ett tag. Inte kommit mig för att skriva dikter eller kortare berättelser, noveller. Sådan övning behövs också. Korta saker som är lätta att avsluta. Bra för självkänslan, kanske? Men nu sitter jag här med en oavslutad dikt och är väldigt trött, vill hellre avsluta min kopp te och gå och lägga mig, avsluta dagen med en god bok.

Rastlös prokrastinerare rapporterar från robotland

Känner mig smått rastlöst. Har idag äntligen avslutat läsningen av Isaac Asimovs "Stiftelsetrilogin" som jag påbörjade för ett bra tag sedan, förra året. Sedan har det dröjt till nu, och nu har jag på två dagar avslutat de två sista böckerna i trilogin. De blev mer spännande när man sträckläste dem. Annorlunda böcker, giganter inom SF-genren; liksom Tolkien är det största namnet inom fantasy, måste man säga att Asimov är tyngst inom SF-genren och nu har jag alltså till sist läst trilogin om Stiftelsen (Foundation i engelska originalet).

Nu vill jag söka reda på alla andra böcker skrivna av Asimov och alla andra böcker som utspelas inom samma universum (varav tre böcker är skrivna av andra författare). Har förutom ovannämnda Stiftelsetriogin (i en volym) även "Jag, Robot" och "The Second Foundation Trilogy: Foundation's Fear" av Gregory Benford olästa i min bokhylla; den sistnämnda är den första boken i trilogin "The Second Foundation Trilogy" som alltså är skrivna av tre olika författare vars efternamn börjar på b: Benford, Bear och Brin. Jag hoppas kunna hitta alla dessa böcker på second hand, typ Myrorna. Annars finns de att köpa, åtminstone ett par av dem, på Adlibris och några finns att låna på biblioteket också. Men när jag nu köpt och har några av böckerna vill jag samla på mig de resterande i mitt hemmabibliotek istället.

Som ni ser är jag mer inne på läsning än något annat. Jag vill skriva, men det är ett motstånd och vardagen kommer emellan. Har en lista med måsten som jag bara skjuter upp i evighet, som tynger mig, och så är det diverse vardagligheter som hela tiden tar upp min tid. Visst, det är prokrastinering också, inte tu tal om den saken (andras bloggar, min egen blogg, Facebook med mera). Det är ju bara att verkligen bestämma sig och sätta sig ned och skriva. Återgå till det där planerade där jag faktiskt skriver på tåget och inte sitter och läser böcker ...

På väg med tur

67 ord skrivna på väg mot veckans ordmål. Förra veckan hade jag först bara två meningar skrivna, men med mycket tågtid i helgen, på väg till och från mina föräldrar, fick jag tid till att skriva och planera TS. Idag renskrev jag helgens skörd, och hamnar på blygsamma 452 ord för vecka 10. Mycket tankearbete blev det dock på tåget, mindmaps, idéer och funderingar nedskrivna. Så jag fick en hel del gjort på tåget ändå, trots motighet och väldigt mycket folk - tåget var överfullt; jag hade tur som fick en sittplats.

En dryg jävel eller ode till skrivaren

Det är länge nu, som jag inte haft någon skrivare hemmavid. Åh, vad jag saknar det.

Jag överanvände den kanske lite grand tidigare, när jag hade en; jag skrev ut nya versioner av mina skrivprojekt hela tiden. Långa sjok, många sidor. Men nu saknar jag tillfredsställelsen det ger att efter avslutat skrivpass kunna skriva ut det man just skrivit. Dessutom ger det ju extra backup, att få ut det skrivna på papper. Datorer kan gå sönder.

Men så bra det känns, att kunna samla på hög och se på papper, det man skrivit. Gör det verkligare, mer konkret.

Så jag passar på att skriva ut i alla fall, på biblioteket. Biblioteket är bra på många sätt, ett av dessa är att det är snabbt och smidigt att skriva ut. Nackdelen är att det är förskräckligt dyrt, två kronor per sida. Så jag krymper ihop texten, väljer liggande papper och ibland så många som tre spalter. Visst, det blir svårläst, men det sparar papper. Standard är tre spalter, storlek 8 (eller mindre) och Garamond (det typsnitt som är minst). Pyttepyttigt att läsa, men det funkar. Tur att jag är relativt ung och har relativt bra syn (med glasögon).

Idag lyxade jag dock till det. Jag skrev ut på två spalter, Garamond, storlek 11. Jisses, vad stort!

Jag läste igenom en del av det lyxiga under tågresan hem. Det var början på Tusenskönan som jag skrev ut, kapitel ett till och med sju. Plus att jag skrev ut "baksidestext" - jag skrev en för inte så länge sedan, ett kul försök att sammanfatta vad Tusenskönan handlar om och samtidigt en teaser till läsaren  - plus att jag skrev ut ett par avsnitt, några scener, som ännu inte har kapitel.

Och genast jag skriver ut och läser såhär kliar det i korrekturläsningsfingrarna, redigeringsfingrarna ... Bara tanken på att redigera(!) - oh, typiskt att jag tycker att det är så roligt! - Jag skulle kunna redigera mina texter om och om igen i evighet, peta i småsaker, större saker, språkligheter och formuleringar, interpunktion, ordval ...

Dessutom är det alltid så kul att läsa igenom vad jag skrivit. Fast det är nästan omöjligt att läsa det med helt nya och fräscha ögon, att läsa texten som "bara" en läsare, som om jag skulle läsa en tryckt bok; det går inte riktigt. Om inte annat är tonfallet i läsningen något helt annat. Jag försöker distansera mig, men det är näst intill omöjligt, och så petig jag är också. Så det är inte så att jag är blind för min egen text på det viset, tvärtom är jag för petig, überpetig, men samtidigt har jag jättesvårt att avgöra kvaliteten - om det verkligen är bra på riktigt, om dialogerna flyter på naturligt i någon annans öron än mina egna, om det hela är trovärdigt.

Och Maximilian sedan, han har fått lite av ett drygt tonfall, han har råkat bli väldigt gentlemannaaktig i början på Tusenskönan, präktig och korrekt. Jag undrar om det inte blir för mycket. Speciellt som det är skrivet i jagform. Kanske måste jag tona ned det lite. Han vill så mycket ge en polerad yta åt läsaren, en yta som läsaren nog dels ser igenom och dels kanske retar sig för mycket på. Att han kommer att ändra på sig under romanens gång kanske inte räcker? Kanske fastnar läsaren och slänger ifrån sig boken istället, dramatiskt och hårt, med orden "dryge jävel"?