Låter han som han ser ut - ser han ut som han låter?

Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?

Med pompa och ståt!

Maximilians namnsdag firades med pompa och ståt, en magnifik middagsbjudning med massor av mat, och en glittrande bal på kvällen som avslutades storslaget med sprakande fyrverkerier som fyllde hela himlen och varade i över en timme.

Eller ja, riktigt så var det kanske inte, men jag firade i alla fall. Det blev glass med wok av frukt och bär till.

Wokade frukter är en av mina absoluta favoritdesserter.

Man blandar olja, lite juice (apelsinjuice eller flädersaft) och honung i en wokpanna. När det är hett (men inte ryker) lägger man i frukten (och i fallet ovan även bären) och wokar i någon minut under omrörning – inte för länge men lagom så att det blir riktigt varmt.

I det egentliga receptet är det förstås vissa specifika frukter, och fruktblandningen toppas med en nypa råsocker och hackade valnötter, men de detaljerna tycker jag inte behövs. Jag är nöjd bara det är wokad frukt som man ringlar över glassen. Jag tar vad än för frukt jag har hemma för tillfället.

Vid namnsdagsfirandet blev det päron, äpple, banan och vindruvor, samt bär- och fruktblandningar (frysta som fick woka lite längre) av hallon, blåbär och något exotiskt mix. Allting rödfärgat på grund av de nu tinade hallonen och all hallonsaft.

Mums!

Lek med färger

Tillbaka i mitt gamla jag utnyttjade jag varje ledigt tillfälle under gårdagen till att skriva på Tusenskönan – raster, lunch och kväll. Sammanlagt blev det 1 522 ord. Det är ännu en gammal vana sedan NaNoWriMo som jag funderar på att återuppta: ordräknandet. Det skulle kanske gå bättre att skriva om jag satte ordpress på mig varje vardag, snarare än klockslagspress, för det fungerar inte som det ska med mina 20-21-stunder.

I går flöt det som sagt på bra, och det allra roligaste skrivandet blev på kvällen (under min obligatoriska timme). I boken Kreativ intelligens av Tony Buzan står bland mycket annat att den kreativa skapandekraften ökar om man skriver med olikfärgade pennor, och jag beslöt att testa det under gårdagskvällen. Egentligen handlar större delen av Buzans bok om mindmaps med ® efter. Söker man på Adlibris hittar man massor av mindmap-böcker av Buzan. Dock är det inte riktigt rättvist sagt av mig, eftersom huvudsaken med boken är att utveckla sin kreativitet på ett roligt och stimulerande sätt. Jag tycker om boken och rekommenderar var och en som vill vara lite mer av konstnär, musiker eller poet att låna eller köpa boken.

I vilket fall, jag plockade fram alla mina gamla tuschpennor och satte mig på vardagsrumsgolvet för att skriva. Det mesta av målandet och tecknandet som jag gör hemmavid sker på vardagsrumsgolvet av någon anledning. Kanske för att jag tycker att det mörka köksbordet är för trist (jag vill byta köksmöbler) eller för att jag inte har någon riktigt bra stor arbetsyta annars (datorbordet och även vardagsrumsbordet är begränsad yta som jag dessutom är rädd om).

Det blev ett kombinerat testa vilka tuschpennor som fortfarande fungerar och skriva med fokus på färger. Det var riktigt roligt! Det blev mer fokus på ”vilken penna ska jag ta härnäst?” och ”vilken färg ska jag ta nu” än på själva skrivandet som sådant. Vilket är utmärkt för jag lurar bort den inre kritikern totalt – han/hon är helt bortkollrad och jag sitter förnöjt och koncentrerar mig på pennbyten snarare än något annat. För det var när jag bytte penna som jag måste komma ihåg vilket ord som skulle skrivas med nya färgpennan – den enda lilla pausen jag unnade mig; annars skrev jag konstant och utan pauser.

Det var lek, helt klart! Jag har både hört och läst att man ska leka mer, även som vuxen, och dessutom var det någon som sade att vad han gjorde i livet och vad han tyckte livet gick ut på var att hitta sitt eget sätt att leka på, det man själv ville leka med, och sedan ha så roligt som möjligt i sitt lekande. Jag kommer tyvärr inte ihåg bättre än så, vilket är lite synd för jag hade gärna sparat citatet.

I dag, hittills, har jag ägnat mig åt något inte riktigt lika lekfullt, nämligen renskrivning av det jag skrev i går på Tusenskönan. Men nu när jag är klar med det ska jag leka igen! Nu har jag äntligen hittat syftet med tuschpennor (som jag annars tycker är värdelösa att använda när det kommer till tecknande)! Och i morgon ska jag nog bestämt shoppa lite, med andra ord köpa mig nya tuschpennor.

Allt dansar hand i hand, hand i hand

Kreativitet går hand i hand med motion och hälsosamt leverne. Åtminstone för mig. Så det är ingen slump att jag kommer igång med skrivandet just nu. Det står klart för mig när jag ser mönster.

Jag minskar på stressen genom att göra klart saker och ting, sådant som arbete och c-uppsats. Jag minskar på stressen genom att äntligen ta mig för att komma igång igen nu i och med det nya året med ny motion – hittills visserligen bara promenader, men jag går överallt dit jag vill ta mig. Jag minskar på stressen genom att tänka hälsosamt leverne och äta bättre, mer regelbundet och mer kreativt.

Motion är annars en svår del för mig. Ingenting går upp mot skrivande och målande och tecknande och lyssnande på musik.

Apropå musik har jag fått ett otroligt sug efter att äntligen börja med det jag tänkt på och velat göra i flera år nu: att spela tvärflöjt. Jag inser att tvärflöjt är dyra ting, och eftersom jag bara vill prova på utan krav, kanske jag ska börja med en vanlig flöjt så länge. Jag är så sugen att jag funderar på att köpa en flöjt nu, precis nu, på en gång! Vi får se hur det blir med det...

Men idrotten, var det ja…

Om jag bara kunde hitta en idrottsform som drog lika mycket som skrivandet, eller i alla fall lika mycket som annat kreativt jag vill göra! Men det är svårt!

En gång i tiden spelade jag basket – när jag var barn – tills vi spelare kom upp i tävlingsåldern och jag fann mig själv sittande på bänken vid matcher. Då var det inte lika roligt längre.

Jag har provat på fäktning – och fäktningen är i och för sig fortfarande en speciell sportform för mig. Värjfäktning kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men, måste jag medge, jag är lat.

Fäktningen innebär att jag måste ta mig dit och hem – och det är rätt långt, på andra sidan stan. Och dessutom är fäktningen sådan att det är roligare om man frifäktar och tävlingsfäktar. Något som man inte kan göra om man inte satsar ordentligt på sporten. En gång i veckan är alldeles för fjuttigt. Två eller tre gånger i veckan, då börjar det likna något. Men jag vet inte om jag verkligen vill avsätta den tiden. Jag vill ha tid och tid och tid till att skriva och teckna och måla!

Men motionen måste till för att kroppen ska må bra, och därigenom sinnet och därigenom hela jag. Dessutom får jag så himla dåligt samvete om jag inte gör något fysiskt – för min egen skulle alltså, för att jag vet att det är så viktigt. Plus att jag blir stingsligare. Så jag måste hitta något kul sätt!

Simmat har jag gjort tidigare. Det är inte så långt att gå dit, men det är omständligt, och dessutom vill jag hellre vara halvt blind i simhallen än att ha på mig kontaktlinser (för jag är fåfäng och vill inte se för bra). Och jag har köpt kontaktlinser just för motionens skull. Jag kan låtsas att jag inte har dem och gå halvblind och simma. Men som sagt, det är för omständligt. Och inte bra för huden med bad i klor för ofta… speciellt inte med min fiskhud (fråga inte).

Friskis & Svettis höll jag på med i höstas och där hittade jag pass som passade mig (haha, fyndigt!) och yoga dessutom. Yogan var riktigt rolig. Jag måste bara över tröskeln och komma igång med den träningen igen. Men det är inte roligt på samma vis som kreativt skapande eller ens som fäktningen. Yogan gillade jag dock på riktigt.

Jag har lånat en yogabok på biblioteket så jag kan sätta igång med det hemmavid.

Jag har också lånat Planera dig fri – så skapar du tid och rum för dig själv av Chris Edman, och Kreativ intelligens av Tony Buzan (hittade bara länk till engelsk originalutgåva på adlibris), vilket säger en del om vad jag lägger fokus på just nu och vill utveckla.

Så för att avsluta och knyta samman detta inlägg, upprepar jag mig: det är ingen slump.

Det är heller ingen slump att min kreativitet också hör samman med mitt ordningssinne och med hur saker och ting ser ut runtikring mig. Jag har storstädat min garderob och rensat ut många kassar med gamla kläder. I dag rengjorde jag till och med kylskåpet och slängde gammal mat som gått ut; jag tar tag i sådant jag vanligtvis skjuter upp. (Precis som jag vill slänga och redigera och rensa upp i röran som är första kapitlet på Tusenskönan).

Med andra ord gör jag nu allt det där som behövs vara gjort för att jag ska få ro nog inom mig för att kunna skriva, och än mer viktigt, kunna skriva någonting bra.

Pausfågelns söta kvitter

Anledningarna till att jag varit så tyst på bloggen de senaste veckorna är flera: bland annat att jag faktiskt börjat jobba med Tusenskönan igen, som ni ser i inlägget nedan. En annan anledning är att jag varit anskrämligt trött och inte vetat vad jag skulle uppdatera med för något.

Redan den 22/1 hade jag en riktigt bra dag skrivarmässigt. På andra plan också, förresten. Jag avslutade ett stort arbete som hängt över mig i veckor och kunde ta eftermiddagen ledigt. Med en stor tyngd bortlyft från mina axlar satt jag hela den tisdagseftermiddagen på biblioteket, på café Tuppen, där jag numera måste anse mig vara stammis, och skrev och planerade. Strukturerandet på papperet hjälpte mig att få struktur även i huvudet. Det var då niopunktlistan nämnd i dagens andra inlägg kom till.

Under veckorna som följt har jag besökt biblioteket många gånger, lånat och läst massvis med barnböcker och funderat kring mina barnboksprojekt, men också suttit och skrivit på Tusenskönan, dels planering, dels fragmenterade stycken ur boken.

Fragmenterandet har gjort mig frustrerad. Jag vill skriva långa sjok som hänger samman och verkligen komma framåt. Men jag inser att jag måste planera lite igen, om inte annat för att komma in i allting efter min långa ledighet under december och januari. Så planerande är vad jag ägnat mig åt sedan den 22/1. Nu känner jag mig redo att verkligen börja skriva igen. Och förhoppningsvis är jag också redo att verkligen bita tag i texten och komma framåt.

Jag hör själv hur otålig jag verkar, och det är jag också. Det är väl det som är problemet. Jag är återigen i något slags stresstillstånd, när det bästa vore om jag var lekfull och roade mig i mitt skrivande. Hur kommer jag dit? Finns det några råd till hur jag kommer dit? Övningar att göra? Tips?

Lady 1, 2 & 3 and King of Working Flair

Eftermiddagen tillbringades till stor del på biblioteket, närmare bestämt på Café Tuppen, där jag satt med min lilla svarta anteckningsbok:

wanna-be-moleskine-but-is-just-a-lookalike-bought@tiimari

Jag skrev på Tusenskönan.

Flera gånger fick jag impulser av olika slag – jag skulle kolla upp det och det i biblioteket – jag skulle kolla min mail (fast jag just gjort det innan jag satte mig i kaféet) – jag skulle leta efter det och det – men jag tog det för vad det var: impulser som skulle få mig att sluta skriva och göra annat. Med andra ord: massivt motstånd.

Motståndet till trots satt jag kvar och skrev några sidor. Det var en seger i sig!

Men sedan gav jag ändå, till sist, upp. Och gick och tittade efter astrologi- och ”att skriva”-böcker och intalade mig själv att jag gjorde det för att ”man kan aldrig få nog av att titta på Maximilians astrologiska aspekter” och ”det kan alltid finnas ännu en synvinkel som kan ge inspiration”. Löjliga bortförklaringar, förstås.

Så jag vandrade hem med ännu några fler böcker, att lägga till den 60+ låneböcker-högen hemma, som består mestadels av barnböcker – bilderböcker och kapitelböcker – och en och annan fackbok.

Jag har kommit igång med skrivandet igen, på riktigt den här gången, av den enkla anledningen att jag har bestämt att göra det enklast möjliga. Det som fortfarande är förskräckligt svårt.

Det jag ska skriva är de stora, viktiga avsnitten i Tusenskönan.

Jag har insett att jag tidigare fladdrat ut åt olika håll, tappat bort vad Tusenskönan egentligen handlar om, skrivit massa svammel, sådant som ändå måste tas bort sedan.

För att undvika det har jag benat upp Tusenskönan i enkla ord. Jag skrev först en mindmap, och gjorde sedan en lista av denna mindmap. Nu ska jag följa den listan och skriva vad var och en av punkterna representerar. Det är nio punkter.

Återigen har Tusenskönan delats upp i delar. Den här gången i tre delar, var och en av dem namngivna efter den person som kan sägas vara nyckelperson i delen ifråga. Första delen heter Linus. Jag vet inte om jag har nämnt honom tidigare, men han kan sägas vara Maximilians ärkefiende. Varje huvudperson – varje protagonist – måste ju ha sin antagonist. I del ett är det Linus.

Första delen består som sagt av nio punkter – av nio mycket omfattande punkter. Som ett exempel kan jag ta första punkten, som i realiteten representeras av 53 sidor just nu, och därtill motsvaras av kapitel ett.

Så punktsystemet är skenbart enkelt, men mycket ska in under var och en av dessa nio punkter.

Kapitel ett är ett långt och händelserikt kapitel som jag skrivit mer om här, men vad jag just nu brottas med är tankarna kring kapitlets slut, och vilka konsekvenser dessa sluthändelser får, och hur de ska gestaltas (eller undvika gestaltning) under följande kapitel.

För jag funderar på om jag verkligen måste skriva fortsättningen på vad som sker i slutet på första kapitlet i och med andra kapitlet, eller om jag helt enkelt kan hoppa över allt det och dyka in under punkt 2 på min lista.

Svårigheten är att punkt 2 på listan tar mig så långt fram, handlingsmässigt. Men det är ett viktigt steg, till nästa stora händelse i Tusenskönan. Ska jag verkligen beskriva alla småsaker däremellan, bara för att på en gång tillfredsställa läsarens nyfikenhet i slutet på kapitel ett?

Kapitel ett slutar på ett vis som får läsaren att tro att ”här blir det en fortsättning med dam 1”.

Men om jag börjar kapitel två med mötet med dam 2, börjar läsaren fundera och kanske till och med svära: ”vad fan är Maximilian för en människa egentligen?” – han var ju nyss ihop med dam 1 och nu är han kelvänlig med dam 2 istället.

Tidigare hade jag ett (dåligt skrivet) kapitel två som följde direkt på kapitel ett. Och efter det hade jag ett kapitel tre som följde direkt på kapitel två. Inget av dessa kapitel hade några stora händelser i sig, eller jo, det fanns stora händelser i dem, men jag lyckades aldrig komma fram till dem i mitt skrivande. Eller jo, nu ska jag vara rättvis mot mig själv.

Kapitel två är i stort sett klart. Det händer en hel del, småsaker mest, och så en stor grej som jag måste få in någonstans för att balansera upp en liknande händelse i kapitel ett.

Kapitel tre är en gammal historia som hänger kvar mer för att jag gillar den och vet att jag någonstans måste få in den eftersom en del viktigt händer, och dessutom innehåller den massa Ace (biperson no 1) och flairing och coola grejor, yo, man, typ, yeah och yay.

Ärligt talat:

Kapitel två och tre som jag hade tänkt det tidigare var bara presentationskapitel. Presenterande av de stora bipersonerna: A, K och O.

Hursomhelst, jag har mer och mer insett att även om jag botaniserat om i kapitel två och gjort det mer aktuellt med följscener på kapitel etts slutscener, och om man också bortser från balanshändelsen nämnd ovan, så är det i mycket ett enda långt ointressant tuggande. Underhållande, visserligen, men inte på något sätt oumbärligt, för personerna kan presenteras på bättre vis – de har hela Tusenskönan på sig att växa på – och balanshändelsen och annat som sker och som är oumbärligt för handlingen kan bakas in i andra kapitel.

Så varför tvekar jag?

Liten orsak: För att jag tror att kapitel två och tre ändå har betydelse. (Jag har inga problem med att döda mina älsklingar annars – snarare är det så att jag för lätt dödar allting och tycker att ingenting är bra nog att sparas över huvud taget)

Stor orsak: För att jag är rädd att jag sviker läsaren (och Maximilian!) om jag hoppar till punkt 2 på min lista och låter det bli det nya och aktuella andra kapitlet. Men det kanske kan bli mer spännande OM (se hur STORT det OM:et är!) jag lyckas med att bitvis, lite då och då, på ett snyggt och stiligt sätt föra in information om vad som egentligen hände mellan kapitel etts slut och kapitel tvås början.

Den stora boven är min brist på tilltro till min egen förmåga. Jag tror inte att jag kan göra något snyggt av den där ge-läsaren-informationen-bitvis-versionen.

Mitt tvivel till trots har jag redan börjat på mitt nya kapitel två: jag har skrivit några sidor sittande på Café Tuppen, och jag har renskrivit en del av det skrivna.

Problem uppkom dock redan i början av detta kapitel, då ett telefonsamtal äger rum. Maximilian talar med Ace (Da BIG King of Working Flair), där Ace för dam 1 (från kapitel 1) på tal. Medan Maximilian talar med Ace är han redan på sin träff med dam 2.

Faktiskt känner jag mig väldigt orättvis mot Maximilian som förde in honom i dilemmat från första början. VARFÖR ger han sig in på lustfyllda turer med dam 1 när han redan lovat dam 2 en träff och dessutom är förälskad i dam 3? Är det jag eller Maximilian som bestämt detta? Är det han eller jag i egenskap av han som ger sig iväg med dam 1?

Än mer dilemma när han faktiskt inte kommer ihåg vad han gjorde med dam 1 (han var för full). Så hur ska jag ens börja förklara saken i mitt nya kapitel två? Ska jag låta Ace tala om vad som egentligen hände? Hur ska jag lösa det här!?! Kan det lösas? Hur? Har jag redan löst det hela genom diskussionen ovan? Eller har jag bara trasslat till allting?

Which Man or Woman of Legend Are You?

YOU ARE TSAI WEN-CHI!

Tsai Wen-chi was the beautiful daughter of the famous Han dynasty scholar, Tsai Yung. Toward the end of the Eastern Han era, amid the chaotic political upheavals and foreign invasions, she was taken hostage by the barbarian king. There, in an alien land, she languished for twelve years, until the warlord Chou negotiated her release. Upon her return, Wen-chi found her father had passed away, leaving reams of essays and manuscripts in disarray. Thereupon she made the vow that she would not rest until his work was finished. The end result was a compilation of over four hundred volumes that took years to complete, and became a Chinese literary classic.

Which Woman of Legend Are You? Find out! By Nishi.

Kommentar: Fyrahundra volymer... Inte dåligt. Om jag publicerar ens hälften eller en fjärdedel av det kan jag känna mig nöjd! Äsch, let's face it... Även om jag bara publicerar en enda bok, kommer jag att vara nöjd! Eller okej, tio böcker... Tio böcker låter bra, eller hur? Kanske tjugo... eller trettio? Bäst att jag sätter igång!