I onsdags var det dags för Kreativa Möten-gruppen att träffas igen. Det var dags för responsgrupp. Vi hade läst varandras texter i förväg och funderat ut vad vi tyckte och kände inför de olika texterna. I tre timmar gick vi igenom allas texter, diskuterade och kritiserade (på konstruktivt vis).
Mina texter blev rosade. De positiva kommentarerna var många. Jag blev riktigt glad och lättad. Det är alltid nervöst att vara i grupp och kommentera. Både ge och ta respons är svårt och nervöst, tycker jag. Det var ett tag sedan jag i gruppkonstellation diskuterade texter. Vana ger väl trygghet och lugnare attityd. Men nu var det nästan precis två år sedan jag gick Skriva för barn-kursen – en nyttig helgkurs som mynnade ut i en barnbok och inspiration till fristående fortsättningar, varav jag skrivit klart den ena och påbörjat den andra.
Precis som efter förra gången lämnade jag Kreativa Möten-gruppen sprudlande av inspiration och energi. När jag kom hem kastade jag mig mer eller mindre över datorn och skrev en text – en helt ny text – en prosalyrisk sådan – som hör samman med två andra Kreativ Möten-texter som jag skrivit tidigare, också prosalyriska. En replik på de två nämnda texterna.
Efter kommentarer från gruppledaren funderar jag starkt på att starta ett nytt bokprojekt. Ett som jag kommer att jobba på vid sidan av, en prosalyrisk bok med en samling texter som löst hör samman, fragment som bildar ett pussel som handlar om en flicka och hennes relation till sig själv och sina föräldrar.
Tre texter är skrivna. Tre sidor. Tillsammans med några också redan skrivna dikter blir det början på den prosalyriska boken… Jag har idéer till två texter till, vardera på ungefär en sida, kanske… För enkelhetens skulle döper jag projektet till PLSS, eller Pleazzze, bara för att vara lite fyndig.
Jag hoppas kunna jobba på det parallellt med Tusenskönan. Det verkar vara ett projekt som hittills föds mer spontant. Med snabb redigering blir det snart färdiga, korta prosalyriska texter. Pusselbitar som jag förhoppningsvis ska kunna få ihop till ett helt pussel. En bild av en ung flicka som växer upp i förra sekelskiftet, i slutet av 1800-talet, men vars känsloliv har många paralleller till dagens unga. För sådant som känslor är ju tidlöst…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar