Sandstormen närmar sig. Du vill fly, men en flimrande hägring håller
fast dig i en ödmjuk omfamning. Du känner en intensiv smärta när du kröker dina
fingrar om det som varit. Du gömmer dig i den klarröda kaktusblomman, hämtar
nektar från en vissen forntid, när dig på det lilla du kan hitta att dricka vid
ökensandens torraste vattenhål, där bara grus vittnar om en övergiven önskan, något
du inte längre vill. Dina tankar hoppar från ljusflöde till ljusfläck i det
tilltagande mörkret; du gömmer dig på andra sidan, långt ifrån de andras
verklighet och bortom din egen. Förvriden, förgäten, förfallen, förbytt. Bara
skuggan av en dröm kvar, ingenting att ta fasta på, ingenting att ty sig till,
ingenting att tro på, ingenting att sätta sin lit till. Ingenting. Sanden fyller
lungor och hjärta, skär sönder nerver, blodådror, inälvor. Ingenting undkommer
sandstormen som tömmer dig på liv.
(detta är dagens skrivpuff-övning: skriv om sand)
Fint språk. Underbar touch.
SvaraRaderaVacker ödesmättad text.
SvaraRadera