Författare: Jens Christian Grøndahl
Titel: Fyra dagar i mars
Originalets (danska) titel: Fire
dage i marts
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-22031-2
Format: inbunden
Antal sidor: 393
Köpt: ej köpt, lånad
biblioteksbok
Utläst: 2014-03-12
Först lite om innehållet från baksidan av boken:
Den
framgångsrika danska arkitekten Ingrid Dreyer befinner sig på
konferens i Stockholm när hon nås av ett telefonsamtal: hennes
femtonårige son Jonas har gripits för ett grovt våldsdåd.
Tillvaron skakas om i grunden, och under de fyra dagar som nu följer
genomlever Ingrid på nytt sin ensamma barndom, sitt haverade
äktenskap, det åtta år långa förhållandet med en äldre, gift
man – ett förhållande som inte längre tycks ha någon framtid.
Och relationen till Jonas, som alltmer framstår som en främling för
henne.
Har Ingrid gjort samma misstag som
sin mor, den självupptagna journalisten Berthe, och sin mor Ada, en
gång känd och firad författare? Är de tre kvinnornas
livshistorier bara variationer av samma egoism, förklädd till
frihetslängtan?
Över till mina reflektioner och funderingar.
Detta är en stillsam roman om tre
generationer kvinnor. Huvudpersonen är Ingrid, mycket tid ägnas
också älskaren Frank. Fyra dagar av reflektioner och minnen – de
presenteras i imperfekt, nuet skrivet i presens.
Det är en välskriven bok med god
vokabulär. Konflikten och intrigen är enkel, kanske
lite för enkel. Romanen består till största delen av Ingrids
reflekterande.
Jag stör mig på användandet av ordet
maskulin – som om Grøndahl inte tror på att vi tror på
illusionen Ingrid annars. Och trovärdigheten finns där; jag tänker
inte alls på att romanen är skriven av en man.
Stör mig också på att replikerna är
mitt i brödtexten och ej får ny egen rad. Det gör det svårare att
läsa, helt i onödan – speciellt när repliker följer på
varandra och det är olika personer som talar, alla på samma rad.
Som tur är blir det inte mycket dialog och aldrig fler än två,
högst tre personer åt gången.
Annars består boken av vackra
formuleringar, flödande skrivet. Intelligent och sinnligt, dock inte
lika vackert som Kim Thúys språk, långtifrån, för det är inte
frågan om poesi alls, bara det att det är en väl genomarbetad
roman som har litterärt snygga formuleringar och ett rikt ordförråd.
Men allting händer lite för mycket på
avstånd. Det blir vackra tavlor att betrakta, halvt bortvända
kvinnor som man inte riktigt får grepp om. Och jag förvånas över
att det inte förs någon moralisk diskussion egentligen, om
kvinnornas otrohet (kanske görs detta underförstått bitvis; men det talas mest bara om kvinnornas frihetslängtan). Bra dock att Ingrid (innan romanens början) lämnade sin man och sade
som det var tidigt till honom. Den diskussion som förs dock, handlar mest om förhållandet mor-dotter-mor i olika konstellationer – så vill man läsa och fundera över detta är det här en bra bok.
Ändå, jag kan inte riktigt med det lättsinniga sättet de
är otrogna på och allt ljugande. Gillar ej kvinnorna i denna roman.
Inte ens Ingrid. Förstår henne – kanske. Men tycker inte speciellt
mycket om någon av karaktärerna.
En annan konflikt som aldrig blir
mycket av är den mellan infödda och invandrare; det är en invandrare som Jonas misshandlar och detta dåd genomsyrar romanen. Det görs inget av
det heller. Vet inte ens om boken mynnar ut i något, om Ingrid
förändras speciellt mycket eller vidare.
Vill man ha något fartfyllt är det
här inte rätt bok. Det är mycket långsam bok med fokus på
Ingrids inre. Jag känner inte riktigt att jag hör till målgruppen
– jag kanske är för ung och har själv inga egna barn än –
vilket i och för sig inte påverkar läsningen, man kan gott tänka
sig in i situationen. Den blev kanske lite för långsam och lite för
distanserad stundtals. Jag läste den fort dock, mest för att jag
redan innan denna kommit in i ett högt tempo tack vare Läsmaraton i mars-utmaningen, där det här var den fjärde utlästa boken –
lite slumpartat med tanke på titeln.
Tydligen påminner den här boken
mycket om Grøndahls andra böcker, något jag inte kan svara för
eftersom jag själv inte läst något annat av honom. Hans böcker
blir enligt vissa andra recensioner jag läst för lika varandra.
Detta störs jag inte av, förstås. Jag skulle dock inte ha
läst den här boken om det inte vore för Läs ett år-utmaningen
där titelordet mars gjorde att jag läste boken. Läs om mina andra Läs ett år-böcker här.
Måste tillägga att den här
boken ändock var den bästa hittills av böckerna i Läs ett år-utmaningen.
Boken var helt klart läsvärd och får tre stjärnor av fem möjliga.
Förhoppningsvis kan det bara fortsätta att gå uppåt – jag
hoppas aprilboken blir ännu bättre.
Måste erkänna att jag är lite imponerad att du lyckades läsa klart boken. Jag gav upp efter ca 150 s, tyckte nog den var FÖR långsam. bytte till Vattnet i mars vilket jag inte ångrar.
SvaraRaderaGrattis!
SvaraRadera