Recension: Orson Scott Card: Ender's Game

Titel: Ender's Game

Författare: Orson Scott Card

Förlag: TOR

Format: pocket

Sidantal: 324 sidor

ISBN: 0-812-55070-6

Version: Author's Definitive Edition – en version som innehåller en introduktion skriven av författaren 1991. Den här versionen har ingen epilog utan slutar med sista kapitlets slut (kapitel 15).

Köpt: på Second Hand (Myrorna) 2012 eller 2013

Det här är andra boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.

Några ord om handlingen:

För att kunna utveckla ett säkert försvar mot utomjordingarnas nästa attack föder staten upp barngenier och tränar dem till att bli soldater. Ett av dessa geniala barn, Andrew ”Ender” Wiggin, värvas redan som sexåring till stridsskolan för rigorös militär utbildning, med hopp om att han kan vara med och rädda mänskligheten.

Boken började som en kortroman 1977, blev till en längre omarbetad bok som kom ut första gången 1985 och sedan i reviderat nytryck 1991, i pocket 1992. Jag äger pocketutgåvan från 1994.

Genast och på en gång, redan i bokens första kapitel, sympatiserar jag som läsare med Ender. Card visar på mycket god psykologisk inblick i sin beskrivning av huvudpersonen och hans interagerande med alla runtomkring. Alla karaktärer i boken är mycket trovärdiga och som läsare sympatiserar jag som sagt givetvis mest med Ender men även med Valentine (hans syster) och Peter (hans bror), såtillvida att man får inblick i hur de tänker och resonerar och kan förstå även dem.

Som god författare visste Card när han skrev precis hur varje person tänkte, huvudpersoner såväl som bipersoner, och det är en av styrkorna i romanen, att allas synvinklar görs förståeliga också för läsaren.

Den kritiske hävdar att det inte är särskilt troligt att Ender talar och agerar så vuxet som han gör när han bara är sex år och uppåt. Men, säger jag då, han är överintelligent och det finns sådana slags barn nu också. Inser man och sväljer det kan man svälja resten också. Talang har funnits i alla åldrar och alla tider, se på de tidiga musikaliska genierna, Mozart till exempel.

Något som slog mig då jag läste var bristen på miljöbeskrivningar. I den här boken är det inte till någon nackdel, tvärtom, det lämnar mycket åt läsaren, och läsaren, vilken tid den än läser boken i, kan skapa ett futuristiskt samhälle och futuristiska miljöer åt Ender. Miljöbeskrivningar ska bara finnas i boken med ett syfte och fyller de inte något syfte behöver de inte finnas där, så enkelt är det. Miljöbeskrivningarna i den här boken skulle mest bestå av interiörer på ett rymdskepp eftersom det är där största delen av boken utspelar sig.

I science fiction är det till fördel att inte ha alltför uttalade miljöbeskrivningar. En bok skriven på 1970/80-talet med framtid i åtanke kan lätt kännas mossig när den läses fyrtio år senare. Detta har Card undvikit med just bristen på miljöbeskrivningar. Visst finns det sådana men inte många och väldigt sparsmakade. De finns där verkligen bara när de tjänar ett syfte.

Warsawapakten är väl det enda som inte finns längre på det vis som det gör i romanen. Men läser man den som en futuristisk roman, att det utspelas långt i framtiden, så varför inte – det kan ju ha bildats något sådant liknande igen. Och det är ju heller inte det som är grejen med den här romanen. Hakar man upp sig på det gör man sig själv blind, för det finns så mycket annat som är bra.

En sak som är bra, apropå miljöbeskrivningarna, är annars just tidlösheten. Nu vet jag inte vilka ord som används i den svenska översättningen men det engelska originalets ”desk” är tillräckligt neutralt för att läsaren ska kunna forma en egen bild av hur den ser ut.

Nuförtiden får man bilden i sitt huvud att Ender använder sig av en läs-/surfplatta av något slag, men när boken först kom ut 1985 var det nog knappast sådant läsaren såg framför sig i sin fantasi. På samma vis som det om några år kanske är något helt annat läsaren ser framför sig när han/hon läser ordet "desk".

Jag surfade runt och såg att den svenska översättningen av ”buggers”, utomjordingarna i den här boken, är ”giftisar”. Åh, vad glad jag blir att jag inte valde att läsa den först på svenska. Giftisar? Låter som smeknamn på något slags godis. Kom igen, boken är en allåldersbok, inte en barnbok och giftisar låter som mello och skogaholmisar. Rysligt!

Större delen av boken består av dialoger och även där är Card sparsmakad såtillvida att han inte låter replikerna följas av ”sade han” och ”sade hon” hela tiden utan endast där det behövs. Samma sak gäller hur replikerna sägs, som i vissa andra böcker (inga nämnda, inga glömda), där det kan bli smått löjligt om de överanvänds - ”sade han högljutt”, ”sade hon ironiskt” och liknande, tänker jag främst på men även på annat författaren sätter in runt dialoger som inte alltid är nödvändigt.

Jag läste större delen av boken i ett svep. Gör det om ni har möjlighet – det fördjupar läsupplevelsen, vilken bok det än vara må. I fallet med just den här boken ökade spänningen ännu mer på grund av sträckläsningen, att jag inte tog mig tid att tänka eller analysera för mycket utan bara koncentrerade mig på att läsa och svepas med av handlingen. Boken blev mer och mer spännande och oväntade saker skedde.

För att citera Card själv:

”The story of Ender's Game is not this book, though it has that title emblazoned on it. The story is one that you and I will construct together in your memory. If the story means anything to you at all, then when you remember it afterward, think of it, not as something I created, but rather as something that we made together.”

Det är just så en bra bok ska vara, hälften av boken skrivs av läsaren och ingenting skrivs läsaren på näsan; läsaren får använda sin egen fantasi.

Många kritiserar boken för att de kritiserar författaren bakom boken. Det tycker jag är fel. Jag läser alltid en skönlitterär bok utifrån boken och inte utifrån vem som skrev den. Vem som skrev är irrelevant när det gäller skönlitteratur. Ett verk ska stå för sig själv och också bedömas utifrån sig själv. Därför väljer jag att inte bry mig om diskussionerna om Card som homofob och mormon. Det gör varken till eller från för läsningen. Jag bedömer verket utifrån att det är något som står på egna ben. Och det gör det: boken står stadigt och väger tungt.

Boken har vunnit både Hugo och Nebula Awards, de två största priserna Science Fiction-verk kan få. Jag förstår varför. Det här är en mästerlig bok. Den får fem stjärnor av fem möjliga av mig på Goodreads och tio av tio poäng i min nuvarande läsdagbok.

Boken är fristående och står bra för sig själv, kan läsas som enskilt verk men är första delen i en serie om sex böcker. Sedan finns det en parallell-serie om fem böcker. Alla dessa böcker kan läsas både i kronologisk ordning och i den ordning som de publicerades, vilket tycks vara lite mer huller om buller. Mer utförlig information om detta finns till exempel på Wikipedia.

Själv ser jag fram emot att läsa den andra boken i serien som jag köpte i samma veva som den första boken, också på second hand: Speaker for the Dead. Mer om den boken i en framtida recension när jag läst den.