Med vårsolen i nacken

Vare sig jag ville eller inte, vare sig jag tänkt mig det eller inte, blev det en paus i arbetet med romanen Jade.

Råd från författare är:

När man är klar med första utkastet av sin roman ska man låta det vila i några veckor innan man arbetar vidare med det. För att kunna se det med nya ögon, för att få nytt perspektiv, för att hämta nya krafter.

Jag tänkte göra tvärtom, köra på direkt och på en gång. Men, men...

Utan att inse det var jag rätt slutkörd när jag efter 16 februari blev klar med första utkastet av Jade. Jag tog inte paus då på direkten, utan jag renskrev allting i mina sex anteckningsböcker som jag ännu inte renskrivit. Jag gick igenom alla dagdokument och alla renskrivningsdokument bakåt i tiden från det att jag påbörjade arbetet med romanen sista veckan i oktober 2013.

Allt detta jag punktade upp i ett tidigare inlägg att jag skulle göra, har jag gjort. Det gjorde jag under de sista veckorna i februari och det tog längre tid än beräknat, längre tid än jag trott.

Ett par veckor höll jag på med detta efterarbete. Sedan kom jag till redigeringsfasen på riktigt och som James Scott Bell råder till i sin bok Revision & Self-Editing, ska man börja med det stora och gå nedåt, börja med att lösa saker som rör ploten, själva historien på ett högre plan. För att sedan gå från hela boken till delarna (oftast tre) och sedan ännu mindre, titta på kapitel, därefter scener, för att så slutligen gå ned på den språkliga nivån och börja titta på formuleringar och ordval. Sist men inte minst putsningen. Efter att man gjort allt annat.

Jag brukar ofta börja med att peta i språk och putsa på formuleringar bara för att jag tycker att det är så roligt. Korrekturläsning, yay! Men inte den här gången. Nu skulle jag göra det på riktigt – och det håller jag fortfarande fast vid att jag ska göra.

Jag började fundera på ett par riktigt stora frågor rörande ploten i boken. Flyttade på delarna, bytte plats på del 1 och del 2, gjorde romanen kronologisk istället. Gjorde detta medan jag gick omkring och kände efter – gör jag verkligen rätt nu? – och funderade vidare. Klurade och tänkte. Men mindre och mindre. Istället började mars månad och jag hakade på Läsmaraton i mars-utmaningen och började läsa en himla massa böcker istället.

Det blir vår och jag går ut på promenad och blir stimulerad och inspirerad av den härliga vårsolen, det ständiga fågelkvittret i bakgrunden och de mjuka dofterna av mossa och våtmark i skogen. Jag känner mig förskräckligt motiverad vad gäller läsandet och att läsa ut (minst) tio böcker i mars, läser mer än jag skriver, måste jag medge.

På sista tiden har jag bara bloggat, inte skrivit annat – och som ni har sett så bloggar jag mest bara om böcker. Jag tar fram gamla dagböcker och bläddrar och försöker klura ut vad jag läste under nittiotalet. Ni som ännu inte för läsdagbok och läser mycket böcker – skriv upp vad ni läser! – det är början till en framtida guldgruva som ni kommer att ångra att ni inte har när åren går och ni glömmer bort vad ni läst!

I en av mina dagböcker hittade jag till min förvåning en anteckning om en bok som jag läst – som fick mig att gråta! – och jag minns inte ens att jag hade läst den. Har inget som helst minne av varken författare eller titel! Och ändå var det en bok som gjorde mig så berörd när jag var sexton år. Nu vet jag i alla fall att jag läste ut den boken den åttonde juni 1995. Böcker som berör, man tror att man aldrig ska glömma och ändå gör man det. Och då måste jag tillägga att jag för det mesta har ett jättebra minne just vad gäller böcker – titlar och författare – och kopplar samman författare och titel hur lät som helst i de flesta fall. Och minns det mesta jag läst – fast inte allt, tydligen, inte ens när det verkligen berör.

Så böcker lägger jag gärna tid på just nu, böcker och läslistor.

Goodreads är också plötsligt väldigt lockande; jag har gjort det till ett projekt att lägga upp alla böcker jag äger där (jag äger någonstans mellan ettusen och tvåtusen böcker). Tyvärr är det en amerikansk sida och de flesta svenska titlarna saknas; ISBN-nummer finns inte lagrade, vilket betyder att man måste lägga upp boken själv – ett stort merarbete – och det gör att jag inte riktigt vill. Man måste ju ändå prioritera vad man ska lägga tiden på – och inse när prioriterad tid skulle vara bortkastad. Det är ändå bara en virtuell bokbank.

För att återgå till Jade:

Jag har bara skrivit nytt ett par dagar i mars, annars inte alls.

Med ens har jag haft en paus på närmare två veckor – det har bara blivit så – och lika bra var det. Nu kan jag verkligen granska manuset med nya ögon.

Allt är nu utskrivet och jag ska bara byta plats på del ett och del två – som jag annars gjorde på datorn efter att jag skrivit ut allting. Och sedan är det bara att läsa allt från början till slut med pennan i hand och en anteckningsbok bredvid sig.

Med vårsolen i nacken känner jag modet och lusten återvända.