Recension: Kim Thúy: Ru

Titel: Ru

Franska originalets titel: Ru

Författare: Kim Thúy

Förlag: Sekwa

Format: danskt band

Sidantal: 152 sidor

ISBN: 978-91-86480-10-3

Köpt: på Ugglans bokrea 2014

Utläst: 2014-03-08

Det här är tredje boken jag läser i Läsmaraton i mars-utmaningen som går ut på att läsa tio böcker i mars.

Ru är Kim Thúys debutroman. Det är också en självbiografisk roman.

Kim Thúy flydde från Vietnam som tioåring till Kanada. Boken blandar minnen och betraktelser från barndomens Vietnam med hennes uppväxt i Kanada och hennes vuxna liv i Kanada, samt hennes återvändande till Vietnam som vuxen. Associationer från det ena leder till det andra, fram och tillbaka genom tiden.

Det är en lättläst bok där ett eller två stycken står på varje sida. Mycket luft finns det mellan styckena, luft som behövs för att läsaren ska kunna andas mellan de koncentrerade texterna.

Ru består av poetisk och välskriven prosalyrik. Varje litet stycke är en helhet där någonting i stycket associeras vidare och glider över, för med oss läsare, in i nästa stycke.

Thúy väjer inte för det svåra, hon berättar om både sin autistiske son och kriget i Vietnam, både om det personliga och det som omfattar ett helt folk och ett helt land. Hon gör det på ett självklart sätt, med starka visuella bilder och en personlig röst.

Ru är små texter som pärlor i ett halsband, där varje pärla, varje liten text, kan stå för sig själv. Tillsammans bildar de en helhet.

Thúy behärskar sitt nya språk till fulländning. Det är ett vackert språk, poetiskt och precist. Hon skämtar dock om hur hon inte kunde språket i början. Över huvud taget genomsyras romanen av en mjuk humor.

Även om Thúy skriver på franska återkommer hon gång på gång till vietnamesiskan. Jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde vietnamesiska, då skulle jag precis som Thúy ha olika ord för olika slags kärlek. Det verkar som om de asiatiska språken på så många vis är rikare och har fler nyanser än till exempel svenskan.

Nu skriver dock Thúy på franska och jag vet inte riktigt hur det är med franskan, men det är nog inte för inte som den japanska haikun och liknande kortfattade diktformer utvecklats i just de asiatiska länderna, där ett enda ord till exempel kan uttrycka ”att älska berusat” (ordet me).

Det är en väl läsvärd debut och jag längtar redan efter att få läsa mer av Thúy.