Ego Boy

Kärt barn har många namn, och Maximilian har fått ännu ett – Ego Boy. Han handlar precis som en ego boy i början på andra kapitlet.

Jag har skrivit om andra kapitlet på bloggen förut, länge sedan nu, men som första kapitlet utvecklade sig och slutade, måste jag nu skriva om andra kapitlet. Vissa saker som hände kanske händer eller kanske slängs bort helt och hållet medan andra saker bestämt får vara kvar, men i hårt redigerat skick. Detta gäller för kapitel tre såväl som kapitel två, förresten. Och allt annat jag skrivit framåt, när jag tänker efter. Gammalt som är skrivet då jag skrev i tredje person och inte i första…

Under min lunch i dag skrev jag en timme på Tusenskönan; det blev 1 534 ord. Och med det har jag kommit igång igen efter gårdagens nästan-nolla (jag skrev 233 ord på Tusenskönan i går).

I början på andra kapitlet handlar Maximilian som en riktig ego boy. Först är han misstänksam mot sin vän och ja, vad ska man kalla henne, en ytligt bekant? älskarinna? väninna? – hursomhelst, en dam som vi kan kalla fröken C. Sedan kräver han total uppmärksamhet av dem och när de inte ger honom den blir han arg och sticker (lat som han är) istället för att ta konflikten (konflikträdd, hallå!).

Och när han småningom kommer tillbaka blir han arg för att vännen nämnd ovan tar beslut och involverar honom i beslutet, varefter vår käre herr Ego Boy sätter sig på tvären och beslutar om, bestämmer något helt annat, och drar in fröken C i sitt beslut, utan att fråga henne vad hon vill. Med det handlar han som ni lätt kan se precis tvärtemot sina egna ideal om hur andra (däribland nämnda vän) ska handla. (Att sedan fröken C tycker att Maximilian kommer med ett utmärkt förslag (läs: beslut) är en helt annan sak.)

Där har vi herr Ego Boy i ett nötskal. (Och å vad jag älskar honom för det!)

För att bli mer manlig...

I NaNoWriMo-forumet kan man bland annat läsa om musik som stämning och inspiration i skrivandet. Nu har jag inte läst så mycket i forumet, bara under veckan innan NaNoWriMo började, och inte alls nu när jag skriver – jag koncentrerar mig och fokuserar mig på skrivandet istället. – men jag har i alla fall tagit till mig tipset. Hursomhelst så har musik alltid varit källa för inspiration och är det nu med.

I föregående inlägg skrev jag en lista på vad första kapitlet på Tusenskönan, Vid whiskyglaset efter applåderna, innehåller. Och nu tänkte jag dra vilken musik jag tycker passar till första kapitlet. Naturligtvis är det individuellt vilken musik som väcker vad slags känslor, men det bortser jag från här, och hoppas att ni ursäktar om det låter helt uppåt väggarna fel i era öron.

Under själva konserten passar det naturligtvis bäst med något slags klassisk pianomusik, helst ackompanjerad av stråkorkester och med en kvinnlig sopran i förgrunden. Tyvärr känner jag inte till någon sådan musik, varför jag hoppar över tips om just den delen av kapitlet (det är ändå bara första stycket i boken).

Allmänt för konsertmiddagen som utspelas från halva första sidan och framåt, under några sidor, kommer jag i stämning med koreanska Original Soundtracks för diverse teveserier (som jag inte sett), där musiken är vacker, åt det klassiska hållet med piano och akustisk gitarr, samt vacker sång. 궁S OST, Summer Scent OST, Autumn Tale OST, Green Rose OST och Sorry I Love You OST.

Här kan jag också lägga in Compact Disc (No 50) Yoga CD:s, nr 1-4 – som är typisk yogamusik, nästan helt utan sång, mest bara lugn klassisk musik att slappna av till. Avslappnande när jag känner mig stressad att skriva framåt så snabbt (för hur ska jag annars hinna få ner allt när hjärnan går i femhundra knyck och skrivandet går i tjugo knyck?)… Ett tips till alla NaNoWriMo-skrivare som vill lugna ned sig med något meditativt.

Om jag vill känna mig riktigt Maximilian, det vill säga, känna mig manlig, lyssnar jag på Tony Joe White (mörk sexig röst!) och Gackt (ah, Gackt! *svimmar*), båda med riktigt manliga röster (precis som jag tänker mig Maximilian *dånar likt en dam*). Fast då måste jag förstås tänka mig in i att jag är den som sjunger, och kvinnorna beundrande lyssnar på mig.

Ett tredje alternativ skulle kanske kunna vara Michael Jackson, mer för texterna än för rösten – absolut inte för rösten – för den är förskräckligt pipig och inte alls manlig på samma vis som Gackts och Tonys röster, och dessutom ger han fel slags man (eller kanske inte) – “Love is a feeling, Quench my desire, Give it when I want it, Takin' me higher, Talk to me, woman, Love is a feeling, Give in to me, Give in to me, Give in to me, Aaah” eller ännu värre (out of context, alltså, är den way too much men utan att veta vad det handlar om associerar i alla fall jag till något helknepigt):

”Relax, This won't hurt you, Before I put it in, Close your eyes and count to ten”

apropå manlighet *harkel*… (illa dolt skratt)

Eller – om jag nu vill bli manlig – ett sista tips på den fronten: MAXIMUM THE HORMONE (japanskt band) som har riktigt varierad punk-rock-musik.

Över till nästa punkt på min lista…

För att få en smärtsamt, bitterljuv stämning, ni vet, livet är vackert men det är alltför snart över, kan man lyssna på Joji Hirota, det är mest instrumentalt utan sång, men en del smäktande sång finns där. Jag tänker på albumet ”The Gate” (det enda jag har). Det är flöjter och violin i en låt, trummor och gitarr i en annan.

Vill jag ha fortsatt mollstämning, och en kvinnlig röst som jag kan tänka mig att Maximilian skulle gilla och som kontrast till alla manliga artister (som jag vanligtvis lyssnar mest på) kan jag lyssna på den norska Ane Brun. Hon skulle passa bra under den del av kapitlet som Maximilian sitter vid whiskyglaset och hämtar mod (för att våga bjuda upp sångerskan). Eller Tori Amos – en av mina absoluta favoriter på den kvinnliga musikfronten.

För våldtäkten, vad passar bättre än Symphony X, albumet ”Paradise Lost”, låten ”Oculus ex Inferni”…! (Det känns riktigt sjukt att prata om rätta stämningen för något sådant, men har jag nu med det så måste även det få passande musik.)

För vidare dramatisk och ödesmättad, mörk musik kan jag tänka mig att Within Temptation skulle ge rätta stämningen - under våldtäktsscenen såväl som de efterföljande scenerna. Om man skulle ta något japanskt som ger liknande stämning istället för engelskt/amerikanskt (västerlänningar lyssnar som bekant mest på västerländsk musik – jag undantagen), skulle jag rekommendera Malice Mizer, X Japan och Mois dix Moix.

När jag skrev det som kan kallas för den näst sista scenen på första kapitlet lyssnade jag på Kepa Junkera, och den skiva som Kepa Junkera gjort tillsammans med Julio Pereira, kallad Lau Eskutara (baskiska!). Det är festligt, lättsamt och glatt, med mycket dragspel och akustisk gitarr, med andra ord typisk baskisk musik! Annat baskiskt att kolla in är till exempel bandet Berri Txarrak med hårdare, rockig musik. Och bandet Su Ta Gar som är ett heavy metal-band.

Den glada musiken med Kepa Junkera passar väl in i sista scenen, som utspelas på konserthusterrassen där Maximilian sitter och konverserar med några damer. Det är i slutet av festen, stämningen är uppsluppen (kanske lite krystat uppsluppen med tanke på allt som hänt), men dock ändå gladlynt. Annat gladlynt och passande är Manu Chao (även om han sjunger om politik, så om man struntar i texten…).

I större delen av första kapitlet ger krinoliner, herr hit och fröken eller fru dit, bockande, nigande, långa kjolar och klänningar, tricorner och flintlåspistoler den rätta tidstypiska stämningen, bara för att vända totalt och kontrasteras i sista scenerna i första kapitlet, från och med det att Ace gör entré. Och vad passar inte bättre just då än Miyavi och hans dansanta rock – den hyperaktiva gitarrdunkadunka-killen, yo!

Vid whiskyglaset efter applåderna

Nu är jag nästan, äntligen – men bara nästan – klar med kapitel ett på Tusenskönan, kapitlet som heter Vid whiskyglaset efter applåderna. Tänk att det tagit sådan tid att slutföra! NaNoWriMo är underbar träning för mig att skriva, skriva, skriva utan kritikerns tjatiga stämma eller granskande öga. Så jag övar för fullt, inte bara på Edurne – en vintersaga, utan även på Tusenskönan. Jag gör mitt bästa i att försöka låta bli att stanna upp och tänka (läs: kritisera) för mycket.

Jag har verkligen kommit in i flyt vad gäller Maximilians uttryckssätt. Det var ovant att skriva i första person till en början, men det kändes snabbt naturligt med Maximilian, och jag är helt säker på att det är rätt perspektiv.

Nu har jag tagit bort prologen och del två, den del som utspelas när Maximilian är tio år, för dessa hans minnen ska snärjas ihop med nutid istället. Det blir bättre på det viset.

Så nu slutar jag låtsas att jag skrivit mer än jag har, och ordmätaren har därmed sjunkit rejält, men första kapitlet är fortfarande en riktig långkörare. Just nu är det 46 sidor långt (Times New Roman, 12 p, enkelt radavstånd). Och vilket dramatiskt kapitel det är!

Nu känner jag att jag äntligen fått till alla karaktärer, de flesta bland dem som är viktigast för berättelsen introduceras, och man får som läsare se några olika sidor av Maximilian, men mest en berusad sådan. Kapitlet är som sagt dramatiskt!

Här är en lista över vad det innehåller:

• en konsert
• en middag
• mycket dansande
• ett övergrepp
• en våldtäkt
• en duellutmaning
• ett slagsmål
• diverse orddispyter
• ett knivhot

Maximilian står för övergreppet och knivhotet, men han är inte ansvarig för våldtäkten, tack och lov. Det är en helt annan karaktär, min ”bad guy”. Jag är dock osäker på om man verkligen kan kalla honom för antagonisten, för jag har en annan man som är Maximilians rival. Generellt kan man säga att männen är emot Maximilian och kvinnorna för… hahaha.

Jag har skrivit ut detta mitt första kapitel och börjat peta i det. Men på ett annat sätt än jag brukar. Jag har ögnat igenom kapitlet, mest de gamla delarna som jag skrev för lääänge sedan (i mitt uppochnervända tidsperspektiv). Och antecknat i ett kollegieblock de saker jag vill rätta till och ändra på.

Det är stora ändringar, inga små saker som ordval och kommatecken. Jag försöker ignorera den delen av kritikern i mig. Jag tänker ”NaNoWriMo” om och om igen och avhåller mig från att hårdredigera. Istället gör jag som sagt den här lååånga listan som är uppe i tjugo-plus punkter hittills.

Jag har två stora ändringar att göra i kapitel ett som blir kluriga att genomföra. Det ena är två versioner av en dialog.

Såhär är det med dialogen: Den ena varianten av dialogen som också är den sist skrivna känns mest naturlig, är mer dramatisk och visar upp temperament, medan den andra versionen är lättsam och med komisk touche. Tyvärr måste delar av den komiska versionen vara med och går inte att utesluta. Därför måste jag på något sätt få ihop dessa två helt olika versioner till att bli en. Knivigt värre! Än svårare blir det för att båda dialogerna, och speciellt den allvarliga versionen, löper så naturligt. Det finns inget naturligt ställe att stoppa in dialogfragment från version humor.

Så jag måste baka en kaka ur två degar, och har jag tur upptäcker jag att jag gjort en fullt fungerande tigerkaka.

Den andra stora ändringen är följande: Jag ska smälla ihop en gammal version av förförning (damen förför Maximilian; Maximilian förför damen – det är ungefär lika delar från båda håll) med nämnda övergrepp (se min lista ovan) och på så vis mildra övergreppet. Det är ungefär lika lätt som det låter. (Öh?)

Därför går jag raskt över till att beskriva en annan större ändring.

Det är massor av promenerande (och springande och krypande) i park som har formen av en labyrint. Folk går vilse och hittar inte varandra, respektive hittar någon som helst inte skulle ha velat bli hittad och så vidare. Bra ställe för förvecklingar med andra ord.

Hursomhelst, jag har några olika versioner av en och samma sak och ska ta bort det som inte passar in längre och smälla ihop resten till att bli en och samma version som förstås ska flyta i språk, i handling och i dialog.

Apropå dialogerna så är det vad jag är minst nöjd med i första kapitlet. Vissa dialoger är pang på rödbetan och får mig att skratta. Andra dialogdelar är bara pinsamma.

När jag ändå pratar om dialoger… Förutom att jag ska redigera och finputsa på de flesta om inte alla dialoger (men det väntar jag med än så länge), så ska jag få ihop mer humoristiska bitar, fragment som handlar om bin och hörsel, med allvarligt verbalt ”knivkastande”. Denna dialog utspelas precis efter förförandet och övergreppet jag nämnde ovan.

Sedan tvivlar jag förstås på alltihop i slutändan, är rädd att jag inte har tillräckligt med miljöbeskrivningar, att alla missuppfattar Maximilian och inte älskar honom som jag gör! Och så vidare, etcetera.

Men nu ska jag göra som jag lärt mig genom NaNoWriMo (eller fortfarande lär mig), det vill säga strunta i alla de där småfelen man gör på vägen och bara köra på, med siktet framåt, framåt, framåt, och aldrig titta i backspegeln. Det är som om jag äntligen insett vad ”skelettet först, resten sedan” betyder. Jag kan inte hålla på och peta i och fastna i och redigera första kapitlet i all oändlighet. Så jag ska bara gå vidare.

Apropå det är den andra stora läxan jag lärt mig att man i skelettbyggandet måste ta en bit i taget och inte hoppa över något på vägen.

Låt mig illustrera:

Man måste börja med fötterna och sedan bygga på med benpipa efter benpipa. Jag kan inte plötsligt hoppa till armen, bygga en arm i luften och sedan fortsätta med fotlederna, för när jag sedan äntligen verkligen kommer fram till armen på riktigt blir det bara för att upptäcka att armen skulle passa på skelettet hos en tiomånaders baby och jag har byggt ett skelett som passar en femtonåring, så oj, den där armen ser alldeles för liten ut på femtonåringen! Bara att kasta hela armen och jag som jobbade så mycket med den!

Med andra ord måste jag bromsa mitt rallykörande på femhundra kilometer i timmen och tuffa på i tio till tjugo kilometer i timmen istället… Verkligen, på riktigt, acceptera att jag måste promenera och ta varje litet steg och inte bara kan hux flux vara framme vid den där kyrkan som jag ser två kilometer bort, för att inte tala om den där bergstoppen där det är så underbar utsikt. Där vill jag vara NU och inte om fem timmar, men jag kan inte mer än springa en liten stund, för sedan måste jag pusta ut och gå en stund igen. Om jag tar cykeln istället når jag snabbare fram men jag måste fortfarande cykla hela vägen. Så fragmentskrivning är ÖDESDIGERT och fasansfullt! För då hänger ingenting med och man måste ändå ta bort fragmentet och göra om allting.

Så jag biter ihop tänderna som det så klassiskt heter och går ett steg i taget, vilket innebär att jag fortfarande står på konserthusterrassen när jag vill vara där borta! *pekar*

Ergo jag måste skriva klart det sista lilla på första kapitlet innan jag kan börja på andra kapitlet (ja, jag erkänner, jag har redan börjat fuska)…

Och frågan är då: hur mycket av redigerandet ska jag göra innan jag kan kalla mig ”klar” med första kapitlet och redo för nästa skelettdel, det vill säga kapitel två? Eller: Hur hård är en skelettdel?

Pendeln svänger med vänsterprassel

Förra helgens skrivande koncentrerades enbart på Edurne – en vintersaga, och inga ord alls blev skrivna på Tusenskönan. Den här helgen har varit tvärtom, eller nästan tvärtom, och därmed har pendeln svängt över åt ett helt annat håll.

I går kan man generellt säga att det blev hälften, hälften. Jag jobbade lika mycket på båda projekten.

I dag har jag nästan bara jobbat på Tusenskönan, men med dåligt samvete. Och oj vilket dåligt samvete! Jag tänkte innan söndagen började att jag skulle skriva lika många ord på Edurne – en vintersaga som i går (minst 3279 ord), och på Tusenskönan tänkte jag skriva 1667 ord. Men idealet är som vanligt långt ifrån sanningen. Hittills har det bara blivit 474 ord på Edurne, och hela 3016 ord på Tusenskönan. Jag skulle kunna skriva bra mycket mer på Tusenskönan under kvällen men Edurne pockar på uppmärksamhet. Det går jättetrögt och jag har förlorat entusiasmen för den historien.

Just nu känns det som om jag vänsterprasslar när jag jobbar på Tusenskönan.

Men jag älskar ju Tusenskönan och dess karaktärer! Hur kan man bara lämna sin älskare och hoppa i säng med en vagt bekant? För det är så det är. Edurne är en bekant, någon som jag tycker om sådär lätt, kan säga hej till och prata väder med, medan Tusenskönan skälver ikapp med min själ.

Så hur gör man? Vad gör man? Hoppas att det går bättre i morgon? Eller sliter ur sig ord, ett ord i taget med å så mycket vånda och plåga, bara för att titta på det i morgon och tänka ”åh, vilken skit jag skrev, det där kan jag inte ha kvar”. Kanske handlar det om kritikern? Att den dykt upp igen och jag inte kan skriva vidare på Edurne för att jag om jag ska göra det måste sätta mig i soffan istället för vid datorn?

De senaste dagarna, i dag och i går, har jag bara skrivit på dator, inte ett ord för hand (förutom redigering och korrekturläsning). Och egentligen är det något jag skulle jubla över, för då har jag kommit långt och förbi kritikern!

Nu är det bara så att med mitt plågsamt dåliga samvete kan jag bara få ur mig fragment på Tusenskönan. Jag vågar inte koncentrera mig, kan inte koncentrera mig, inte jobba helhjärtat, inte njuta av skrivandet, bara för att Edurne – en vintersaga står där bakom ryggen på mig med stor blodig dolk i hand och vill hugga mig i ryggen för att jag inte ägnar mig åt att skriva på det som jag vid det här laget tycker att jag borde och måste skriva på! Bara för att jag tagit utmaningen, NaNoWriMo, och inte kan vända mig bort och ge upp bara sådär! Men hur ska jag kämpa på? Ska jag säga det berömda, men ej önskvärda ”i morgon, min sköna”, eller ska jag plåga mig och slita mitt hår och må illa?

Jag slutar här för det blir bara olika liknelser som beskriver samma sak, och jag borde skriva på annat, inte på blogginlägg, och jag borde…

Nej, nu går jag och gör mig en kopp te.

Efter snöpromenaden...

Snöpromenaden fick igång både inspirationen och fantasin. När jag kom hem satte jag igång att skriva. Idealt skulle det ha kunnat gå ännu bättre, men jag är ändå väldigt nöjd med dagens arbete. Jag hann skriva den planerade dagskvoten på Edurne – en vintersaga, och jag hann skriva en hel del på Tusenskönan också. Sedan avslutade jag kvällen med lite korrekturläsning av Tusenskönan och bläddrande i astrologipapper om Maximilian, medan jag såg på en lättsam komedi på teve.

Jag hoppas att morgondagen blir lika lyckad. Har jag någonting att säga till om så kommer den att bli så. Fram för positivt tänkande, för jag tror att det är en av de största källorna till att lyckas med det här NaNoWriMo-skrivandet…

Statistikrapport

9/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 819 ord

10/11: Edurne: 3321 ord, Tusenskönan: 2675 ord

Soliga snödag

Okej om det blir dagar som den 2/11 då jag bara skrev 146 ord, och som det blev den 7/11 då det bara blev 127 ord. Det bjuder jag mig själv på, särskilt som jag skriver mer än dagskvotens minimum de flesta andra dagar. Ja, faktum är att jag förutom nämnda två dagar inte har haft en dag då jag hamnat under 1700. 1706 är det sämsta annars.

Men i går, i går blev det den första nollan. Jag skrev dock 819 ord på Tusenskönan. Men det blev som sagt inte ett ord skrivet på Edurne – en vintersaga. Delar man upp vad jag skrivit de nio första dagarna på nio blir det ändå drygt 1700 ord per dag. Men det funkar inte om jag inte fyller dagens minimikvot. För att komma ikapp tänkte jag dela upp gårdagens 1667 på lördag och söndag, tillsammans med det jag borde ha skrivit den 7/11, plus de 1667 orden. Det ger mig 3270 ord att skriva i dag och 3270 ord att skriva i morgon, söndag.

Jag inser att det är väldigt dumt att inte skriva någonting under en hel dag för oj, vilket motstånd det är nu när jag verkligen sätter mig ned igen och ska skriva. Jag tror att jag kom till den stora ribban redan i förrgår, den 8/11. Då skrev jag 1706 ord men det var fasen så trögt. Jag har nått första riktiga motståndet och om jag inte överbrygger det blir det väl skrivkramp av det hela och det tänker jag inte tillåta mig. Jag har börjat skriva i dag, 147 ord hittills. Men jag längtar efter att skriva på Tusenskönan, och jag känner mig smått stressad över Edurne – en vintersaga, och alla ord som måste bli skrivna. Jag vill komma in i flow-läge, men då måste jag nog sätta mig att skriva för hand… Senaste dagarna har jag skrivit på dator, men blir det motstånd är nog att byta arbetssätt enda sättet.

Så jag, tända värmeljus, avslappnade musik, solig snödag utanför – och en stärkande promenad under eftermiddagen – tillsammans med en bra bläckpenna, och en bunt vita papper borde lösa allting, eller hur var det…

Förresten! Kom ju just på att det snöiga vintriga ute är perfekt inspiration till Edurne – en vintersaga, men då måste jag sluta att skriva om augusti och hoppa framåt i tiden… Kanske var det fel att förlägga romanens början redan i augusti… Det blir promenad i detta nu, känner jag! Dags för frisk luft och snöknarr under skorna!

De nio muserna och Sapfo

Jag har tidigare bara namngivit ett fåtal av personerna som jobbar tillsammans med Maximilian på konserthuset. Det finns en sångerska och en solopianist (Maximilian) på flygel. Ingen av dessa två är anställda på konserthuset, men det är de övriga som är med under konserten som första kapitlet börjar med. Pianospelet och sopransången ackompanjeras av en stråkorkester ledd av en dirigent. För er som är insatta i sådant hoppas jag att det låter rimligt.

Hursomhelst, jag insåg att jag gärna vill veta vad alla heter, även om jag inte kommer att nämna alla i Tusenskönan, för jag måste ändå namnge några till som kommer att figurera mer i boken. Eftersom de alla arbetar med musik tänkte jag ge dem namn som associeras till musik på ena eller andra viset.

Min första källa i sökandet och forskandet efter sådana namn började på http://www.behindthename.com – en väldigt bra sida för övrigt, som jag tipsat om förut men gärna kan tipsa om igen! Nästa sökkälla var Wikipedia. Det här sökandet gjorde jag för länge sedan, månader sedan, och jag samlade ihop en ganska rejäl bunt namn, av vilka jag bara använt en eller två.

På Wikipedia hittade jag en sida om de nio muserna. Jag undrar dock om det blir för mycket om jag namngiver nio av de femton kvinnorna efter muserna. Det är femton kvinnor och tretton män, inalles tjugoåtta stycken att namnge (Maximilian och sångerskan medräknade), varav en handfull redan har namn.

Det är fint och snyggt och snitsigt att använda sig av namn som är förknippade med musik för musikerna i min bok, men jag undrar om det kan gå till överdrift… Och kanske är jag just på väg mot överdrift? Vad tycker ni? Vad tycker Du?

Muserna heter: Kleio/Clio, Erato, Euterpe, Kalliope, Melpomene, Polyhymnia, Terpsichore, Thaleia och Urania. Ett av namnen har jag använt lång tid nu, och det är därmed väletablerat (i alla fall inom mig) och det är Euterpe.

Söker man på Behind the Name med sökordet ”music” för ”meanings” får man en brokig lista med namn som träff. Presley och Lennon känns lite för etablerade och överassocierade för att kunna användas, men annars finns där i alla fall en tre, fyra stycken namn som kan fungera.

Har ni fler tips? Eller tycker ni det blir överdrivet om alla namngives med musikanknytning? Svara gärna ärligt!

Jag har ett par till namn än de på ovan nämnda listor, och det är Chalil som betyder flöjt och Arion som var en grekisk poet. En poet är ju inte samma sak som en musiker i dagens samhälle men jag kan tänka mig att de gamla grekerna knöt det mer samman än vad vi gör i dag. Se bara på Sapfo. Platon kallade henne till och med för den tionde musan.

Sapfos dikter och diktfragment är för övrigt en väldigt god källa till vackra namn. Jag rekommenderar en helbillig liten bok på Adlibris med Sapfos dikter och fragment. Den kostar bara 39 kronor. Det är en tunn men naggande god liten pocket. Hennes fragment ger om inte annat upphov till härlig associationslek; man kan använda sig av en fragmentrad och bygga vidare på den och skapa egna berättelser. Jättebra till skrivövningar!

Åter till mina konsertanställda… Stråkorkestern består av nitton stycken, och så finns det nio övriga inklusive Maximilian och sångerskan. Och dessa innefattar en (kvinnlig) inspicient, en (manlig) dirigent, en (manlig) orkesterchef, en (manlig) orkesterassistent, en första (kvinnlig) konsertmästare, en andre (manlig) konsertmästare, och en (kvinnlig) notbibliotekarie.

Av dessa är det bara inspicienten och dirigenten som är namngivna. Jag har ett namn på notbibliotekarien också men det är jag inte helt nöjd med. Det är det japanska kvinnliga förnamnet Wakana som enligt Behind the Name har följande betydelse: ”From Japanese 和 (wa) "harmony" and 奏 (kana) "play music, complete".

Så frågan är, hur ska jag göra, och vilka namn ska jag använda mig av, eller snarare, vilka namn borde jag skippa?

Har ni fler namn som skulle fungera bättre? Jag kan tänka mig att namn som man först inte associerar till musik kan vara bättre, eller i alla fall skulle kunna blanda till allting på ett bra vis. Om jag bara får tag i sådana namn, som associeras med musik men ändå inte på en gång, och som också fungerar bra och inte blir för konstiga och udda… Även om det är ett multikulturellt kulturhus skulle det vara bra med namn som inte är alltför olika varandra... På det viset kanske vissa av musernas namn sticker ut för mycket…?

Humor och livsgnista

Det blev ingenting mer skrivet på Edurne – en vintersaga i går, och heller ingenting mer på Tusenskönan, så statistiken jag skrev i gårdagens blogginlägg stämmer fortfarande. I dag gick det bättre. Men det märktes att jag tycker att det är roligast just nu att skriva på Tusenskönan.

Jag har så kommit in i Maximilians sätt att uttrycka sig, och han är riktigt ”pratig” av sig, så det är lätt att komma upp i många antal ord. Han tycker om att berätta och han gör det livligt och med en massa ord, omständlig kan han vara ibland också, men han har både humor och gott ordförråd, temperament och livsgnista, så det är jätteroligt att skriva om (eller snarare med) honom. Därtill är det så spännande, massor händer och det är många roliga dispyter och förvecklingar mellan karaktärerna.

Edurne – en vintersaga har inte alls kommit igång på samma vis. Visst händer det spännande saker i kapitel två och tre som jag skriver på nu (jag hoppar lite fram och tillbaka efter humör), men jag skriver i tredje person, visserligen bara från Edurnes perspektiv, men det är ändå mer utifrån, och hon har inte alls samma roliga språkbruk – hela historien är mer i enkelt språk – plus att hon är ett par år yngre och det märks. Visserligen är det mycket humor även hos henne (och ska jag vara riktigt ärlig har hon livsgnista också), men inte på samma vis.

Jag kan inte skriva utan humor även om det är mycket allvar också. Tusenskönan är ju ingen lycklig historia direkt, även om där finns massor av lycka här och var och mitt i och så, men humorn finns där i alla fall.

Det gick som sagt trögt att komma upp i minimiantalet ord på Edurne – en vintersaga. Jag skrev i morse och nu i kväll på Tusenskönan, efter att jag uppfyllt kvoten på Edurne – en vintersaga, och det gick betydligt lättare och ledigare, utan någon som helst ansträngning.

Så till statistikrapporten, eftersom det bara är en dag – i dag – som det rör sig om blir det en väldigt kort lista:

8/11: Edurne: 1 706 ord, Tusenskönan: 1 835 ord.

Precis som i går säger jag att dagen inte är över än. Lusten är så stor just nu så det blir nog fler ord än ovan nämnt på Tusenskönan. Men Edurne – en vintersaga lämnar jag tills i morgon. Jag hoppas jag fått fler idéer och känner mig mer entusiastisk i morgon när jag ska skriva på Edurnes saga… För jag har ju dessutom gårdagen som bara gav 125 ord, vilket betyder att jag har 1 542 ord extra att skriva i morgon… För jag måste ju ha minimikvot för var dag, och räknar inte eventuella bonus jag gjort under dagarna som gått, för de behöver jag inför de veckor som är kvar i november…

Med andra ord ska det skrivas massor i morgon! Och sedan är det helg. Då har jag officiellt ledigt från Tusenskönan, enligt mitt schema 20-21 mån-fre. Ett schema som jag frångått massor senaste veckan, mest på plussidan eftersom jag skrivit alla möjliga andra ströstunder än just 20-21. Så jag kommer att skriva i helgen också, på båda mina projekt! Jippi, vad kul det ska bli (i alla fall att skriva på Tusenskönan… suck)!

Triggrar triggar - en trigger, två triggrar, många tigrar, groawww

Ibland behöver jag bara något som triggar igång mig. Nu har jag fått två triggar på väldigt kort tid, och det har fått det att spinna snabbare och snabbare, riktigt fått igång kreativiteten och fantasin. Tyvärr, måste jag väl säga eftersom det är National Novel Writing Month och jag borde ägna mig åt mitt NaNoWriMo-projekt. För jag talar om mitt andra, gamla, projekt, Tusenskönan.

I går gick det bra att skriva på båda. Jag smet åt mig småstunder under hela dagen då jag skrev på Edurne – en vintersaga, både under min långa tisdagslunch och under andra stunder, såväl som på kvällen. Jag var så uppe i varv och hade sådan skaparglädje och –kraft i mig att jag bara fortsatte av bara farten att skriva på Tusenskönan också på dator. Så gårdagen var första dagen då jag enbart skrev på dator och inte alls satt och skrev något för hand. Det blev 3016 ord på Edurne – en vintersaga, och 2181 ord på Tusenskönan. Se där – det går visst att kombinera två projekt samtidigt!

Under helgen som varit skrev jag ju för hand, och sedan renskrev jag det skrivna, det vill säga, jag gjorde dubbelt arbete på Edurne – en vintersaga. Då fanns det inte någon energi kvar för Tusenskönan.

Men i går och i dag har jag skrivit mestadels på dator. Som sagt skrev jag på dator hela dagen i går, och ändrade bara till att skriva för hand för att komma igång igen. Det är ett tips om ni fastnar: byt arbetsplats och arbetssätt. Istället för dator, ta papper och penna, eller tvärtom.

Triggern igår, för att återgå till vad jag började inlägget med, kom i form av ett telefonsamtal. Jag har en mycket god vän som är en ytterst god läsare och tillika hjälp i mitt arbete med de här tre böckerna (för det är egentligen tre böcker: Tusenskönan, Edurne – en vintersaga och MK).

Efter diskussion med honom kom jag fram till att jag i kapitel ett på Tusenskönan måste backa och göra om, börja en scen på annat vis. Och det i sin tur leder förstås fram till att helt nya saker händer. Jag diskuterade som sagt kring det i går, och började jobba på scenändringarna i dag.

Den andra triggern kom idag, och kom i form av en sida på Internet. Jag ramlade över sidan när jag egentligen sökte efter Maximilians Merkuriusaspekter. Visst, jag har lovat mig själv att bara göra horoskop som innefattar solposition, månposition och ascendentposition. Möjligtvis aspekterna mellan dessa tre. Men i fallet Maximilian kan jag inte begränsa mig till det. Nu hade jag problem med hur han skulle säga repliker, och man kan kalla det bortsmitning. Jag smet ifrån genom att surfa helt enkelt, men efter Merkuriusaspekter eftersom Merkurius har med kommunikationen att göra, hur man kommunicerar och så vidare. Då hittade jag en rekommendabel sida, och några texter, också andra aspekter, som gav trigger och hjälpte igång fantasin att rinna vidare så jag kunde fortsätta att skriva om Maximilian. En del av dessa aspekter har jag inte läst om någon annanstans, så det var ny erfarenhet.

Det var dessa aspekter:

Neptune quincunx Ascendant (0°06)

Mars quincunx Pluto (0°36)

Mercury square Jupiter ( 0°45)

Venus opposition Neptune ( 0°48)

Aspekterna är dessutom de viktigaste hos Maximilian, eftersom de har minst orb (minsta möjliga gradtal från den ultimata, exakta aspektpositionen). Med andra ord är det de aspekter jag kommer att koncentrera mig på när jag skriver om honom. Jag har skrivit orbgradtalet inom parentes.

Som sagt triggade dem mig att komma vidare, och fortsätta med något av allt som det stod i texterna om dessa aspekter i bakhuvudet.

Nu i kväll måste jag säga att det återigen har blivit roligt att skriva dialoger. Roligt för att jag äntligen lyckats formulera dem bra, till skillnad från vad jag gjorde för bara någon vecka sedan. Då var det usla dialoger (i min mening). Och nu lyckas jag få fram allt det som jag vill få fram genom Maximilians monologer och repliker. Det blir kontrast mellan hur han tänker och känner saker och hur han verkligen säger saker, och det är meningen. Det är svårigheten med att skriva i första person, man befinner sig hela tiden i honom – så det blir svårare att beskriva honom utifrån. Då hjälper det om replikerna är välskrivna. Jag tror att jag lyckats. Äntligen.

Så i dag har jag nästan bara fokuserat på Tusenskönan. Jag får trösta mig med att jag redan innan i dag låg på plussidan vad gäller ord per dag på NaNoWriMo-projektet.

Statistiklista

6/11: Edurne: 3016 ord, Tusenskönan: 2181 ord

7/11: Edurne: 127 ord, Tusenskönan: 2449 ord.

Men dagen är inte slut än. Jag kan skriva på Edurne – en vintersaga en stund också innan sova. Och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! För båda mina böcker!

Lycka! Lycka! Lycka!

Det är bra mycket bättre än julafton! Det är som en underbar julafton! Det är som en privat julafton där man kan vara helt galen för ingen annan tittar på (och notera att jag är väl medveten om ”tre gånger”-upprepningen, vet inte HUR många gånger jag använt mig av det greppet i mitt skönlitterära skrivande på sistone)!

Jag fick lapp från Posten i går, och åkte till Posten bara för att få höra att paketet inte kommit fram än. Lappen hade hunnit före. Så jag fick inte veta vad som vad i paketet.

Jag åkte dit efter Friskis & Svettis nu i kväll istället. Antingen, tänkte jag, är det gosedjursräven från min väninna i Stockholm (hon hittade den och tänkte på mig) som kommit fram (jag har räven som totemdjur, som ni kommer ihåg från tidigare inlägg), hon som också är med i NaNoWriMo men inte har någon blogg *vinkar * eller så är det paketet från New Nippon Shop. Ni minns väl att jag talade om att Gackt hade premiärsläpp på sin skiva DIABOLOS i Europa och i Sverige nu i början på november. Nå, den kom egentligen ut i slutet på oktober, så butikerna har den redan.

Det var paketet med allt jag beställt från New Nippon Shop, eller nästan allt. När jag var inne på deras hemsida och förbeställde DIABOLOS, kunde jag inte låta bli att beställa allt annat med Gackt som de hade. Jag har ju varit Gackts fan i evigheter men inte köpt någon av hans skivor. Nåväl, nu slog jag till, och det var verkligen på tiden! Jag beställde en DVD & CD-box med Miyavi också, men den kom inte med i paketet för den var tillfälligt slut hos leverantören. Med andra ord har jag något att se fram emot. Och det var förresten lika bra, för annars skulle jag frestas att sitta och titta på DVD med Miyavi istället för att skriva på NaNoWriMo-projektet.

Nu blev det bara så istället att jag glädjes åt allt annat.

Tänk er en någon som tjuter och skriker och hoppar runt värre än en kanin med hoppfnatt så förstår ni hur jag betedde mig. Lägg till klappande händer och lite dansande, och sen oerhörd försiktighet när jag öppnade själva paketet och skivorna och satte DIABOLOS i dvd-spelaren. Ja, ni fattar galoppen.

Där har ni ett crazy fan! MEN! Jag kan ha användning av det när jag beskriver Edurnes fanclub och fandom.

Som sagt, detta är vad jag beställde:

Miyavi – 7 Samurai Sessions – We’re KAVKI BOIZ – Limited Edition

Gackt – Diabolos

Gackt – Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete

Remix of Gackt

Det sistnämnda, Remix of Gackt, är en singel från 1999, med andra ord förstår ni att den är begagnad. Men jag slog till. Just därför. Enda chansen. Nu finns den inte mer att få tag på i New Nippon Shop, så tji fick ni!

Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete är också en singel, som jag inte fått tag i eller lyssnat på tidigare, inte singelversionen och de andra låtarna som hängde med singeln, i alla fall.

Och nu när jag – precis nu – lyssnar på DIABOLOS! måste jag ju verkligen om igen rekommendera er att köpa den! Ni kommer inte att ångra er. Garanterat!

Gacktreklam över för den här gången.

Bara en sak till. Jag fick en KLUBBA i paketet också! En liten bonus, en sådan där klassisk trevlig klubba med omslagspapper som det står ”Chupa Chups” på, och det är Strawberry Flavour, bara så ni vet. Nästa inlägg (som jag tänkte skriva i dag om det går bra på NaNoWriMo-fronten) kommer inte att handla om Gackt.

Men ändå… Han är fördjävligt bra på att sjunga, är fenomenal på piano och har väldigt talangfulla musiker som assisterar honom.

DESSUTOM, och yay! så följde det med en engelsk översättning till alla låtar på DIABOLOS-skivan. Och det är väldigt vackra texter. Tro mig, jag överdriver inte. Säger jag något menar jag det. Annars skulle jag vara tyst. Men jag måste erkänna att det här var mitt minst sansade inlägg någonsin. Så nu ska jag posta det innan jag ångrar mig.

Och nu ska jag ägna mig åt kreativt skapande och åt att äta klubba. Och *harkel* åt att sjunga med Gackt... (Tips: Låt 8: Black Stone passar jättebra att dansa till)

Kort kvällsrapport

Snabb statistik – antal ord per dag

1/11: Edurne: 2 257, Tusenskönan: 975

2/11: Edurne: 146, Tusenskönan: 0

3/11: Edurne: 3 450, Tusenskönan: 0

4/11: Edurne: 2 987, Tusenskönan: 0

5/11: Edurne: 1 780, Tusenskönan: 105

Som synes är det svårt att kombinera båda projekten samtidigt. Men det gick i torsdags (1/11) så det måste gå igen. Jag ska klara det i morgon. Summan för Edurne-projektet är enligt statistiken 10 620, men det är fel. Efter varje dag har jag skrivit ut vad jag skrivit under dagen, och herre min gud vad fel gjort av mig – korrekturläst! Det har inneburit småändringar, grammatik, typos och dylikt, men också tillägg, småord såväl som längre stycken. Dessa redigeringar har jag varit elak nog mot mig själv att inte räkna in i ”dagsskörden”. Således är där 160 ord extra som jag skrivit men inte räknat i ”dagsskördarna”, vilket då är straffet för att jag redigerar och korrigerar. MEN måste jag tillägga, rättandet får mig att komma på nya idéer, komma vidare när jag (högst tillfälligt och bara för någon minut i taget) fastnat.

Min sammanlagda summa ord är således just nu 10 780 ord.

En snabbredovisning av hur det går att skriva skulle vara: jättebra.

Ett ord som sammanfattar allt. Jag kommer ständigt på nytt att skriva. Jag har ett helt första kapitel på tolv sidor som jag (harkel) putsar på, och jag har fem sidor på kapitel två. Kapitel två är inte lika sammanhängande just nu, men jag är på god väg. Jag ska bara fylla i hålen. Samtidigt har jag många idéer om vad som ska hända, och så vidare. Jag leker med egennamn och betydelsen av dessa och undermeningar på nämnda namn. Och jag har inte ens kommit till den delen av berättelsen där fancluben kommer in i bilden (se tidigare inlägg och mina anteckningar till höger på sidan). Fancluben är långtifrån existerande än och långtifrån påtänkt. Men dit kommer jag så småningom. Just nu handlar boken om helt andra saker, mest om vänskap faktiskt, vänskapen mellan två väninnor vid namn Edurne och Caprice – Vinter och Impulsiv.

Perfectionist

You Are 81% Perfectionist

You're a total perfectionist. So go ahead and congratulate yourself on a "perfect" score. The truth is, everyone is sick of living up to your standards. And you're probably even sick them yourself.

Are You a Perfectionist?

Av med krinolinen

Jag vaknade upp med avsikten att skriva mycket på Edurne – en vintersaga, mitt NaNoWriMo-projekt, under förmiddagen, eller snarare, jag somnade med den avsikten. Morgonen visade sig bli annorlunda. Det var hushållsbestyr som måste tas om hand såsom disk och dammsugning, och det var mötesprotokoll som måste skrivas och det ena med det andra. En liten pluttestund fick jag i alla fall till under förmiddagen, då jag skrev för hand, en början, i brist på bättre, och det blev 204 ord. En början, som sagt.

Eftermiddagen och tidiga kvällen var jag upptagen med annat, men jag hann ändå stjäla till mig några stunder. Först var det en stund efter lunch då jag hann med att skriva på Tusenskönan, och då blev det 336 ord, och det kändes verkligen underbart, för dessa skrev jag enbart på datorn. Nu har jag alltså kommit in i sådant flow-läge på Tusenskönan att det fungerar att skriva direkt på dator utan att gå omvägen via papper för att lura kritikern.

En liten stund till blev det, då jag väntade på mitt yogapass, men vi fick gå in tidigare i salen, varför det bara blev ett par repliker jag hann med på Tusenskönan, sammanlagt sexton ord som jag tror att jag inte kommer att använda, men jag har de i dokumentet i alla fall. För senare, för bara en liten stund sedan, renskrev jag allt jag skrivit under dagen. Men först ska jag forsätta rapporten.

Efter yoga och middag var det så dags att verkligen på allvar börja skriva på Edurne – en vintersaga. Strax efter klockan 19:00 började jag att skriva – 19:11 närmare bestämt – och då hade jag ordnat med mysbelysning, bara smålampor tända, värmeljus och rökelse på vardagsrumsbordet, en kopp rykande hett te och en liten skål med bananchips. Jag skrev för hand. Först tänkte jag skriva på datorn. Jag rättade (ja, jag kunde inte hålla mig ifrån att rätta några fel i de 204 orden som jag skrev i morse), och började skriva direkt på datorn med lunchens bravad färskt i minnet, men det visade sig gå väldigt trögt, inte fungera alls. Snabbt gav jag upp. Edurne – en vintersaga har inte blivit så etablerad än att jag klarar mig undan kritikern om jag skriver direkt på dator. Således satte jag mig som sagt i soffan istället och skrev med flytande stil (härliga nya bläckpennor! Det är sådan skillnad på sådana, och ballpoint epoce är helt klart bäst), drog ihop orden och skrev jg istället för jag och så vidare, så snabbt jag bara kunde, skrev och skrev oavbrutet i en timme.

En mikropaus och sedan var det dags för Tusenskönan, men här började jag känna att jag skrivit slut på mig för i dag. Det blev bara fyra handskrivna, snabba och storstilade sidor. Så jag skrev bara i ungefär tjugo minuter eller något sådant.

Sedan satte jag mig att renskriva. Jag hade ingen aning om hur mycket jag egentligen skrivit på Edurne – en vintersaga, så det var väldigt spännande när jag kom till slutet och renskrivit allting. Handskrivet med stor stil och flytande bokstäver, bokstäver som är rätt slängiga, i skrivstil med snirklar på speciellt första bokstaven i varje ord, gav mig en sida sedan i morse och ytterligare tio sidor, och då är det som sagt inte många rader på varje sida. Renskriften gav sammanlagt tre och en halv sida ungefär.

Första kapitlet på Edurne – en vintersaga heter förresten Av med krinolinen. Hur låter det på en skala?

Apropå skalor och nummer... Över till det viktigaste – antalet ord.

Här är min dagsrapport:

Tusenskönan: 975 ord.

Edurne – en vintersaga: 2257 ord.

Jag har klarat första dagen med andra ord (haha, omedveten ordvits där). Tyvärr vet jag med mig redan nu att det av olika skäl inte blir mycket, om något, skrivet i morgon, men det är som det är. Jag ska prioritera detta att vara social istället, haha. Istället för att skriva om människor som grälar och hastar fram och tillbaka i trädgårdslabyrinter, går genom korridorer och har suspekta möten ska jag ha något betydligt mindre dramatiskt för mig. Men trivsamt förstås.

Hursomhelst, jag kommer att vara back on track på lördag, och då kommer jag förmodligen att uppdatera igen, under helgen. Nu är det ju helspännande!

Och jag hoppade runt i glädje tidigare i kväll, studsade upp och ner och sade “Jag ska skriva! Nu ska jag skriva! Skriva, skriva, skriva, hurra!” så nog har jag entusiasm kvar så det räcker till i helgen.

Den coola gummibollen, det är jag det. God natt!

En novembersaga, en vintersaga, en kärlekssaga

I morgon börjar det, National Novel Writing Month.

Det har gått underbart bra att skriva de senaste två veckorna på bok Tusenskönan. Jag har använt nästintill varje ledig minut jag haft, småstunder under vardagar som jag stulit till mig, och naturligtvis också mina skrivarkvällar, 20:00-21:00, med några små undantag. Ordmätaren går upp, upp, upp!

Jag skriver bara för hand numera; det gör förunderligt nog att jag kommer in i flow-läge på en gång, och det går utmärkt att skriva. Jag har varit på Clas Ohlson och köpt mig två stycken “ballograf epoca”-kulspetspennor.

Och jag har laddat upp sedan långt tillbaka med spiralblock och spiralanteckningsböcker av olika slag som jag bär runt med. Aldrig att det ska bli som förra veckan då jag satt och skrev på Friskis & Svettis' “Friskispressen” i marginalen och mellan reklamblocken, i brist på bättre just då. Så nu är jag alltid förberedd.

Och hemma sätter jag på koreanska Original Soundtracks till filmer och teveserier som jag inte sett, men vars musik, bland annat vackra pianostycken såväl som gitarrstycken, är ypperliga till speciellt första kapitlet på Tusenskönan där det förekommer klassisk musik (de dansar vals och allt möjligt dylikt på en konserthusterrass).

Nu i dag insåg jag att baskisk musik fungerar väldigt bra också. Jag rekommenderar Kepa Junkera, han är en riktigt bra artist!

Det enda problemet jag har är hur jag ska få ihop det. Hur ska jag kunna fördela tiden rättvist mellan mina båda projekt, Tusenskönan och Edurne – en vintersaga?

Innan jag har min skrivartimme brukar jag numera ha en kreativ halvtimme av akrylmålande 19:30-20:00, som många gånger blivit en timme från 19:00-20:00. Men nu får akrylmålandet komma på undantag till förmån för skrivandet. Jag funderar på att dela upp det 50/50, dvs. en halvtimme med bok Tusenskönan och en halvtimme med Edurne – en vintersaga (eller motsvarande, en timme vardera om jag skriver från 19:00 till 21:00). Den stora svårigheten blir att skifta perspektiv och språk.

Tusenskönan är i första person, följer en mycket ordrik och ordstark såväl som målande uttryckbar Maximilian, medan Edurne – en vintersaga handlar om den unga flickan Edurne, tredje person, och betydligt mer sansat. Historien om Edurne är fortfarande väldigt löst planerad. Jag har en ingångsscen, så jag vet ungefär var jag ska börja i morgon, men det är (nästan) allt.

Edurne – en vintersaga utspelas parallellt med Tusenskönan, men följer som sagt helt andra karaktärer. Maximilian och hans vänner finns med i bakgrunden som medlemmar i ett berömt rockband som Edurne och hennes vänner svärmar för, så till den grad att de formar sin egen fanclub.

Så problemet för mig är hur jag ska få ihop det med böckerna så att inte Edurne – en vintersaga avslöjar slutet på Tusenskönan. Och om jag ändå låter slutet avslöjas, kommer någon alls att vilja läsa Tusenskönan? Vilken av dem ska jag kalla bok ett och vilken är bok två?

En vild idé jag hade var att skriva slutet på Edurne – en vintersaga i bok MK istället (den bok som är den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst. National Novel Writing Month börjar i morgon, och det ska bli jätteroligt att få skriva på något helt nytt och anta utmaningen på 50 000 ord på en månad. För min del får det gärna bli dubbelt, det vill säga 50 000 ord på Tusenskönan också. Men det är ett drömideal. Realistiskt sätt blir jag glad om jag får ihop det alls, att skriva på två böcker parallellt, även om de utspelas i samma, för mig väletablerade värld (som ändå har att bjuda på många överraskningar, har jag en känsla av).

Det är riktigt roligt att så många andra är med på NaNoWriMo, som jag har kontakt med på ett eller annat sätt. En av mina allra bästa väninnor, till exempel! *viftar och vinkar* Hon har tyvärr inte någon blogg, men hon finns på NaNoWriMo i alla fall!

Andra som också är med (och har bloggar/sidor som har med NaNoWriMo att göra) är:

Romanloppet

Sama

Sandra

Stort lycka till allihop! (Jag lägger kanske upp fler på den här listan om jag kommer på fler som jag känner som är med.) Nu är det bara att sova gott för att sätta igång i morgon bitti! Det här ska vi klara *peppar alla som vill lyssna*!

Uppdaterar snart igen för att tala om hur det går fortsättningsvis, och om jag får det ihop det med två böcker samtidigt... (Kärlekssagan i rubriken syftar förstås på den kärlekssaga som Tusenskönan kretsar kring. Men i förlängningen kan man säga att båda böckerna i grunden är kärlekssagor...)

13 x 13, veckorapport och skrattmåttstock

Jag läste om 13 x 13 här och beslöt raskt att det var värt att prova med min bok Tusenskönan. I korthet innebär metoden som beskrivs på den länkade sidan att man plottar sin bok i tretton kapitel, med tretton scener i varje kapitel.

Men istället för att planera hela romanen på det viset, tänker jag använda metoden för varje nytt kapitel. I slutänden blir det ändå samma resultat.

Jag har skrivit olika varianter på plot och synopsis. Nu är tiden att lägga allt detta åt sidan och skriva från hjärtat och med kroppen istället. Lita på minnet och på att jag har tillräckligt av planering och plot i bakhuvudet för att släppa lös och för en stund låtsas glömma det.

Det har jag gjort senaste veckan. Där räcker det med att planera ett kapitel i taget – och under veckorna som kommer.

Såhär tänker jag göra: jag bestämmer kapitelrubrik. Sedan skriver jag siffrorna 1 till 13, och benar upp det aktuella kapitlet i tretton scener. Därefter är det bara att skriva på, för hand, i scen efter scen, tills hela kapitlet är skrivet. När jag är klar och har renskrivit är det dags att göra samma sak med nästa kapitel. På det viset plottar jag, men håller ändå tillräckligt mycket oklart för att det ska vara roligt, spännande och överraskande att skriva.

I måndags kväll blev det ingenting skrivet, men jag hade skrivit tidigare under dagen och det räckte, tillräckligt mycket driv fanns från söndagen 21/10 för att jag skulle kunna fortsätta att skriva på tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen, utan några som helst problem.

Jag har äntligen kommit in i det härliga flow-läget igen, där varje andetag ropar efter skrivande, där jag hela tiden vill skriva, och gör det varje liten stund jag kommer åt. Så jag skrev när jag väntade på att komma in på yogapasset, jag skrev på min långa tisdagslunch, jag skrev under varje liten stund jag kunde smita åt mig. Den som säger att han/hon inte har tid att skriva glömmer alla de där småstunderna som faktiskt finns där.

Jag skrev för hand med bläckpenna på helvita skrivarpapper. En tom, vit yta utan linjer ger tillräckligt med frihet. Att skriva för hand gör det än mindre kravlöst. Men jag fick ändå, speciellt när jag renskrev på datorn, hela tiden svälja kritikern som kom upp och dels klankade ned på det innehållsliga, dels kritiserade det språkliga något så otroligt.

Det gör inte saken lättare att jag gillar att korrekturläsa så ofantligt, och att jag är utbildad till att redigera text gör det inte direkt lättare heller. Jag kan inte skriva ut och läsa det jag skrivit utan att kritisera och markera med rödpenna/motsvarande. Men jag har sagt mig själv att inte korra mer än det allra nödvändigaste, typos och annat dylikt, och det har jag lyckats hålla.

Dock måste jag poängtera, finns humorn alltid där, både när jag skriver och när jag läser det skrivna. Jag skrattade flera gånger under veckan när jag skrev, och när jag under ett par, tre pass satt och läste vad jag renskrivit på datorn efter att jag också skrivit ut det – satt i soffan och läste högläsning för mig själv – skrattade jag också massor. Tårarna rann rentav. Det måste få vara roligt att skriva. Här finns inga fånerier som att man inte ska skratta åt sina egna skämt. Det är viktigt att kunna skratta både med och åt det man skrivit.

I detta har jag Diana Wynne Jones som min absoluta idol. Hon berättade i en artikel att hon en gång när hon låg i soffan och skrev skrattade så mycket att hon ramlade ur soffan.

Det är min måttstock.

Writing Advice

Ramlade över en sida som i huvudsak handlar om sådant som rör National Novel Writing Month, men som även har allmänna råd om hur man skriver, skrivövningar, genrehjälp, och råd om hur man ska lösa det berömda, ökända “Writer's Block”, med andra ord bli av med skrivkrampen. Sidan rekommenderas, och adressen är http://www.squidoo.com/NaNoWriMo13/

Där finns även en artikel som passar mig som handen i handsken just nu, “Accepting Your Writing Style”, precis det som jag måste överkomma hela tiden nu när jag skriver för hand och sedan renskriver och samtidigt låter bli att kritisera och ifrågasätta det skrivna tillräckligt för att kunna skriva vidare. Läs mer på: http://www.squidoo.com/AcceptingYourWritingStyle/

Huvudpersonen och problemet

David Gerrold skriver korta, kärnfulla och väldigt effektiva kapitel i sin bok om att skriva.

“Every problem you've ever had in your life – they all had one thing in common. You were there.” är citatet i början av kapitlet rubricerat Transformation.

Liksom de flesta kapitel i hans bok är det ett viktigt kapitel. En nyckelmening i kapitlet har han fetstilad: Transformation is the reinvention of the self by the Self.

Sammanfattningsvis kan man säga att kapitlet klargör hur viktigt problemet är i en skönlitterär bok. Problemet är någonting som huvudpersonen ska lära sig hantera – eller snarare: huvudpersonen ska inse att det är han/hon själv som ÄR problemet, eller problemets kärna. När huvudpersonen inser att han/hon måste förändras för att kunna lösa problemet närmar sig boken sitt slut. När huvudpersonen förändrats är det bara slutscenerna kvar, och plotens stegring och klimax är överstånda.

En person ställs inför sitt livs största utmaning, och kom ihåg att det ska vara det största som händer i den personens liv – för varför ska du annars skriva om händelsen – om det finns någon ännu större och viktigare i nämnda persons liv?

Först säger huvudpersonen “det här kan jag inte hantera; jag klarar inte det här”, och genom att ha den attityden skapar huvudpersonen problemet. Genom denna sin resignation gör huvudpersonen att det hela blir värre, och huvudpersonen själv blir därmed källan till problemet.

Den enda lösningen är att förstöra sin relation till problemet genom att ta ansvar för problemet, och så att säga “äga” problemet. Så förändringen sker när huvudpersonen säger “JAG är problemet”.

Och för att huvudpersonen ska kunna komma till den insikten krävs en spark i baken, bokstavligt eller bildligt talat. Huvudpersonen måste inse att det finns en möjlighet till annat tänkande, ett annat sätt att vara. Och i allt detta ska givetvis läsaren vara med, och förstå vad som sker och varför.

Slutledes: när huvudpersonen inser “Jag är problemet”, inser han/hon också den omedelbara fortsättningen, vilken är “därför är jag lösningen”.

Och därigenom kommer som en naturlig fortsättning “Jag kan hantera det här, jag ska hantera det här, jag kommer att hantera det här”.

Huvudpersonen har inte bara förändrat sin attityd och sitt tankesätt; han/hon har också börjat tro på sig själv och sin egen förmåga. Förändringen kan vara metaforisk men också ske på riktigt. I fantasy och science fiction, till exempel, kan förändringen vara synlig och bokstavlig, och hela världen förändras tillsammans med huvudpersonen. Luke Skywalker blir en Jedikrigare, för att ta ett exempel ur David Gerrolds bok. Eller för att ta mitt eget exempel: i Sagan om ringen räddar Frodo inte bara sig själv utan hela världen när han gör sig av med ringen.

Så när huvudpersonen har förändrats är problemet inte längre ett problem, bara någonting som måste hanteras, och när problemet hanteras försvinner det, och det går fort – enligt David Gerrold tar det bara tio minuter – och sedan är historien slut.

David Gerrolds bok heter Worlds of Wonder – How to Write Science Fiction & Fantasy men det mesta han skriver om går att tillämpa på allt slags skönlitterärt skrivande, så jag rekommenderar boken till vem som än vill ha korta, kärnfulla, humoristiska och mycket talande beskrivningar av hur man skriver.

Givetvis finns kapitel om just science fiction och fantasy som inte andra slags författare har lika stor behållning av, men där finns ändå något att hämta, även i de kapitlen – om inte annat kan det stilla något av nyfikenheten kring hur fantasy- och science fictionförfattare tänker.

Rätta läget, rätta känslan

Större delen av helgen var frustrerande, skrivarmässigt sätt. Det var inte förrän på söndagen, sen eftermiddag, som jag kom i rätt läge och kunde skriva på bok Tusenskönan. Då kom jag dock igång ordentligt. Jag satt i soffan med en bunt vita A4-papper, blanka, tomma blad till skrivaren. En bläckpenna och god musik, och jag skrev och skrev och skrev. Sexton fullskrivna, handskrivna sidor blev det.

Att skriva för hand verkar vara det rätta när det gäller att lura kritikern och alla andra busar och bovar som kämpar emot mig när jag försöker skriva. Det är just det – genom att säga “jag försöker” frånsäger jag mig ansvaret att lyckas. Som Mia Törnblom uttryckte det på TV3 (ja, jag smiter undan till teven när jag borde skriva): “Antingen gör man något eller så gör man det inte.” Hon illustrerade sina ord genom att tappa något på golvet. “Antingen tar jag upp det här eller gör jag det inte. Det finns inget mellanläge.” Ungefär så sade hon, citerat ur minnet. “Försöker” är bara ett undanglidande nej.

I söndags insåg jag dock att nyckeln till detta att verkligen skriva och vara i flowläge, handlar om att hitta rätta känsloläget. När jag nått det – det läge där jag kan skriva utan att kritisera för varje nytt ord, där jag kan dyka in i handlingen och bara vara spökskrivare för mitt litterära alterego, Maximilian – flyter det på. Där känns det rätt. Där går jag på magkänslan och bortser från att kritikern skriker på högsta volym att det jag sysslar med är fel och dessutom skräp.

Det är just det: jag vill så gärna göra rätt. Men det finns inget rätt eller fel. Ska bara inse det känslomässigt också. För man skriver med kroppen, man skriver med själen, man skriver med andningen, man skriver med musiken inom sig, där hjärtat bankar, där själen sjunger, där livssången dallrar, dansar, brinner, så skör och samtidigt så stark. (Och det där blev många satsradningar, men de kändes helt rätt när jag skrev dem.)

Att skriva är lite som att måla (inte första gången jag säger det; jag vet). När man ska måla (eller teckna) ska man in i rätta läget. Det gäller att se på rätt sätt, där man inte bara ser saker och ting på noggrant vis, utan även tar in det som inte finns där. Vad man målar är inte stolen utan rymderna omkring och mellan stolsdelarna. Man ser färger och former på ett helt annat vis; man kommer in i ett annat seende. På samma vis ska man komma in i ett annat läge när man skriver.

På annat vis, eller i förlängning av ovanstående, kan man säga att skrivande handlar om att våga göra “fel”, våga leka, släppa loss och tillåta sig att göra många, massor av, misstag, för att hitta det som på något vis ändå är “rätt” i det att man skriver. För skriver man med kroppen och med magkänslan blir det rätt, bara man vågar lita på sig själv och sin egen förmåga.

Gackt DIABOLOS i svenska butiker!

Gackt är den förste japanen någonsin att släppa en av sina skivor i hela 18 länder i Europa!

Hans album DIABOLOS släpps i Europa redan den 28 oktober, och i Sverige den 11 november.

Var med från början, förbeställ albumet på den svenska nätbutiken New Nippon Shop! Jag garanterar ett omväxlande album med j-rock av högsta klass, som inkluderar hårdare såväl som mjukare låtar, rock såväl som ballader, som t.ex. balladen I know my love can never reach you!

Kuriosa: originaltiteln till I know my love can never reach you är Todokanai Ai to Shitteiru no ni Osaekirezuni Aishitsuzuketa..., en av de längsta låttitlar jag sett, och den enda låttiteln i albumet som är på japanska, vilket måste vara skälet till att Gackt ändrade namnet vid Europadebuten.

Missa inte chansen att som svensk köpa en japansk artist i svensk butik! Håll koll i närskivbutikerna, eller ännu hellre, be ägaren att köpa in skivan!

Från den 17 oktober finns även runt 200 av Gackts låtar, det vill säga hela hans reportoar, på iTunes Music Store!

Håll även koll efter DIABOLOS live DVD som också kommer ut i svenska butiker nu i dagarna!

Skillnaden mellan ideal och faktiskt praktiskt

Jag har insett att det är idealet jag ser framför mig när jag skriver, och vill (surprise) nå dit på en gång. “Vadå? Vad är nytt med det?” kanske ni säger då. Formulerar jag mig som jag gjort ovan är det ingenting nytt i det, men om jag säger att det blir den avgörande skillnaden, det som verkligen får mig att inse att jag kan klara av att skriva en bok, då blir det något annat, något mer. Något revolutionerande som kan vända allting till det rätta, som en skrattspegel som plötsligt blir en riktig, ärlig, sann spegel.

Jag sitter och river mitt hår och tycker att jag inte kan skriva och att boken är kass. Men då glömmer jag att vad jag verkligen har framför mig och vad jag ser för mina inre ögon, är två helt olika saker. Jag ser slutprodukten, och det är det enda som kritikern inom mig ser, slutet på en lång väg. Vad jag glömmer, eller snarare i min enfald inte insett, är att jag måste se en massa små rastställen på vägen och låtsas att var och en av dem är målet. Om och om säga för mig själv när jag når ett sådant där rastställe att “det här är boken som jag skrivit!” och säga så varje gång, och varje gång inse och vara nöjd med att jag nått ett praktiskt faktiskt resultat.

Än en gång: Jag vill nå idealet med en gång, ser det framför mig, och blir därför varenda gång jag skriver lika besviken. Jag glömmer att det första steget är att få fram något faktiskt praktiskt. Det må vara en väldigt grovt uthuggen stol, som ser mer ut som en stubbe med ryggstöd än någonting annat, men det är första utkastet, något konkret och faktiskt, som är ett steg. Långt ifrån stolen, med andra ord.

1. skriva en text

2. putsa på texten, skriva om den, låta andra läsa och kommentera

3. finputsa, skriva om än en gång, låta folk läsa ännu en gång med efterföljande kommentarer

4. få hjälp av andra (praktisk hjälp – inte bara “läshjälp”) med att nå idealet (notera hjälp – att man inte klarar det helt själv), från förlag/agent/dylikt

5. putsa ännu mer själv och med ovannämnda hjälp – och HÄR, i detta steg, kanske, möjligtvis, eventuellt man når idealet eller någonting liknande (förmodligen något helt annorlunda men förhoppningsvis lika idealiskt)

Lär mig att vara taktlös, snälla!

Hur gick det i går? Hur gick det under Första Dagen med Det Nya Schemat?

Det gick lysande! Eller det gick i alla fall.

Jag tillbringade en timme på Café Tuppen, från halv ett till halv två, ungefär, och insåg att de hade haft en maskin i över ett år, som man kan göra skummande cappuccino i. Efter kaffet med mjölk beställde jag en cappuccino. Inte den bästa cappuccino jag druckit, men den dög. Dessutom fick man en liten mörk chokladbit med den svarta koppen och dess vitskummande innehåll.

Jag skrev i ett anteckningsblock, och det gick hyfsat.

Min skrivartimme klockan 20:00-21:00 gick jättebra. Jag skrev och funderade och skrev vidare. Den här gången först på ett rosa papper med blommor, från Candy, där ett citat finns längst uppe på papperet. Vid texten as tears go by står:

“Hello darkness my old friend I've come to talk with you again, because a vision softly creeping, I left the seeds while I was sleeping, and the vision that was planted in my brain Still remains within the sound”.

Känns det igen? Det var lite konstigt avhugget dock (för att inte tala om överhoppade komman och liknande felaktigheter).

Efter ovannämnda papper övergick jag till att skriva på ett större, vitt papper med en rosa ros i övre vänstra hörnet. Jag skrev på en scen som utspelar sig en bit in i boken – jag vet ännu inte exakt var – men det är en kärleksscen, ett skälvande, osäkerhetens möte som innebär promenad, många blickar och mycket outtalat.

Jag KAN inte ha hittat Maximilians röst riktigt ännu, eller snarare, jag har gått lite vilse, för han KAN väl inte tala (läs: skriva) så otroligt klichéigt. Jag hoppas på att det är det berömda “skräpskrivandet” som fått mig fången och därmed låter Maximilian uttala sådant som han inte skulle kunna göra.

Än svårare än klichéartiga kärleksscener, eller lika svårt, är detta att få fram Maximilians rättframhet. Han ska ha SVÅRT för takt. Han ska vara rent otroligt taktlös. Han ska LÄRA sig takt genom bokens gång, men det ska inte gå utan ansträngning.

Och jag river mitt hår och suckar och tänker mig blå, men inga taktlösheter når min penna. Jag är alldeles för försynt och tyst och snäll (på ett mesigt sätt). Jag måste tillstå och erkänna och allt det där att jag är Maximilians raka motsats. Han är extrovert och taktlös. Jag säger inte ens 1% av vad jag tänker att jag ska säga. Lätt överdrivet förstås.

Det är så det ska vara att skriva. Att överdriva ger effektfullhet. Om jag bara kunde lära mig att vara taktlös! Ge mig gärna tips! Fram med alla dumheter du har sagt! Jag tar välkommet emot dem!

På riktigt, fast på roligt, inte på allvar

Jag är igång igen. I söndags gjorde jag ett veckoschema där jag planerade in skrivande på bok Tusenskönan klockan 20:00-21:00 varje vardag. Dessutom har jag planerat in Friskis & Svettis. Bättre sent på terminen än aldrig. Yoga två gånger i veckan borde väl få mina skrivnerver på plats? Jympa och gym ska det också bli, och jag ska fortsätta med mina morgonpromenader. Morgnar skulle kunna vara bra tid till att skriva, men med mina morgonrutiner inklusive morgonpromenaden räcker tiden inte till. Som tur är har jag eftermiddagar som dessa – mina måndagar. Jag har redan tillbringat en timme med att skriva, på Café Tuppen, från cirka halv ett till halv två. Bara jag kommer förbi "censurion" ska det gå att skriva.

Jag skrev i går, förresten, ett första försök sedan förra måndagen. Jag tänker som så: jag försöker inte skriva. Antingen skriver man eller så skriver man inte. Det finns inget mellanting. Jag skrev. Och började om och skrev om, skrev om, skrev om, och skrev slutligen SKRÄP! med versaler över resten av papperet. Det var för övrigt ett gulligt ljuslila brevpapper med vita kaniner och vita blommor på. Man skriver inte vanliga brev nuförtiden, sådant där ålderdomligt med bläck- eller blyertspenna i kuvert med frimärke på. Jag som en gång, i min barndom, samlade på brevpapper. Nu vet jag inte vad jag ska göra av alla dessa brevpapper. Från och med i går skriver jag på dem, för att göra skrivandet lite roligare, lura kritikern och låta det blir mindre allvar...

Annars har jag fem pärmar, två stora vita boxar från IKEA, och två mindre gröna boxar från IKEA, som alla innehåller skrivet relaterat till böckerna Tusenskönan och MK.

Nu är jag som sagt igång med skrivandet igen, och den här gången på riktigt, fast på roligt, inte på allvar.

Annars har jag ägnat de senaste veckorna åt höststädning, inredning, bakning, målande av skohylla, målande av akryltavlor (en med en nunna på och en med två stycken på en bänk). Så fort jag köpt mig en digitalkamera ska jag lägga upp bilder på bloggen. Som det är just nu lägger jag ned mina pengar på nya glasögon, ett par solglasögon (otroligt för att vara mig, har aldrig haft solglasögon förut, typ), kontaktlinser (också första gången för mig! - förunderligt fantastiskt, värt ett eget inlägg bara det!) och som sagts först i dagens inlägg Friskis & Svettis. Så mina pengar rullar iväg från mig, och digitalkamera är inte direkt prioritering nummer ett, fast det vore roligt att ha en!

Skrivande ska dock vara en av mina första prioriteringar, och det ska ge resultat, om inte annat på ordmätaren som inte rört sig på en månad snart nu! Jag kommer igen. Men peppa mig gärna! Just nu tycker jag att boken suger och funderar på att börja om helt och hållet...

Which Woman Warrior Are You?

I took the "women warriors" quiz on gURL.com
		my woman warrior is lakshmibai Like Lakshmibai, it seems like you plan things carefully and take time to investigate all the options. When Lakshmibai went to battle, she often consulted all types of political strategists, whether they were books or seasoned warriors. Read more... Which woman warrior are you?

Kaféklichén

Som alltid hade jag måndagseftermiddagen ledig. Redan innan dess, ja, redan i går söndag, bestämde jag mig för att jag skulle tillbringa måndagseftermiddagen på kafé. Ändå fann jag visst motstånd när eftermiddagen kom. Först gick jag runt lite i butiker, innan jag äntligen satte mig med en cappuccino och en smörgås i ett hörn av Systrarna Ericsson, och skrev. Jag piffade upp och trendade till kaféklichén genom att ha MP3-spelare (länken leder till bild på just min!) med moderna små pluggar i öronen. Och ja, jag lyssnade givetvis på min absoluta favorit, Gackt.

Jag satte igång att skriva meddetsamma, och vips och hoppsan, så lätt det ändå gick, särskilt med tanke på hur mycket ångest, tankemöda och energi jag under de senaste veckorna lagt ned på att klaga på att jag inte skriver, oroa mig för att jag inte skriver, stressa upp mig för att jag inte skriver, önskar att jag skrev, önskar att jag var inne i ett flow-läge, och så vidare.

Trots den trevliga kafémiljön satt jag där bara tills jag avslutat ätandet och drickandet av allting, inklusive glaset med vatten, det vill säga i ungefär en timme. Någonting är det, jag vet inte vad, som får mig att få aningen dåligt samvete för att jag sitter och skriver i en miljö där man ska sitta och äta och prata med sin bordsgranne. Hur känner ni när ni sitter på kafé? Jag har nog inte riktigt fastnat i kaféklichén...

Jag skulle kunna låtsas prata med Maximilian eller sitta och sjunga med Gackt, men det skulle se galet ut i andras ögon, eller hur? Nog skulle du haja till om du såg en tjej som satt för sig själv och sjöng:

“kono heya ni mada okiwasureta... kimi no omokage o sagashiteiru yo... me o tojireba ima mo kimi ga... soba ni iru you na ki ga shite... itsuka wa atarimae no you ni... wakare ga kuru koto... wakatteita no ni“ ...

...Ja, ni fattar konceptet... Det är en av de där låtarna som nästan är omöjliga att lyssna på utan att sjunga med i (Texten till låten Kimi ni Aitakute (jag vill träffa dig) tagen härifrån). Apropå det, en sång som nästan är omöjlig att gå till... Ja, alltså. Efter mitt besök på Systrarna Ericsson gick jag till stadsbiblioteket. Mellan skönlitterära avdelningen och fackavdelningen finns en gångbro, och medan jag gick på den gångbron lyssnade jag till “Vanilla”, och jag måste tillstå att det var riktigt svårt att inte börja dansa! Sätt på låten på riktigt hög volym, blunda och lyssna, eller ställ er upp och gå och försök att inte gå i takt! Tänk er att ni har hörlurar i ögonen och musiken riktigt, riktigt i huvudet och i er – det blir helt omöjligt att inte gå med musiken.

Och ja, här måste jag erkänna att jag är ny på det här med MP3-spelare. Jag köpte en på Clas Ohlson innan Frankrikeresan för att ha med mig på resan, en med “bara” 2 GB (som också är kombinerat USB-minne), nog för mig att få med mig bara min absoluta favoritmusik, men ingenting mer än så.

Hursomhelst, på biblioteket gick jag till kafé nummer två. “Café Tuppen”. Och där kan jag sitta i lugn och ro att skriva fast kaffet tar slut, utan dåligt samvete. Den här gången blev det en helt onödig kanelbulle till kaffet (som förstås var spetsat med mjölk), men då tänkte jag som så att jag sedan kanelbullens dag i torsdags (4/10), nu har provat på tre sorters kanelbullar, och det är ju bra, för att jag ska kunna se vilken kanelbulle som är godast och lära mig känna skillnaden på kanelbulle och kanelbulle (lite som vinprovningen under veckan i Frankrike). Visst låter det fånligt löjligt? Men det är roligt med knasiga ursäkter till saker och ting, helt i onödan, eftersom det är bara mig själv jag ursäktar mig för. ^^;; Och roliga paralleller är alltid kul att dra.

Anledningen till att jag först valde Systrarna Ericsson var för att de har cappuccino, något som inte finns på Café Tuppen, och sedan Frankrikeresan har jag blivit fast i cappuccinovärlden (innan dess var det latte som gällde, innan jag för några månader sedan tröttnade på det, och körde med min vanliga kaffe med mjölk istället), och därför ville jag få mitt cappuccinolystmäte tillfredsställt först.

Precis som på Systrarna Ericsson var det inga som helst problem att skriva på Café Tuppen. Jag skrev så bläckpennan glödde i min lilla spiralanteckningsbok. Jag föredrar anteckningsböcker och -blogg med spiral, framför annan limning. Där blev det ännu någon timme av skrivande innan jag flög iväg över till fackavdelningen igen och lånade med mig Natalie Goldbergs “Skriva med kropp och själ” (Writing Down the Bones), en bok som jag lånat och läst förut, men som jag tänkte att jag denna gång kunde läsa med andra ögon och annan infallsvinkel eftersom det var några år sedan jag läste den sist. Visserligen har jag läst så många böcker om att skriva att jag tycker att jag kan allt som står där, men det är alltid bra att påminna sig själv om självklarheter, inspirera sig med orden från någon som lyckats, och kul med annan synvinkel. ...Det enda som verkligen, verkligen, verkligen hjälper, och det vet jag, är att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och läsa, läsa, läsa.

Jag har börjat läsa skönlitterära böcker igen, var ett tag sedan jag tog mig tiden, och det blir färre och färre böcker som man hinner med under åren. Bara jämför med hur jag i lågstadiet lånade med mig femtio böcker hem och läste ut allihop under lånetiden utan att behöva låna om böckerna en enda gång!

Nu är jag nere på femtio böcker per år (eller femtio upp till hundra), och då klumpar jag ihop allt i den sammanräkningen: barnböcker, manga, manwha, andra serieböcker och seriealbum, fackböcker och skönlitterära böcker. Men inte tidningar och tidskrifter. Fyra böcker per månad, och vissa månader inte en enda utläst bok. Ack, ack, ack. Det låter inte alls som bokslukaren jag var under min barndom, då jag läste en bok om dagen, lätt överdrivet. Jag har gått och blivit gammal. ^^

Jag får skynda att försvara mig själv genom att säga att jag skriver betydligt mer. Men det är väl inte heller helt sant? Eller är det...?

National Novel Writing Month

Den tredje oktober anmälde jag mig efter visst övervägande till National Novel Writing Month, förkortat NaNoWriMo och mer information om vad det innebär finns här. I korthet kan man säga att man ska skriva en roman på 50,000 ord på en månad, från första till sista november, och det är en tävling där alla som klarar det är vinnare.

Någonstans vet jag med mig att det är ett kanske inte alldeles klokt beslut, eftersom jag borde koncentrera mig på bok Tusenskönan och ingenting annat. För i NaNoWriMo-konceptet ingår att det man skriver under den månaden ska vara någonting nytt som man inte skrivit något på innan.

Fast jag tänker som så, att jag behöver något som triggar igång mig.

Jag har funderat kring vad jag ska skriva på under NaNoWriMo och det första som slog mig var en spinoff på bok Tusenskönan. Men då måste den in i beräkningen, och vad som händer där måste förstås på ena eller andra sättet påverka Tusenskönan såväl som MK (den fristående fortsättningen).

Min andra idé var att skriva på BÄ, fast på en del av BÄ som är helt oskriven. Om ni minns tidigare inlägg om BÄ består den av olika berättelser, som har någonting gemensamt, och således kan sägas vara en novellsamling snarare än något annat.

Vidare funderingar fick mig att börja plotta på BÄ, och nu kliar det i fingrarna – jag vill skriva på historien om Leda, Hed och de andra, men nu har jag ju Maximilian som formeligen skriker efter mig vid det här laget, så länge som jag negligerat honom.

Höststädning i all ära – det finns ingenting som slår skrivande. Jag ska bara ta mig över starthindret, den där smått oöverstigliga muren, och sedan kan jag börja skriva igen. Tänk inte, gör bara. Hört det förut?

Nick, nick.

Galleri Jenny

Nu har jag äntligen fått de fyra tavlor jag målade i Virsbo på min dator, så nu kan jag visa upp dem här. De är alla fyra målade i samma stil – en stil som innan kursen inte var min egen, men som under kursens gång kom att bli ett nytt sätt för mig att måla på. Läraren började kladda och ändra på en av mina tavlor, den namngiven “Gränden”. Och där det tidigare var korsvirkeshus och en dam i blå klänning blev nu någonting helt annat. Hoppas ni gillar vad ni ser!



Gränden

Paret

Tornen

Byn

Höststädningen fortsätter...

Ju mer jag städar och fejar, ju mer vill jag fortsätta, och desto fler saker kommer jag på att göra. Min höststädning har ingen ände, vilket på något vis ändå känns bra. Dock har jag en känsla av att jag bara smiter undan. Jag tänker som så att jag behöver ett städat och trivsamt hem för att kunna slå mig ned för att skriva. Jag bestämde att jag skulle ägna den här eftermiddagen till skrivande, men hittills har det blivit promenader och städning, samt tittande i kokböcker – inspirerande, minsann! Och nu är det dags för middag, och sedan hade jag tänkt se på ett teveprogram klockan nio... Men efter middagen och innan tevestunden borde jag kunna klämma in en skrivarstund, fast jag skulle ju ha behövt ställa iordning böckerna i sovrummet...

Jag som hade tänkt gå efter mallen “skriv – bara gör det! – och tänk inte!”, men det ligger ändå något i den just nu påhittade formeln: harmoniskt hem = harmonisk själ = bättre upplagd för fokuserad skrivarenergi...